Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Källorna i skogen. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Ät den okade oxen, som drager plogen, åt den irrande
hjorden, som i skog och mark söker sin föda, åt
fåglarna, som utgöra, klara källa, ditt glada sällskap
och fylla din omgifning med toner, och åt menniskan,
som i all sin fullkomlighet, i all sin makt och
rikedom icke kan frigöra sig från törstens kraf -
åt alla offrar du mildt sorlande din lifgifvande,
svalkande våg, din aldrig utsinande friskhet! Du hulda
gifvarinna, du, som bjuder oss naturens modersmjölk,
skulle vi ej, vid blott den flyktigaste tanke på
alla de njutningar och välgerningar, du skänker,
tacksamt stanna vid din brädd, tacksamt lyssna till
sorlet af dina borthvälfvande små vågor, tacksamt vid
dig fästa menniskornas uppmärksamhet och eftertanke!
Källan, isynnerhet den tysta skogens ensliga källa,
har ofta väckt skaldernas inspiration och varit
föremål för deras skönaste
Vi erinrade här ofvan om skaldernas lust att besjunga
källans behag. Det skulle skänka denna uppsats
ett framstående värde, om vi här sammanförde blott
ur våra svenska skalders arbeten, hvad de skönast
sjungit derom. Detta låter sig naturligtvis icke
göra. Men det skall helt visst glädja våra läsare
- kanske dock mest våra läsarinnor -, då vi här
ur Kunebergs älskliga dikt "Hanna» återgifva den i
sista sången så utomordentligt väl och fint skildrade
scenen vid källan, der Hannas öde bands vid den unge
främlings, som från universitetet kommit med brodern
på sommarbesök och" som nyss förut varit för henne
intet, men nu plötsligt blifvit allt:
"Snart till källan man kom. Af himlens skimmer
bestrålad, Outtömlig och klar, der låg hon i bädden
af blommor, Lik ett menniskoöga, hvars frid, ej rubbad
af stormar,
Källan i skogen.
(Teckning af Charles Bodmer.)
sånger. Folkfantasien har äfven, som bekant, i alla
tider om-spunnit henne med legender, sagor och visor
och gjort henne till medelpunkten i en feverld,
befolkat hennes omgifningar med öfvernaturliga
väsen och satt hennes flödande ådror i beroende
sammanhang med dessa. Liksom i verkligheten,
spelar källan sålunda i naturpoesien en framstående
roll. Hon är icke blott en del, ja, den skönaste
delen, af landskapstaflan, hon är naturens klara,
uppslagna öga, i hvars spegel de tusenfaldt skiftande
ljusstrålarna - skuggor af gudomlighetens tankar -
samlas, för att, sammanflutna, tala till vår själ
och tjusa vår blick. Källan är sålunda på samma gång
en materiel välger-ning och en outtömlig anledning
till intellektuel verksamhet och estetisk njutning:
hon läskar förståndet lika väl som munnen.
Sv. Familj-Journ. 1878.
j Dallrar af ljus blott ån och af lifvets åder i
djupet. Tysta vid brädden af den nedsatte sig alla och
drucko, Hvilande der och betraktande sommaraftonens
slöckning. Ord ej funno de mer och sökte dem icke;
i tankar Närmade hjerta sig blott till hjerta och
fylldes af sällhet; Men på den främmandes bild
föll flickans öga i källan. Osedd tyckte hon nu sig
kunna betrakta hans dyra, Älskade drag och hon såg
och dröjde och fruktade icke; Innan hon visste det,
log dock hans blick mot hennes och möttes. Blygsel
flickan betog, och det nyss lätt klappande hjertat
Drog sig tillsammans förskräckt, och hon kände,
hur kinderna redan Tärdes af glöd, och hon såg med
bäfvan sitt rodnande anlet Blottadt i källan för
ynglingens blick. - Då seglade vänligt, Fargadt i
purpur, ett moln utöfver den speglande böljan, Ljus
förmäldes med ljus, och rodnad smälte i rodnad, Se,
och man skilde ej mer, om flickans kinder, om molnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
