Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Rodebergs erfarenheter. Upptecknade af Sylvia. VII. Förtroende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
en kunde ju blifva misstänkt att vara förälskad
i den der notarien, och en adelig fröken och
tvänne borgerliga reste sig upp och förklarade
högtidligen, att saken rörde deras ära så nära,
att de icke skulle sofva förr, än den vore utredd,
och prostinnan Levin satt med hopknäppta händer samt
vaggade fram och tillbaka, i det hon tillstod, att hon
fattade, hvad dygdesamma qvinnor borde känna och att
ju ärbara hustrur också kunde blifva misstänkta att
vara förgapade uti herr Knopp. Min röst förklingade
obeaktad, och fru Hammarsten tog åter ordet: ’Nå,
jag talar lugnt’, sade hon, ’jag vet ju, att vårt
förtroende stannar emellan oss. Jo, det är just lilla
Thilda Venster. Knoppen lär spela pin vriden i henne,
men det är nog i hennes tjugo-tusen kronor - jag är
icke den, som så lätt blir lurad.’
"Vid dessa ord drog fru Hansson sig till minnes,
att notarien för ett par dagar sedan yttrat: ’Gubben
Yenster är allt tät, han!’ Nu förstod hon, livaråt
han syftat, och hon som icke haft den ringaste aning
... det gick liksom ett ljus upp för henne...
"Man fann notariens uppförande i högsta grad lågt,
hvar-enda närvarande qvinna uppträdde som stackars
lilla Thilda Vensters sannskyldiga väninna, och
man sade hvarandra, att det skulle vara nedrigt,
om karlens begär efter slem vinning skulle få
tillfredsställas. Gamla fru Rothberg talade om en
del skräddareräkningar, dem han lemnat oliqviderade,
och den magra fröken Fagerlund lade härtill en
obetald skomakarenota. Summa summarum .blef, att
den arma Thilda Venster borde räddas ur den ulfvens
klor. Följande morgon hade Thilda besök af en del
tanter och väninnor. Man häntydde på männens begär
att fånga förmögna flickor och man sade uppriktigt,
att notarien Knopp vore en jägare, som sköt efter
mynt, och att man visste - hvarifrån lika godt -
det han kurtiserade en rik flicka, som skulle få det
nöjet att betala hans skulder och komma honom sjelf
att få lefva lifvets glada dagar.
"Thilda Venster fick under en veckas tid röda ögonlock
och var generad af hufvudvärk, och när notarien Knopp
nalkades, visade hon , ett sådant misstroende vid
hans närmande, att den stackars karlen icke vågade
komma fram med sitt frieri."
Den lille borgmästaren skakade missbilligande sitt
hufvud samt hemtade djupt efter andan liksom af
medkänsla, hvilken han troligen ägde, ty han var en
medlidsam själ, hvarpå han återtog, utan att gifva
brorsonen tid att säga ett ord eller framkomma med
ett enda ljud: "Sedan jag på sätt och vis skådat
bakom kulisserna, begaf jag mig sjelf in på scenen
som agerande person.
"Jag uppträdde som tröstare, jag tycker - det kan
jag icke låta bli att erkänna - jag tycker mycket
om att trösta unga qvinnor; men det var dock en
temligen otacksam roll, jag åtagit mig. Flickan ser
olyckligtvis litet snedt med ena ögat, och detta
gifver henne måhända en något skef uppfattning af
tingen - allt nog, hon skakade sitt hufvud och visade
mig en mängd oqvitterade räkningar, utfärdade till
notarien, som man anonymt haft uppmärksamheten att
tillsända henne. Att dessa kommo från deltagande
vänner, var klart, ty notariens björnar skulle
säkerligen icke haft något emot, om han gjort ett
rikt parti.
"Emellertid vet jag, att hvarken Thilda Venster
eller notarien Kiiopp kände någon särdeles stor
tillfredsställelse under allt detta. De hade råkat
i hvar mans mun, och man gick till och med så långt,
att man skrattade åt dem. Om Thilda slutit kärleken
inom sitt eget bröst, så hade hon snart varit en
liten rosig och lycklig hustru och icke, som nu, en
blek flicka med uppstigande tunga suckar och tal om
karlarnas låga beräkningar, och notarien hade haft
utsigt att liqvidera sina räkningar och hemföra en
täck maka och ej, som nu, behöft spritta till vid
hvar knackning på sin dörr eller hänga hufvudet,
småsvärande öfver qvinnornas nyckfullhet. Må vara,
att det icke var någon djup passion, som fängslade
de unga tu, men hvar för sig kände de sig dock något
störda. Hvem tusan vill för det första gifta sig med
en flicka, sedan man tydligen vet, att hon är eller
varit dödligt förälskad i en annan? Det behöfves
åtminstone tid för att glömma detta. Och hvilken
förmögen flicka skulle välja notarien Knopp, sedan han
på säll-skapslifvets scen gjort ett så stort fiasco?
"Hvad jag nu talar om, är bara en liten episod, en
småsak i det stora hela. Men jag ber dig, min son, att
se dig väl före, när du skänker ett förtroende. Det
finnes menniskor, hvars hela framtidslycka blifvit
störtad, hvars lefnadsplaner icke gått i fullbordan
eller blifvit svikna, just för att de icke förstått
vigten af: ’tala är silfver, men tiga är guld’.
"Jag påminner mig, bland andra, gumman Tingvall. Hon
hade gjort sitt testamente, och hennes brorson kom
att berätta detta åtgörande för fru Björk.
’Jag gratulerar, ni är arftagaren’, sade hon, ’jag vet
ingen, som är närmare, än ni.’ - ’Icke jag heller’,
svarade unge Tingvall.
"Men nu begaf det sig icke bättre, än att gumman
Tingvall sjelf förvärf vät sin förmögenhet, och
detta var något, som ingaf fru Björk en mängd
funderingar. Fru Björk var icke enka och hade inga
döttrar eller slägtingar, som hon önskade gifta
bort med herr Tingvall. Nej, det var uteslutande af
intresse för saken, som hon ej kände någon ro. Att
hon riktigt ’fått myror i hufvudet’, tillstod hon
för sin man, rådman Björk, hvilken mer än en gång
beundrande yttrat om henne: ’Lovisa är förträfflig,
om något händer i staden, så - om hon också skall gå
ur hus och i hus - ger hon sig icke någon ro, förr
än hon fått reda härpå.’ Nu behöfde hon dock icke
göra sig så mycket besvär, utan satte sin hatt på
hufvudet, kanske litet på ena örat, ty der placerar
hon den ofta, när hon har brådtom, och så begaf hon
sig direkte till gumman Tingvall samt erkände för
henne, att hon lyckönskat unge Tingvall till att vara
utsedd som hennes lycklige arftagare.
’Huru så?’ frågade gumman, som var af ett buttert
sinnelag, hvilket ofta fruntimmer äro, när de
funnit någon indrägtig sysselsättning, som kommit
dem att förvärfva mynt. ’Huru så?’ upprepade gumman
Tingvall karlavulet. - ’Jo’, sade fru Björk, som var
en passionerad älskarinna af sanningen, den måtte nu
vara aldrig så obehaglig, ’jo, han har sagt, att fru
Tingvall gjort sitt testamente.’
’Helsa då honom’, svar de denna, ’att jag skall
rifva sönder det testamentet, deri jag gjort honom
till min universalarfVinge, och att jag kommer att
skänka mina penningar till välgörenhetsstiftelser. Jag
trodde Kalle vara utan låga beräkningar, men jag ser
nu, huru det är. Nu förstår jag grunden till hans
uppmärksamhet. Jag lofvar blifva man för, att han
icke skall frestas att vilja taga lifvet af mig för
att snart kunna tillträda arfvet.’
"Och gumman öppnade sin chiffonier, och den henne
naturligtvis älskande brorsonen gick miste om en
inkomst af sextiotusen kronor.
"Ja, betraktelserna göra sig sjelfva, men antag,
min son, att i det Ögonblick, du önskar skänka ett
förtroende och härför fordrar tystnadens hedersord,
du just är i begrepp att sätta sqvallret i rörelse;
förutsätt detta ständigt, jag tror du skall göra
klokt häri, ty bland hundrade skall kanske icke
hälften hålla ett sådant hedersord.
"Det är sorgligt, men har så varit sedan hedenhös,
och den store skalden låter också kung Bele säga:
’Välj icke till förtrogen, hvem helst som vill; Tomt
hus står alltid öppet, men rikt stängs till. Välj en,
onödigt är det den andra leta, Och verlden vet, o,
Halfdan, hvad trenne veta.’"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
