Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriebstein, en episod från 1813, skildrad af Isidor Palm. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
I Ottilia hade således herr Bahr en bundsförvandt
för sina åsigter, och det hade han alltid haft. Den
gamla damen ansåg sådant vara en pligt, eftersom hon
dock så många års tid ätit hans bröd.
"Och hvad önskar då onkel?"
"Det vet du ju."
Herr Bahr hade således förtrott Ottilia, att han
talat med Gretchen öfver detta sitt älsklingsämne,
och nu vore stunden kanhända inne att utforska,
hvad den föreslagne friaren egentligen tänkte härom,
och hon sade:
"Hvad tycker Julius?"
"Åh, han har icke sagt någonting, men det är klart,
att han gerna vill det, dertill står han först och
främst i tillräcklig tacksamhetsskuld hos herr Bahr."
"Tacksamhetsskuld" ? under denna rubrik tänkte man
således gifta bort henne. Nej, det gick bra långt!
"Och dertill", fortfor Ottilia, som icke var någon
mennisko-kännerska och icke förstod, att vreden sjöd
i den unga flickans ådror, "och dertill finner han,
att du är vacker."
"Ett vackert stycke oxkött är ej heller utan ett
inbjudande behag", sade Gretchen hånfullt, ty nu var
hennes mått af tålamod fullkomligt uttömdt.
"Åh, så kuriöst du talar!"
"Jag beklagar hvarje ung flicka, som en man tager för
hennes utseende; deri är något djuriskt, och man kan
så gerna viga sig vid ett vackert stycke kött. Man’
gifter sig af själssympati, det är min tro. Fägringen
förgår snart och hvad skall det blifva af, om icke
sympatien finnes qvar? Nej, låt mig vara! Åh, jag
känner mig så olycklig, jag önskar, att jag aldrig
kommit hit."
Och den unga flickan slog sina båda händer för sitt
ansigte och grät, grät ohejdadt och fann en lättnad i
sina tårar, under det Ottilia helt försagd betraktade
henne.
"Jag förstår inte, hvad som går åt dig, inte kan jag
ha sagt någonting..."
"Men jag ville säga tant Ottilia, att jag i tid och
evighet aldrig efterkommer onkel Bahrs infall, han må
nu behaga göra mig .arflös eller ej. Detta Bauershof,
fullt af beräkningar och låghet, hoppas jag snart få
lemna... Jag längtar af hela mitt hjerta hem till
min mor, jag vill härifrån, jag måste härifrån,
jag kommer icke att trifvas en dag längre."
"Aj, aj, mitt välsignade barn! Jag frågar ännu en
gång, hvad går åt dig? Jag kan inte begripa... nej,
jag gör det inte. Mången flicka skulle vara
öfverlyeldig åt det förslag, man gjort dig."
"Nå, tala då med någon af de flickorna, och låt mig
vara i fred."
Hon vände sig kallsinnigt bort från den alltjämnt
förvånade Ottilia och slöt sig inne på sitt rum. Hon
var förbittrad och vid dåligt lynne. Det förekom
henne, som om lifvet vore ett stort mörkt svalg
af tomhet,
Hon kom icke ens i gång med att drömma om en ung
krigsman, som stupat på slagfältet och som hon evigt
skulle begråta; icke heller kunde hon sätta sig in
i den svindlande fröjd, hon skulle känna, då samme
man blefve räddad utur tusende faror och välbehållen
stode framför henne.
Alla hennes små fantasier, ömsom af en sorglig,
ömsom en glädtig beskaffenhet, hade denna dag liksom
blåst bort, skingrat sig för verklighetens vind,
som skarpt susat öfver hennes drömmar och bortsopat
dem. Huru hon afskydde denna verklighet med alla dess
praktiska beräkningar! Den unnade en menniska hvarken
att vara gränslöst lycklig eller gränslöst olycklig,
hvarken varm eller kall, utan ett ljumt mellanting,
- såsom ljumt vatten, vid hvars åtanka det äcklade
henne. Det var ett lif, hvars gång var som ett urverk
med jämna knäppningar af enformig tråkighet.
Alla dessa förståndsmenniskor på Bauershof, huru
odrägliga voro de icke. Hon omgafs af ett visst något,
vid hvars beröring hennes egen fantasis vingar totalt
nöttes bort eller fast-bundos. Nej, hon måste söka
sällskap och hon gick och satte sig bredvid onkel
Bahr, som kanske vore den drägligaste af alla, och
hon .började tala om, att det kanske vore på tiden att
hon fick komma hem och att hon redan denna dag ville
skrifva till sin mor, dit hon hade en outsäglig
längtan att återvända.
"Det är klart", sade herr Bahr; "förrän du gifter dig,
skall du naturligtvis hem till din mor - sedan behålla
vi dig för alltid."
"För alltid!" Gretchen reste sig upp och fick’nu
ändtligen tillfälle förklara, att om hon någon gång
valde sig en make, skulle det vara en helt annan
person, än den hennes onkel behagat välja åt henne,
och att hon i tid och evighet åldrig-skulle gifta
sig med Julius Bahr.
Gretchen kände härunder en plötsligt påkommen
sprittande glädje, som sprang upp, vår Herre visste
blott från hvilken vrå af hennes lilla hjerta, och om
den utsedde friaren i denna stund stått framför henne,
skulle hon icke haft något emot att krossa honom.
Detta var ändå ett litet uppträde, ett litet afbrott
i detta enahanda, som betagit hennes sinne, och den
tryckande känslan af dåsighet var försvunnen.
Den gamle herrn gjorde stora ögon, sedan smålog han
som man gör mot små barn, i det han höjde på axlarna
och mumlade: "Nå, det ger sig väl!"
Detta skedde utan den ringaste yttring af harm, på ett
lugnt och stilla sätt, ty han kom lyckligtvis ihåg,
att hans egen hustru så der ungefärligen hade talat,
innan hon tog sitt förnuft till fånga samt blef en
förståndig liten menniska, som hade gått omkring honom
och skramlat med sina nycklar på ett hemtrefligt,
godmodigt sätt, liksom hon aldrig kunnat tala ett
hårdt ord och hvars milda, kanske något sorgsna
ansigte för alltid nu var borta, men hvilket han
alltid skulle sakna. Huruvida hans unga hustru
varit lycklig eller ej, derom gjorde han sig icke
några frågor. Han hade bjudit henne en aktningsvärd
samhällsställning och en god utkomst. Det var klart,
att hon varit nöjd, och att ett sådant der stilla lugn
skulle också komma öfver Gretchen, när hon insåge,
att det icke fanns någon annan utväg än att lyda,
att foga sig efter omständigheterna.
Gubben Bahr nickade mot Gretchen. "Så så, barn",
sade han.
"Jag är icke något barn; här i huset anse mig alla
för ett sådant; men tro dock icke, att jag saknar
förstånd att be-dömma, icke allenast hvad som är en
fördel för andra, utan äfven, hvad som är en fördel
för mig sjelf."
"Det vore tusan!" sade herr Bahr, som plötsligen kände
blodet stiga upp mot pannan. "Och hvad gäller då dig,
sjelf, det skulle vara roligt att få höra?"
"Fördelen att bevara min frihet."
"Bevara den, min engel, men kom ihåg, att jag
sjelf för-värfvat min förmögenhet. Jag vill lemna
Bauershof i orubbadt skick och derför förbigick jag
din mor och valde dig till min arfvinge, just för
att åvägabringa detta giftermål mellan Julius och
dig, jag ville omgifva mig med era glada ansigten,
er lycka skulle förljufva mina sista lefnadsår. Ja,
så hade jag önskat, Gretchen! Men glöm nu icke, att
jag kan testamentera min förmögenhet till hvem det
mig än lyster."
"Jag vet detta och kan försaka!"
Ordet var uttaladt, utan att Gretchen ångrade sig, men
herr Bahr blef fullkomligt ursinnig. Han hade sökt att
blifva herre öfver den retlighet, han kände. Blodet,
som under de senaste minuterna stigit honom allt
mera mot hufvudet, rusade nu dit med häftigare fart,
och han sade med höjd röst:
"Jag svär, att egendommen här icke skall skiljas åt,
utan hel och orubbad lemnas som arf efter mig - må
det nu vara en eller två personer, som äro arftagare!"
Gretchen böjde sitt hufvud. Hon tänkte några sekunder
på sin mor, som lefde i knappa omständigheter, samt
att hon på sin ålderdom väl hade behöft lefva ett
sorgfritt lif; men hon visste också, att denna mor
icke skulle vilja, att hon sålde sin egen välfärd
och lycka. Den unga flickan insåg, att hon dock
alltför förhastadt hade sagt sina tankar. Hade hon
blott väntat, så hade Julius sjelf kunnat tala -
han hade ju svurit, att de aldrig som makar skulle
lefva under Bauershofs tak.
Det hade varit han, som förtörnat och som fått
lida derför, och hon skulle varit den gynnade
gunstlingen. Hon unnade Julius hvilka tråkigheter
som helst-, och de ord, hon i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
