Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriebstein, en episod från 1813, skildrad af Isidor Palm. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
förstone icke ångrat, grämde henne nu, och hon sade
sig sjelf: "jag hade kunnat öfverlista alla, om jag
endast förstått att tiga»; ty hon visste, att Julius
icke skulle bryta sitt gifna ord.
»I visst fall tror jag man har rätt», fortfor hon
att tänka; »jag är ändå i förstånd ett barn!»
Den unga flickan skakade sitt hufvud, och herr Bahr,
som fattade detta som en protest mot hans ord,
frågade med ett visst gäckeri, om hon hade något
vidare att andraga?
»Icke något annat», svarade Gretchen hastigt, »än
att onkel och jag tala om ett frieri, som ännu ej har
skett och för hvilket man juo icke så noga kan veta,
om Julius har någon håg.»
»Åh tusan», sade herr Bahr med ett litet skratt. »Var
det der som skon klämde? Ja, att förstå sig på
qvinnor är icke lätt och unga flickor äro i allmänhet
krångliga. Nå, jag skall skicka Julius till dig för
att formligen anhålla om dip hand. .. Så, det var
bara detta? Då är ju allt klart».
Herr Bahr gned sitt knä, der den fördömda giktvärken
grasserade med ett aldrig tröttnande raseri, och myste
mot Gretchen, som halft trotsigt och halft skälmskt
såg på honom.
»Så», sade hon till sig sjelf, »nu skall Julius och
jag dela samma öde. Yi komma båda att falla i onåd,
onkel skall rättvist dela mellan oss sin vrede.»
Detta gjorde också herr Bahr, ty sedan Julius
allvarligt förklarat för honom, att allt annat än ett
giftermål mellan honom och Gretchen vore att tänka på,
skrek gubben Bahr, att hela verlden blifvit förryckt,
men att han sjelf skulle vara den störste galningen
bland alla, om han lät någondera af sina båda unga
slägtingar ens ärfva så mycket som en fotsbredd jord
af detta älskade Bauershof, och att det verkligen
vore beklagligt, att han icke kunde föra hela godset
med sig till himmelen eller åtminstone i grafven.
»M ha skönt ställt till för er», sade Ottilia till
Gretchen och smög sig tyst som en katt omkring den
vredgade godsägaren.
»Jo, här skall bli trefligt! Jag tror den onde farit
i er båda två. Att också Julius skulle vara en sådan
galenpanna, hvem hade tänkt detta? Inte någondera vill
gifta sig! Herr Bahr stryker bestämdt med på kuppen
och inte stort att undra derpå.» Och hon gick på
tå fram till den gamle herrn med frotteringslappar
och fördelande liniment, i det hon bad Gretchen
gå till Julius, för att höra om han saknade något,
samt erkände, att det var ett riktigt elände, när
två personer voro sjuka på en gång. Hon vore icke
mera än menniska och hann icke passa upp någon annan
än gamle herr Bahr, som fått det infallet, att icke
vilja se Gretchen.
Den unga flickan hade ingenting emot att se,
huru Julius bar den plötsliga utsigten att blifva
arflös. »En egennyttig menniska är naturligtvis
nedslagen, men jag skall visa honom, att jag kan bära
både med- och motgång», tänkte Gretchen.
»Huru mår onkel?» frågade han, der1 han helt lugn
satt och läste i en bok.
Som dessa voro de enda ord, han denna dag åtskilliga
gånger riktade till henne, upprepade hon dem för
Ottilia, då denna efterhörde, hvad Julius egentligen
sade.
»Jag undrar inte på, att han frågar härefter», sade
denna. »Det är första gången han allvarligt förtörnat
herr Bahr, allt sedan han kom hit. Han var då tre
år gammal och har varit här som barn i huset. Jag
undrar inte på, om Julius skulle vara orolig öfver
sitt beteende.»
»Han är orolig för utsigten att förlora ett arf.»
Tant Ottilia tyckte, att det låg en viss elakhet hos
Gretchen, ty det var ju egentligen för hennes skull,
han kanske kom att förlora det. Hon svarade derför
icke den unga flickan, som, utan att man bad henne, nu
tog sitt handarbete och satte sig hos Julius. De hade
båda råkat i en viss kritisk belägenhet. De skulle
måhända båda med tomma händer draga ifrån Bauershof;
de hade fått något gemensamt.
Hon snarare kände än tänkte detta, under det hans
lugna, likgiltiga blick halkade öfver henne.
Det själsdjup, som låg under detta eviga lugn,
skulle hon då aldrig utforska det? Hon hade öppet
visat honom sin ovilja och sin vrede; han borde
också veta, att det var på hennes föranstaltande,
som onkel Bahr gjort honom ett visst besök,
hvars följder så menligt hade inverkat på hans
framtida utsigter. Gretchens infall följdes vanligen
omedelbarligen af handling, men om hon tänkt framkalla
någon sorts utbrott å hans sida, så misslyckades
hon fullkomligt.
»Jag vet det», var hans enda svar.
Icke en gång den allra ringaste tillstymmelse af
ovilja. Hennes fantasi, som för knappast en vecka
sedan svärmat bort till slagfältens vapenbrak,
låg liksom bunden. Hon fördjupade sig i stället i
spekulationer öfver, hur hon riktigt grundligt skulle
kunna förtreta en viss ung man. Nu, då hon trodde,
att målet vore vunnit, hade hon åter förlorat. Var
han då omgifven af ett pansar, på hvilket hennes
anfall städse skulle återstudsa? Det liksom sjöd i
Gretchens ådror; hon kände, att hon riktigt grundligt
kunde hata denne man, som tycktes hafva förmåga att
fördraga allt. Hon sköt sin stol hastigt ifrån bordet
och aflägsnade sig med fast föresats, att icke med
snaraste återvända.
Hon stannade i ensligheten på sitt rum, som låg högt
uppe på en af byggnadens gaflar, samt såg med längtan
bort öfver Zschopaus dalar och skogväxta höjder och
kände sig nästan till mods som en fånge. Hon tyckte,
att en atmosfer af något qväfvande omgaf henne, och
hon hade stunder, då hon med svårighet kunde andas. Så
stod hon nu och blickade utåt på trädgårdsanläggningen
nedanför hennes fönster, der höstblommorna stodo i sin
fullaste fägring och der solen ännu brände med nästan
oförminskad sommarglöd. Hon tänkte på den vackra
krigaren och de stunder af skämtsamhet och fröjd,
som voro förknippade med dessa minnen. Men allt det
svärmeri, som blandade sig med dem, jagade dock icke
bort hennes tungsinthet. Nå ja, detta var ej att undra
på; vid samma plats, der hon svärmat vid den vackra
krigarens sida, vandrade Julius fram, långsamt och med
svårighet. Gretchen vände sig hastigt bort, för att
åter hastigt blicka ned igen. Tänkte han då aldrig på
att gå? Hon betraktade hans ansigte, det hade blifvit
blekt, han såg tankfull, grubblande och nästan sorgsen
ut. Således kunde det bära ett annat uttryck än denna
evigt likgiltiga blick, han fastade på henne.
Gretchen glömde likasom allt annat. Det var som om
en nyfikenhetsdämon hade fått makt öfver henne. Hon
följde alla hans rörelser och hvarje vexling i hans
allvarliga ansigte.
Se der trippade Ottilia. Med hvilken ömhet lade
han icke sin arm omkring den gamla damens lif. Der
skakade han ned några äplen, som han kastade- fram
öfver vägen midtför fötterna på ett par halfnakna
barn ifrån byn, hvilka satte sina hvita tänder i
den saftiga frukten. Hvad gör han nu? Ur sin ficka
hemtar han något, som glänser i solstrålarna likt ett
myntstycke, och hvilket han virar in i ett papper,
som ögonblicket derpå följer frukten och fångas af de
små smutsiga händerna, hvarpå de bara fötterna löpa
med trumpinnars hastighet öfver grusvägen.. Julius
såg skrattande efter dem. Det hade kommit liksom en
ljusglimt i hans mörka ögon.
Men hvad är det nu? Der kommer herr Laubel skyndande
framåt gången, han är röd och varm. Hvad är det för
uppståndelse der nere i trädgården, man springer om
hvarandra liksom någon glad nyhet hade inträffat.
Ifrån trappan ropar Ottilia, »Gretchen!» Och flickan
skyndar ned och blir fångad och omfamnad. Ja, hvilken
glad nyhet!
Slaget vid Leipzig, är vunnet! Man jublar, man är
nästan utom sig!
Gamle herr Bahr, hvilkens vrede aldrig är långvarig,
syntes på en gång hafva återhemtat sitt lynne och
sina krafter samt lät leda sig ur sitt rum och satte
sig i sin vanliga länstol, och helsade de båda unga
slägtingarna med ett blidt leende.
Det sagda dem emellan kunde vara osagdt så länge;
han ber dem blott allvarligen betänka, hvad deras
frid tillhörer och att de ej böra taga exempel af
»käringen mot strömmen».
Ottilia drar Gretchen i klädningen, under det den unga
flickan skakar på hufvudet, och då Julius vill svara,
förmår hon honom att vara tyst så länge.
Detta är en stund, som icke får fördystras, hviskar
den gamla damen. M kunna ju en annan gång säga honom
edra tankar. Detta bör uteslutande vara en glädjedag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
