Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En natt i dschunglerna - Det lillas storhet. X+
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
Jag sprang ur min palankin (bärstol) och tilltalade
karlarna på deras språk. Men de vägrade att
lyfta palankinerna från marken, och alla våra
föreställningar och hotelser hjclpte icke förr
än vi lofvade hvar och en af dem en rupie mer i
bärar-lön. Icke för ty aflägsnade sig tre af dem, så
att våra arbetskrafter betydligt minskades. Efter ett
långt dröjsmål gick det omsider vidare, uppenbarligen
till stort missnöje för karlarna, hvilka icke upphörde
att knota och pusta. Emedan vi sutto ensamma i hvar
sin palankin, visste jag icke huru min vän var till
mods. Hvad mig beträffar, var jag rätt glad, då vi
hade byn bakom oss och icke längre hörde tamtamslagen
och koleratrumpetarna, med hvilka man ville fördrifva
den onde fienden. I Ostindien vänjer man sig till den
grad att höra talas om farsoter och att se dessas
härjningar, att man förhärdas mot deras fasor. Men
äfven den modigaste blir orolig, om han midt i natten
kommer till en koleraby, der han befinner sig långt
borta från all läkareijelp.
Klockan hade nu blifvit ett, och månen framträdde
stundtals klart ur strömomen, hvilka drefvos
af nordost-monslinen genom rymden. En af våra
fackelbärare hade försvunnit, och den andre hade låtit
sin fadda slockna. Detta hade emellertid icke mycket
att betyda, ty månen gaf så mycket ljus, att bärarna
ganska väl kunde skönja vägen. Yi färdades genom ett
präktigt bambusnår, och en lång stund sysselsatte jag
mig med stort intresse att betrakta det jättestora
gräsets vackert vajande spetsar, under det våra bärare
hvarje ögonblick snafvade öfver rötter och stenar och
blefvo vid allt sämre lynne. Jag tänkte för mig sjelf,
hvilken präktig ort här måste vara för påfåglar,
och dervid rann mig i sinnet sagan, att man vanligen
plägar finna påfåglar och tigrar nära hvarandra. Ett
möte med skogens fruktansvärda herrskare skulle icke
hafva tilltalat oss, då vi hvarken medtagit några
gevär eller ens hade en pistol. Men ehuru jag ofta
tittade ut genom fönstret på min palankin, var jag ej
i stånd att upptäcka något djur. Schakaler upphäfda
litet emellan i de djupa dschunglerna sina gräsliga
tjut och då och då flög en stor hornuggla tvärs öfver
vägen, men af tigrar visade sig icke något spår.
Jag somnade åter, men knappt en halftimme hade
förflutit då jag ånyo vaknade. Denna gång väcktes jag
af ett liögljudt skri från våra bärare, hvilka med en
hårdxstöt satte min palankin på marken och började
med stor munvighet och under häftiga rörelser tala
med hvarandra. Ännu halfsofvande,
förstod jag i början ej hvad de menade, men då
jag slutligen förnam, att min vän Waldron fått ett
anfall af kolera, steg jag så skyndsamt som möjligt
ur palankinen för att egna honom bistånd. Yåra bärare
voro allesammans så rädda och hjelplösa som en skock
får, bland hvilka vargen inbrutit, och jag kunde se
att fasan fullkomligt förlamat dem. När jag framkom
till Waldrons palankin, som var omkring hundra steg
aflägsnad från min, fann jag min vän mycket sjuk. Med
svag stämma sade han till mig, att alla symptomer till
kolera förefunnos hos honom. Hvad skulle jag göra? Yi
hade intet annat läkemedel än quinin, af hvilket,
i ett fall sådant som detta, icke någon hjelp var
att vänta. Lyckligtvis hade vi med oss bränvin, och
jag hällde en betydlig mängd sådant i den sjukes
mun. Derpå sprang jag tillbaka, för att befalla
bärarna att ofördröjligen upplyfta palankinerna,
men huru förskräckt blef jag icke, då jag såg att de
samt och synnerligen voro försvunna l Jag ropade och
skrek, men ingen svarade. Jag sprang ett långt stycke
tillbaka på vägen, så hastigt jag förmådde, ropade
med Ijudlig röst, svor och hotade, men endast skogens
träd hörde mig-, af bärarna kunde jag icke upptäcka
en skymt. Jag måste slutligen tillstå för mig sjelf,
att vi voro öfvergifna och återvände med icke ringa
bestörtning till min vän. Han hade synbarligen blifvit
sämre, redan kunde han icke mera tala och jag hade
för honom ingen hjelp. Plötsligt for den tanken genom
mitt hufvud, att jag skulle återvända till den by,
vi nyss lemnat, och med ortmyndighetens bistånd der
söka skaffa nya bärare. Jag meddelade min stackars
vän detta beslut, och Waldron tryckte stillatigande
min hand. Det var ingen tid att förlora, jag svepte
således mitt täcke omkring mig och började min ensliga
vandring i månens vexlande sken.
I förstone var jag så sysselsatt med min reskamrats
beklagliga tillstånd, att jag knappast gaf akt
på min omgifning. Jag torde hafva tillryggalagt
ungefär hälften af vägen, som skilde mig från vårt
sista hviloställe, då det föll mig in, att äfven jag
befann mig i det farligaste läge. Det var den del af
vägen, der bambuträden stodo som tätast, och jag gick
just fbrbi en stor rörgrupp, hvars fjäderartade blad
fördunklade vägen, då jag snafvade öfver en sten och
föll rak lång till marken. Jag hade icke skadat mig
mycket, endast skrubbat mitt knä, men när jag åter
reste mig, för att slå stoftet af mina kläder, intogs
jag af en obeskriflig känsla af fasa öfver något,
som jag såg bakom mig: en tiger följde efter mig!
(Forts. sid. 54.)
I>et Ii
[är man betraktar jordens ofantliga bergsträckningar,
af hvilka några genom en ofattlig naturkraft lyftats
genom jordskorpan upp högt öfver molnen, och när man
besinnar hvilken oerhörd utsträckning dessa stenmassor
hafva, betages man af häpnad.
Men jorden har äfven mindre upphöjningar, lägre
bergsträckningar, hvilka till sin natur, sin uppkomst
och beskaffenhet äro icke mindre häpnadsväckande. Yi
syfta på dem, som äro bildade af djur, af en gång
lefvande organismer.
I den uråldriga forntidens haf rörde sig ett djurlif,
om hvars rikedom och mångfald vår mest ansträngda
inbillningskraft icke kan göra sig en föreställning,
ty de nuvarande oceanerna gifva ej något begrepp
derom. Blötdjuren i sina skal, för att nu ej tala om
andra, lefde der i så, man kan väl säga, sammanpackade
massor, att blotta lemningarna efter dem utgöra icke
blott väldiga, jämnt utbredda lager, utan ansenliga
höjder, hvilka på stora sträckor väsentligen förändrat
jordytans ursprungliga utseende. Dessa lemningar
af skal äro så olika, dels hela och oförändrade,
stundom till och med till färgen, dels söndersmulade,
såsom om de genomgått en för-malniugsprocess, att det
är tydligt,, att deras invånare lefvat under skilda
förhållanden. De förra hafva sålunda antagligen haft
sitt uppehåll i ett lugnt vatten, der skalen i sekel
efter sekel helt stilla lagrat sig på hvarandra-,
de senare åter i ett stormfullt, hvirflande och
strömrikt vatten, som vältat ihop
storlxet.
djurlemningarna i stora högar, der de krossats mot
hvarandra och så småningom nära nog sammansmält.
På så sätt hafva kritbergen uppstått, hvilka endast
utgöras af söndersmulade snäckskal - åtskilliga arter
i sitt naturliga tillstånd så små, att det skarpaste
obeväpnade öga icke kan undersöka dem, så små, att
omkring tio millioner af sådana snäckskal fordras
för att bilda ett enda skålpund krita! Och hvilka
bergmassor har icke ändå jorden, uteslutande bildade
af sådana skal! Ar 1843, berättar Pouchet, af brände
man i ett kritberg nära Dover en länge förberedd
mina af ett hundra åttiofem centner krut. Dermed
sprängdes från bergets sida en oerhörd kalkmassa,
uppskattad till en vigt af tjugo millioner centner. De
i hafvet störtade kalkblocken betäckte till tjugo fots
djup en yta af omkring elfva tunnlands vidd. Hvad
var det menniskan med sådant hjelpmedel angrep och
bekämpade? Helt enkelt de hopade lemningarna af små,
synbart kraftlösa djur, af hvilka tusentals i taget
kunna krossas med ett finger! Lemningarna efter
jordens största djur, elefanter, noshörningar,
hvalfiskar och andra, hafva så godt som spårlöst
försvunnit; lemningarna efter jordens minsta djur
bilda deremot berg och äro menniskorna till ovärderlig
nytta: - hur underbart!
Kalkbergen hafva samma ursprung, fastän bildade
af något större djurarters skal, stora som
knappnålshufvuden, hirskorn eller linser. I det haf,
som i tidernas början svallade öfver den breda dal,
der staden Paris -länge utgjort en af den mensk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
