Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXII. Riksföretståndaren Sten Sture den äldre. I. A. H. - Folkseder och skrock i Njudung på 1800-talet. G. Aldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 38
innan ännu rikenas förening var satt i verket,
vardt ett storverk, som glänser genom tiderna och
väl kan komma en att glömma mycket, som den dåliga
unionspolitiken efter Margareta förbrutit. Med hennes
hjelp bröts den tyska öfver-makten i Sverge så,
att den aldrig mer återvann sin forna ställning,
när svenskar, norrmän och danskar den 24 Februari
1389 vid Falköping i grund slogo Albrekts tyska här
och gjorde honom sjelf till fånge.
Margareta åsyftade vidare att höja konungamakten,
det vill med andra ord säga, inom måttliga gränser
tillbakavisa herremännen, hvilka i Sverge som i andra
länder under medeltiden sträfvade att alldeles förinta
den gamla bondefriheten. Så väl mot presterna som
adeln genomförde hon en betydlig indragning af krono-
och skattegods. Kraftigt ingripande i alla allmänna
ärenden och tyglande stormännen, började hon att
åt statsmakten förskaffa aktning och lydnad - ett
svårt värf, men ett af de angelägnaste i ett land,
hvars medeltidsadels sjelfrådighet, laglöshet och
egennytta höra till de mest i ögonen fallande dragen
af den tidens torftiga historia.
Men der fanns ej en man att något så när hålla vid
makt och fullfölja hvad en qvinna, vida höjd öfver
sin samtid, hade grundlagt. Under Erik af Pommern
förfaller den kung-
liga makten, herreväldet reser hufvudet. Mot detta,
mot adelsmännens och de utländska fogdarnas förtryck,
ej mot unionen, reser sig den svenska allmogen under
Engelbrekt. De senare folkresningarna deremot voro
unionsfiendtliga. Herrarna, från början ej mycket
varma för unionstanken, hade nu insett, hvad af
den kunde göras till deras förmån. De tre landens
aristokrati, slutande sig tillsamman, uppsatte på
tronen en genom de i hans konungaförsäkran stadgade
vilkor till händer och fötter bunden statschef, en
namnkonung, som hade maktens sken, medan herrarna
sins emellan delade maktens verklighet, I den
riktningen vrängdes Margaretas stora tanke, och detta
adelsvälde ledde efter midten af fjortonhundratalet
till fullständig laglöshet, till upplösning af
samhällsbanden, till ständig inbördes fejd. Då reser
sig åter folkmakten, ledd af "riksföreståndare». Vid
de allt talrikare och allt vigtigare riksdagarna
taga bönder och köpstadsmän plats jämte andliga
och verldsliga herrar. Biks-föreståndarskapet
förvandlas genom Gustaf Vasa i ett ärftligt,
inhemskt konungadömme. Unionen går under, emedan den
numera blott tjenade en egennyttig, herrsklysten
aristokrati. Den svenska folkfriheten räddas af
de lägre stånden i förbund med Sturarna, Gustaf
Vasa och Karl IX. Grundvalen för Sverges storhet är
lagd. Eaden af de store män, som lade grunden, öppnas
af Sten Sture. A. 11.
och skräck
knära sätt att »vinna kärlek» funnos ock. Det enklaste
var att taga en mullvad, lägga honom i en näsduk och
dermed slå till den, man tyckte om. Ett stycke af en
flädermus plägade ock oförmärkt blandas i en annans
föda af samma anledning. Ett äpple, buret en stund i
armhålan, hade ock mycket kärleksinflytande på den,
som fick det. Mera verkande var att taga en näsduk,
som genomdränkts med gråt vid nattvardsbordet, sila
kaffe derigenom och låta föremålet för ens ömma låga
dricka. (En ogift qvinna beklagade sig på 1840-talet
för prosten S. i Fröderyd deröfver, att hon användt
detta medel förgäfves. Men så trodde hon sig ock hafva
blifvit »nedsatt» i en stubbe, det vill säga någon
fiende till henne hade tagit knutar, korslagda pinnar
och dylikt samt en sak, som hon burit, och nedlagt
detta i någon stubbe under en trollformel. Så länge
detta låg qvar, blef hon ogift.)
Ännu ett medel fanns, »och si det var då säkert»,
försäkrade berätterskan. Man tog ut kärnan i en
nöt, inlade en ormgadd, höll nöten i munnen och så
i en rask vändning - »munnades» med den man tyckte
om. Om man på detta sätt blifvit »förgjord», fanns
ej annan bot, fin att gifva den, som orsakat detta,
blodvite. Hade man fått blott en droppe blod, var
förtrollningen bruten.
För att »få en qvinna till sig» tog man en »källfrö»
och lade honom undef tre dagar i en ask, som hade nio
hål, samt satte ned asken i en myrstack. När man kom
till myrstacken på fjerde dagen, funnos naturligtvis
blott ben i asken, men se, ett af dem liknade en
knif och ett en gaffel. Hade man nu ett hårstrå af
ens käresta och virade det om gaffeln, sä kom hon-,
virade man det om knifven, gick hon sin väg.
Eedan vid det nyfödda barnets vagga hade dess fränder
tänkt på, att det måtte blifva gift och för detta
ändamål, om det var en gosse, lagt något af moderns
kläder i vaggan, om det var en flicka, något af
faderns. Vid en gosses dop bad man af samma anledning
en qvinnfadder mer, men när en flicka döptes, gjorde
man tvärt om.
Någon gång skedde frieriet så, att fadern, som hade
en giftasvuxen dotter, uppträdde på kyrkbacken eller
i kyrkan före gudstjenstens början och sade: »Min
dotter vill ha manna.» - »Ja, fars ord äro sanna»,
inföll dottern, och derpå anmälte sig friarna.
Oftast var det dock en så kallad »bönaman», som
inledde underhandlingarna. Härvid voro dock lika stånd
och förmögenhet vigtiga vilkor. Till en bonddotter
kunde således ingen annan
(Forts. fr. föreg. Läfte.)
än en bondson fria, så vida det ej var någon
»ämbetsman», som var skicklig i sitt yrke, då
han sades hafva »fjärdingen» eller »åttingen i
näfven». Kom en prest eller en klockare och anhöll om
en förmögen bondflicka, fick han dock vanligen ja, ty
hon ansågs då få goda dagar och slippa att arbeta. Men
att upptaga i huset en länsman eller underofficer och
deras likar ansågs sällan föra lycka med sig. Att en
bonde kunde gifta sig med en flicka af medelklassen,
ansågs för en styggelse inför Gud och menniskor.
Bönamannens svåraste värf var att få de unga att
blifva bekanta. Vanligen skedde detta på en marknad,
der de midt i folkträngseln ordentligt »föstes» emot
hvarandra. Det var bevis på belefvenhet att streta
emot, och fast det kallades »att se hvarandra»,
så såg åtminstone icke flickan mycket, der hon -
olycklig nog - stod och begapades af den rundt om
packade hopen. När de unga ändtligen kommit hvarandra
så nära, att de kunde talas vid, bjöd drängen och
hans föräldrar flickan och hennes fränder till sin
kärra och »fägnade» dem med ost, pannkaka, bröd och
bränvin. Flickans föräldrar bjödo nu i sin ordning de
andra till sin kärra, för ätt också låta dem smaka på
sin medhafda matsäck. Om giftermål talades nu ej ett
ord, men någon tid efteråt sporde bönamannen, flickans
föräldrar, »om de finge komma». Bejakades detta,
reste drängen, hans far (modern fick ej vara med den
gången) och bönamannen till flickans gård på första
besöket. Möttes först en qvinna eller sprang en ekorre
öfver vägen, uppsköts färden för den gången. Första
gången friaren var i fästmöns hem fick han ej
stanna öfver natten, om äktenskapet skulle blifva
lyckligt. Någon tid derefter återgäldade fästmön och
hennes mor besöket, och de kunde mycket väl stanna
öfver natten. När man så gjort några ömsesidiga besök
och besett hvarandras ägodelar, hvarvid fäderna
omsorgsfullt jämnfört åkrarna, och mödrarna för
hvarandra upptagit ur kistorna allt det samlade linnet
och visat huru mycket, som aflagts för hvarje barn,
började man på allvar tänka på giftermål. Länge kunde
dock ett tusen eller några hundra daler eller en ko,
som den ene hade mer än den andre, verka uppskof. Blef
man ense, utsattes »skrifningen» i fästmöns hem, då
noga bestämdes, hvar de nygifta skulle bo och huru
mycket de skulle medföra i boet. Nu ansågs bönamannens
värf fullbordadt, och han erhöll af fästmön ett par
strumpor, som voro stickade ihop med »födlingor»
i bägge ändar. Alldeles ovanligt var ej heller, att
en dräng på förhand lofvade en skicklig bönaman vissa
hundra daler, om han kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
