Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkseder och skrock i Njudung på 1800-talet. G. Aldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
ijelpa honom till en viss förmögen flicka. Bönamannen
var en f de vigtigaste gästerna på bröllopet och
sedan alltid välkommen de ungas hem.
Efter v. skrif ningen» begaf sig "fästfolket" att
"läsa för resten " och taga ut lysning, medhafvande
rik förning. Presten ick, utom penningar af bruden,
en "skjorteväf", af samma lärft om brudgummeskjortan
syddes. - Lysning kunde aldrig äga um i fastan eller
i nedan, ty då fingo barnen mörk hy.
Vanligen efter lysningen ägde den ömsesidiga
begåfningen um. Fästfolket jämte ett par fr än der
reste till närmaste stad, å fästmannen köpte åt
den blifvande bruden ring, psalmbok, lädningstyg,
silfverkedja samt två schalar, en lysnings- och
en ’bruaschal". Fästmön köpte och gaf i stället
hatt-, byx- och kospännen af silfver samt en grann
halsduk. Men’dessutom jlägade hon väfva ett dugtigt
vadmal, hvaraf brudgummedrägten orfärdigades. Den
vackra grundsatsen var i hvarje fall gälande, att
den ene alltid skulle hafva den andre att tacka
för )rÖllopsdrägten. Men begåfningen sträckte sig
ännu längre, ^ästmannen gaf brudens manliga fränder
västtyg eller handskar och de qvinliga schalar eller
handskar. Fästmön hade samma kyldighet mot fästmannens
fränder.
Bröllopet hölls alltid i brudens föräldrahem, hvarför
det ansågs vara bättre att hafva söner än döttrar,
enär härigenom nbcsparades bröllopsutgifter. Några
för Njudung säregna jröllopsbruk voro ej rådande,
utom att bruden på vägen till cyrkan ledsagades
af brudsvenner, svängande sådana "kransar", om
förut vid "sommarbrudarna" omtalats. Bruden hade en
alfverslant i skorna, för att blifva rik, och var
ifrig att först å se brudgummen, då han kom till
bröllopsgården, liksom ock att vid vigseln sätta
sin fot framför hans, för att få herraväldet huset,
De måste ock då stå nära hvarandra, ty annars blef
let oenighet i äktenskapet. Att gifva något bevis på
allvar-igare rörelse ansågs för ett dåligt tecken. Yid
bröllopsmåltiden, då bruden satt mellan brudgummen
och presten, måste Bon smaka på hvarje rätt, för
att få godt om mat i huset. En brudkaka gömdes och
förvarades allt framgent såsom skyddsmedel, hvarför
hon måste ombakas hvarje år.
Att lysa under gästabudsbordet ansågs medföra oenighet
bland gästerna, något som lätt kunde inträffa, då
öfvefflödet i mat och dryck var ganska stort. Mellan
hvar och en af de många rätterna bjöds bränvin i -
stora dricksglas, hvadan också mer än en nödgades
stanna vid bordet från den ena måltiden till den
andra. Utom dans och lekar, öfvade sig männen flitigt
i brottande och andra kämpadater, der man lade vigt
på styrka och vighet. En och annan rask ungtös skydde
icke att deltaga häri.
Ett förmodligen gammalt bruk upplifvades på
1860-talet, nämnligen att ungdommen lades parvis
i syskonbädd. Och för dessa okonstlade naturbarn
innebar detta alls intet opassande. Dock synes det
ej vidare förekomma,
Då de nygifta flyttade från sina hem, medtogs, utom
hemgiften, en brödbit, för att de ej skulle blifva
brödlösa i det nya boet. En karl skickades i förväg,
som genast skulle återvända, för att man ej först
skulle möta en qvinna. Framkomna satte de sig på
spiselhällen och åto upp en smörgås, för att ej ledas
vid hemmet. Af samma anledning gingo de ej i kyrkan
första söndagen, de vistades i det nya hemmet. De
medhafda kreaturen leddes -aiisyls" (från öster till
vester) tre gånger omkring en jordfast sten och gåfvos
något att äta, för att de skulle trifvas. Det var
af vigt att vårda dem väl, ty deras trefnad var ett
förebild till fortfarande äktenskaplig lycka.
III. . oeli begrafning.
För åtskilliga sjukdommar funnos egendomliga sätt att
få bot. Särskildt gällde detta om hastigt påkommande
värk eller illamående, som alltid var orsakadt af
ondt tyg i luften eller så kalladt "skott". "Det
finnes nio slags onda skott", försäkrade ännu 1878
en äldre man och visade huru han, för
* Sådana "pilbågar", använda ännu 1878, äro aflemnade
till
att skydda sig, hade stål insy dt i undertröjan. Bäst
var, att genast efter det man råkat ut för något
sådant, släppa ett brinnande eldkol mellan linnet
och bara kroppen eller att låta en annan person föra
en brinnande qvast ansyls omkring och afsvedja något
af hufvudhåret. "Skott" botades ock genom att skjuta
öfver den sjuke med en gammal god bössa, helst med
flintlås. Laddningen skedde på vanligt sätt, men
ofvanpå förladdningen inlades nio "solfvahankor",
nio slags fruktbärande träd och nio pepparkorn. Yid
skjutningen skulle den sjuke sitta på en jordfast sten
vid en bäck efter solens nedgång. I nödfall kunde han
dock få sitta vid en vattenbytta, som han vid skottets
aflossande kullsparkade. - Oftare sköt man dock med
"pilebågar". Dessa utgjordes af pilpinnar, som klyfdes
i ena ändan, der man insatte en bit af en pilgren på
tvären*. Så träddes de inuti hvarandra och kastades
en efter annan öfver den sjuke under uttalande af
formeln: "Sante Päar och vår Herre vandrade på en
väg, och der mötte de en mans-(qvins-)person, och den
signade de för trollskott, villarpaskott, solskott,
stjernskott och alla slags onda skott, i namn Faders,
Sons och Helige Andes. Amen." Den sjuke fick ej tacka
för läsningen. Yar någon i vägen för »skjutningen",
blef han sjuk i stället.
För tandvärk användes flera kurer. Så tog man stickor
af tre slags träd och petade tänderna med, till dess
de blödde. Stickorna nedlades sedan under en jordfast
sten, och så länge de ej ruttnade upp, undslapp man
tandvärken. Eljest stack man hål på tandköttet, tog
af blodet på en brödbit och åt upp den under det man
läste: "atakum, ratakum, satakum". Säkrast var dock
att med tre hästskosöm peta tänderna och sedan inslå
sömmen i ett träd, under det man läste "fader vår"
baklänges. Och då nu icke många kunde detta, anlitades
härför särskilda föreläsare, mest äldre personer.
Varsel till dödsfall voro af många slag. Om en hund
gräfde gropar nära huset, om en fågel hackade på
fönsterrutan, om en ekorre var närgången, om kreaturen
sjelfdogo, om två från hvar sin sida togo i dörren på
en gång, om julnattsljuset slocknade, om ett saltkar
utslogs på bordet, om samtalet hastigt afstannade vid
gästabudet eller om bakningen härför misslyckades, så
var allt detta tecken till, att någon skuHe dö i huset
eller åtminstone i slägten. Nös någon julafton, dog
han följande året. Blef det mycket tyst i kyrkan, när
"bönerna gingo» för en sjuk, eller om prestens häst
vid ankomsten till sjukbesöket hängde hufvudet, så var
det ej någon förhoppning om den sjukes tillfrisknande.
Om vid den sista putsningen af likkistan stickor råkat
falla i henne, fingo de ej borttagas, ty då fick ej
den döde ro i grafven. Bredvid den döde lades i kistan
ett eggjärn och under hakan en psalmbok. Yar högra
ögat mera öppet, väntades härnäst "käralik" i slägten,
var detta åter fallet med det venstra, kom en qvinna
först att dö. Likaså om likbåren mest lutade åt höger
eller venster, gjorde man samma slutsatser. Efter
som anletsdragen voro lugna eller ej, bedömdes
den dödes tillstånd i en annan verld. Vigtigt var
att genast efter döden anställa "själaringning",
ty förr fick ej den döde någon ro. Innan liket
fördes till kyrkogården, utlyftades det framför
huset, och någon äldre man, som af platsen kallades
"vedkasta-prest", läste flera böner deröfver. Derefter
lärs det till kyrkogården. Köra vågade man icke, af
fruktan att hästen skulle "skämmas". Också skickades
en karl och en qvinna i förväg att med bränvin och
bröd undfägna dem, som bodde vid vägen, för att de
skulle hjelpa till att bära. Dessa hade ock strödt
granris framför sina gårdar och, om det var barnlik,
uppsatt små granar med band och pappersblommor. Just
som kistan lyftades på båren, skulle man lyfta på
bikuporna, för att bina ej skulle vantrifvas. När
liktåget hunnit ett stycke på vägen, kastades eld
bakefter ifrån sorgehuset, för att den döde ej skulle
gå igen. Grafven var alltid så gjord, att likens
ansigten kunde vändas åt öster, ty från detta håll
väntades yttersta domen, och "då skulle det" - sade
berättaren - "vara näpet att stå upp".
Gr. Aldén.
Hazelius’ etnografiska samlingar i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
