Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meteorerna - Små litteraturhistoriska anteckningar. af E-d. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mellan den 10-15 November och den 10-11 Augusti. Vid
dessa tider tyckas st j ernfallssvärmarna komma från
trakten af lejonets stjernbild.
Meteorstenarna komma mer eller mindre heta till
jorden och borra sig stundom rätt djupt ner deri. De
hafva vanligen formen af ett tre- eller fyrsidigt
prisma eller af en oregelbunden pyramid. Några bestå
hufvudsakligen af metaller, förnämligast af järn
och nickel, andra åter af stenarter. Ur pulveriserad
meteorsten kan man med en magnet utdraga ända till
tjugo procent nickel och nickeljärn.
Redan från forntiden berättas om stenregn och
stenfall, men ända till början af detta århundrade
skakade man misstroget på hufvudet åt dessa
berättelser. Emellertid inträffade flera stenregn
i förra århundradet. Sålunda nedföllo den 26 Maj
1751 vid Hradschina i Ungern tvänne järnstycken, af
hvilka det ena -vägde sexton och det andra sjutioett
skålpund. I Sibirien fanns 1774 en från himmelen
nedfallen stenmassa, som vägde 1,400 centner.
Den 17 Juni 1870 klockan två på dagen såg en bonde i
Ibbenbiihren i Westphalen en sten falla till marken
under ljusutveckling och med en knall. Det åskliknande
ljudet, hvilket hördes på en half mils afstånd,
föregicks af en blixtartad ljusföreteelse. Två dagar
derefter såg bonden på en hårdt tilltrampad väg en
fördjupning, som tycktes härröra från en häst-hof. Yid
närmare undersökning varseblef han ett två fot djupt
hål i marken. Han stack ned sin arm deri och träffade
på en sten, som vid upptagandet befanns vara svart
och söndersplittrad i ena ändan samt af ett slag,
som man icke förut anträffat der i trakten. Sönder
splittringen måste hafva ägt rum innan meteorstenen
nådde marken, ty ett annat stycke fanns tre till fyra
hundra steg längre bort. Den 13 Juli 1872 nedföllo vid
klar himmel under en stark knall tvänne meteorstenar
i departementet Loire-et-Char i Frankrike. Den ena
af dem vägde en centner, den andra blott ett halft
skålpund.
I vårt land hafva på senare tider, som bekant,
flera större meteorstenar nedfallit, hvilka våra
vetenskapsmän egnat synnerlig uppmärksamhet, utan att
de anställda undersökningarna dock ledt till andra
upptäckter eller åsigter, än hvad som rörande dessa
företeelser numera stadgat sig i den -lärda verlden.
Man har nämnligen förr på olika sätt*sökt förklara
meteoriternas uppkomst. Till en början antog man,
att de blifvit utslungade ur vulkaner. Dessas
utbrott följa emellertid en riktning, hvilken
ligger närmare den uppåt lodräta, än en den största
kastvidden motsvarande lutning af fyrtiofem grader mot
horisonten. Men om man också antoge, att eruptionerna
ägde en sådan förmånlig riktning samt att deras
hastighet voro tre tusen fot i sekunden - hvilket
är alldeles för mycket - så skulle dock sådana
massor, då man tager i beräkning luftens motstånd,
icke kunna utslungas till längre afstånd, än på sin
höjd tjugofem mil. Erfarenheten lär emellertid, att
de fasta beståndsdelar, som utslungas ur vulkanerna,
nedfalla på kort afstånd från de samma, hvaraf följer,
att meteorstenarna, hvilka ofta falla ned på ställen,
som ligga hundratals mil från någon vulkan, ej kunna
härröra från jordens eldsprutande berg. Dessutom
hafva meteorerna en helt annan kemisk sammansättning,
än alla hittills kända vulkaniska produkter.
Man har också antagit, att meteorstenarna härröra från
månvulkaner, men de mest ovedersägliga skäl hafva
blifvit framställda mot denna gissning, hvarför den
numera icke heller omfattas af någon vetenskapsman.
Yid försöken att förklara meteoriternas uppkomst
har också en och annan naturforskare utgått från
det antagandet, att atrnosferen städse innehåller
åtskilliga från jorden härrörande metallpartiklar,
hvilka förflygtigats genom afdunstning och sedan
genom någon naturkraft samt under ljusutveckling
förtätats. Men enligt våra kemiska kunskaper kan
den. materia, som vanligen utgör största beståndsdelen
af meteoriterna, omöjligen förflygtigas genom de
för oss bekanta värmegraderna. Dessutom stöter
det på oöfvervinneliga svårigheter att förklara,
huru massor af en så betydande specifik tyngd kunna
bilda sig, utan att omedelbart efter sin förtätning
falla till jorden i form af små korn. Antagandet af
meteoriternas atmosferiska ursprung har ohjelpligt
fallit för dessa anmärkningar.
Det var tyske astronomen Chladni (1756-1827)
förbehållet, att sprida ljus i detta ämne. Han
påstod - med åberopande af de fyra småplaneter,
som redan då voro upptäckta -, att det gifves
äfven smärre himlakroppar, h\ilka ila omkring solen,
antingen spridda eller samlade i gruppsr, hvilka ofta
äro ringformiga. Jorden går tvärs igenom en sådan
meteorring den 10 Augusti och den 13 November, hvarför
vi vid dessa tider se ett större antal stjernfall
än eljest.
Då en sådan mindre himlakropp, säger Chladni vidare,
under sitt lopp närmar sig en planet, kunna följande
tre fall inträffa:
1. Om meteoritens rörelsesnabbhet är större än
jordens dragningskraft, får den mindre kroppen
en förändrad riktning och fortsätter sitt
lopp omkring solen åt motsatt håll mot förut.
2. Om båda krafterna äro lika stora, kommer
meteoriten ajtt röra sig i en elliptisk bana omkring
jorden-, han har blifvit hennes drabant eller måne.
Det är derför tänkbart, att det gafs en tid, då
jorden icke hade någon måne, och att det kan komma en
tid - fastän Utsigterna dertill. äro mycket ringa -
då hon kan få två.
3. Om jordens dragningskraft är starkast, falla
meteoriterna till jorden, hvarvid det är tänkbart,
att de en eller flera gånger förut hafva omkretsat
vår planet i en spiral, som för hvarje gång
drog sig alltmer tillsammans. De sålunda
nedfallande meteoriterna blifva synliga för
oss först sedan de kommit in i jordatmosferens
tätare lager, der de genom gnid-ningen mot luften
eller genom syrets och vattenångornas inverkan komma
i glödgningstillstånd och slutligen till följd deraf
springa sönder.
Man trodde förr, att stjernfall och meteorstenfall
voro samma företeelse. Man har emellertid icke
vetenskapligt kunnat ådagalägga, att så är
förhållandet. Tvärtom visa sig jämnförelse-vis
få meteoriter vid stora stjernfall. Deremot
tyckes ett visst samband råda mellan kometerna och
stjernfallen. Såsom exempel anföra astronomerna, att
stjernfallet af den 20 April 1860 stod i förbindelse
med 1860 års komet I och att stjernfallen den 14
November 1866 ägde något samband med kometen I af
samma år.
af E-d. I.
är senare tiders forskningar förbehållet, att
hafva uppdagat åtskilliga värderika upplysningar
angående skalden Lidner. Så meddelar Estlander i sin
uppsats om "Lidners finska resa" (i Finsk tidskrift
1877-78) flera intressanta bref från Lidner, men då
nedanstående märkliga bref tyckas varit Estlander
obekanta, lemnas de här i allmänhetens händer. Yid
den tid, då dessa bref skrefvos, arbetade Lidner på
sina större skaldeverk "Yttersta domen», »Jeru-
I salems förstöring» med flera. Det skaldestycke,
som Lidner omnämner i brefvet till Lychou, hvilken
ofta bistod Lidner i hans bekymmer, var antagligen
något utkast, som sedermera förstörts, ty i hans
»Samlade arbeten» finnes ej ett spår deraf. Lidners
yttrande om »renskrifvare hos Benedictus» förekommer i
flera bref. Hvem skalden dermed åsyftar, är svårt att
a’f-göra. Yid denna tid fanns en traktör med namnet
Benedictus, som innehade Strömsborg. Kanhända syftar
Lidner på denne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
