Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. VII-XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvem vet, du! ... Den der hjertliga minen var lik
dig ... Det är till en skål för henne, vi skola dricka
dessertvin. Det borde varit champagne, men det få vi
väl spara till någon ännu bättre skål. Jag har bjudit
dem till middag om söndag – så mycket du vet.»
»Ja, farbror.»
»Men hvad är det åt dig? Kanske grubblar du på, hvad
jag sade dig om utresan. Du vill kanske göra den med
samma? Kom ihåg, att du sjelf får bestämma tiden.»
»Får jag det?» Vincents ögon sköto blixtar, men –
de blixtrade snart ut till ett matt, obestämdt sken,
utan att han sade något vidare.
Efter en timmas sammanvaro åtskildes herrarna.
»Hvad tror du, min käre Bernhard, var orsaken
till Vincents bortbytta, förhexade lynne?» frågade
farbrodern.
»Jo, det begriper jag», svarade gossen småslugt,
sedan han öfvertygat sig om, att brodern icke vändt
om för att följa dem öfver Norrbro, som varit i
fråga ... »Vincent är alltid så der konstig, när
han håller på att sätta ihop någon musik. Jag har
hört, att det skall komma upp en ny pjes, som de ska
sjunga några visor i ... och då är alltid Vincent i
viften. Men, vet farbror, jag är så rädd för honom då,
att jag inte törs språka hälften sä fritt med honom,
som med farbror.»
»Det der är just icke smickrande för respekten, du»,
svarade herr Rossby skrattande.
-
Under tiden gick Vincent med hastiga steg hem,
tänkande på helt annat än de nya kupletterna. Den
lille mannen med glasögonen vankade hela vägen före
honom under visionen af en lyktgubbe. Och hvad mötte
honom på hans skrifbord, då han trädt in i sitt rum
och tändt ljuset? Jo, en biljett, och det var denna
sista råge på aftonens föregående feber (den intet
slags ungerskt vin förmått stilla), som helt och
hållet bragte svallsjön i hans blod till full storm.
Biljetten var från generalskan och ärnad att lemnas
musikläraren följande morgon; men då städerskan fann,
att Vincent icke var hemma, lade hon olyckligtvis in
den på aftonen. Biljetten lydde sålunda:
»Min bäste herr Rossby!
Som jag alltid har för vana att, med samma jag
åtnjutit en artighet, uttrycka min förbindelse derför,
så skyndar jag att med detsamma vi hemkommit på det
vänligaste försäkra, att herr Rossby beredt oss en
njutningsfull afton, hvarför förbindelsen å vår sida
är så mycket större, som det icke fanns ringaste
anledning till denna oväntade artighet å vår unge
grannes sida.
Jag begagnar tillfället för att, angående den
tilltänkta söndagslektionen åt min dotter, förklara,
att då jag icke har råd att låta henne få åtnjuta
regelbunden undervisning, jag icke anser den extra
tjena till något, och skulle den dessutom hos henne,
liksom hos mig, qvarlemna det desagreabla intrycket af
att stå i en grannlagenhetsskuld, som ej kunde gäldas.
Högaktningsfullt
Emerentia Maria Livendahl.»
Stackars Vincent! Alla förhoppningar, alla drömmar
så fullständigt slagna till jorden – och det just
då han blifvit försonad med sin farbroder och man
följaktligen visste, att hans ställning var förändrad
...
Hvad fattades honom då i denna högmodiga dams tanke,
för att göra honom jämnförlig med de friare, som
fröken haft och kunde vänta? Det är sannt, att
han icke var synnerligen hemma i den fraseologi,
som utgjorde nästan ett inträdespris för ett visst
slags sällskapslif; men ägde han ej i stället den
kraftiga naturfriskhet, som, i förening med bildning,
talang och intelligens, adlar en sjelfständig man
till en man af distinktion?
I första ögonblicket efter den inre reaktion, som
vid början af kapitlet blifvit omnämnd, beslöt han
att hufvudstupa skilja sig från sin plats i kapellet
och genast resa ut. Men att så tvärt öfverge allt?
.. Borde han ej söka att få tala med henne, som
lagt honom i sina bojor? Hon hade säkerligen karaktär
och energi så väl som hjerta! Hon borde åtminstone
få afgöra ... Och det oväntade resultat, hvartill
han hunnit efter en hel natts ursinnigt promenerande,
visar sig under loppet af nästa kapitel.
-
X.
Majorens ärende i staden.
»Nej, ser jag rätt, är det icke bror Josef **krona?»
... så helsade en stor och massiv herre den lille
mannen, som under gårdagsaftonen haft plats i samma
loge, som generalskan. »Hvad förer dig, min käre
major, till Stockholm? – Affärer?»
»Ni affärsmän tänka på ingenting annat än affärer! Du
vet eller vet inte, att jag ärft en liten god egendom
på omkring sextio tusen riksdaler.»
»Ograverad?»
»Tyvärr, icke alldeles; men i alla fall en så pass
tillökning till mina föregående inkomster, att jag
spekulerar på ...»
»Järnvägsaktier, förmodar jag; akta dig! Om du tittar
upp i morgon på mitt kontor, skall jag kunna ge dig
ett klokt råd.»
»Icke i det här fallet.» Majoren skrattade.
»Begriper ... du gamle korp tänker på att spekulera
i giftermål. Men då har jag sjufaldt rätt att säga:
akta dig. Har hon pengar?»
»Inte ett öre.»
»Aj, aj!»
»Men ung, vacker, förhexadt vacker.»
»Aj, aj, aj!»
»Och så har hon sällskapstalanger och är alltid,
hvar hon visar sig, synnerligen bemärkt.»
»Aj, aj, aj, aj!»
»Men hvad tusan är det der för en jämmer? Vid hvarje
lysande egenskap, jag lägger till, lägger du till
ett aj! Hvad är meningen med det der?»
»Efter du nödvändigt vill ha en redogörelse för
mina deltagande utrop, så låter den så här, min
käre Josef: Du är ej så särdeles ung, om jag ej
missminner mig omkring fyrtioåtta år. Du är, bröder
emellan och för vår tid, icke så särdeles stort
värd i förmögenhet ... Angående ditt utseende, så vet
jag, att du aldrig låter någon annan raka dig, utan
således alla morgnar betjenar dig af spegeln. Hvad
åter beträffar din karaktär, så är den lyckligtvis
blank som solen; men de astronomiska glasen ha ju
inte blygts att upptäcka fläckar på sjelfva solen, jag
förmodar obetydliga – en affärsman har icke mycken tid
att lägga sig på vetenskaperna – och i alla fall är
enda, oskyldiga fläcken på din hedervärda karaktär,
att du en dag visade någon likhet med de vackra,
antika kärl, som man emellanåt får läsa om huru de
uppgräfvas och öfvergå alla förut funna krukor, då
du hade din hederstvist med, jag minns ej hvilken
af dina kamrater. Nog af, du beundrades för din
sublima moderation ... en sällsynthet, vill jag tro,
inom officerskåren, hvarför en dylik kontingent är
egnad att väcka uppseende. Och när jag således, med
den snabbhet, som tillhör mitt yrke, summerar dina
ägande tillgångar med de, som du uppräknar hos din
utvalda, som dertill torde vara qvick och förslagen,
så lägger jag ett femte aj till de fyra andra.»
»Gyckelmakare, du retar mig ej, du vet nog, att
det var en lappritvist. Jag går nu att uppvakta
generalskan Livendahl och fröken Emmy, som jag
under två somrar sett ute hos hennes svåger, min
gode vän Klas Arvid von L. Men jag har aktat mig
från att fria förr, än jag fick något mer att bjuda
henne. Jag kom till staden i går qväll, och gick
genast till generalskan, som var på Mindre teatern,
der jag uppsökte damerna.»
»Och blef väl emottagen?»
»Af modern öfver förväntan – hon visste nog om,
att jag fått egen gård.»
»Och dottern – det är hufvudsaken?»
»Hon är blygsam, anade förmodligen hvad som skulle
komma och var dessutom med stor oförskämdhet bevakad
af en herre nere i orkestern, en lång drummel, som
såg ut som en förryckt italienare eller en svartsjuk
spanior. Jag har läst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
