Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. VII-XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om sådana der romanhjeltar med sotsvart hår och ögon,
som kunna göra tjenst i stället för dolkspetsar.»
»Jag vet ej mer än en man i Mindre teaterns orkester,
som den der beskrifningen passar in på. Det är
unga Rossby, brorson till en af mina affärsvänner –
en ogift, gammal ungkarl, ägare af minst sina fyra
hundra tusen riksdaler ... Akta dig du, att få att
göra med honom! Han skulle snart visa dig, att aldrig
någon mera oförtjent blifvit kallad en drummel!»
»Men hvarför spelar han då i orkestern?»
»Derför att han, och det med rätta, funnit
platsen hedrande, som en början till bättre. Han är
brouillerad med farbrodern, derför att han föredrar
musiken framför pennan. Men det blir en ståtlig typ
på en ung svensk man, om han får medel att resa ut
i verlden, som han lärer önska.»
»Kanske jag tog fel då», menade majoren, mycket
lugnad, »men konstigt var det, att ...» Majoren
sväljde det tilltänkta meddelandet om besöket vid
logedörren, och som affärsmannen i detsamma fick
ögonen på en annan affärsman, gaf han hastigt majoren
ett finger, nickade och försvann med de tre orden:
»Helsa på mig!»
»Den der djerfve och skräflande patronen», mumlade
majoren, »har ändå gagnat mig – jag är nu fullt i
stånd att orientera mig i min affär. Musikanten,
sade generalskan, bor i samma hus, som hon, se
der hela hans affär ... Förmodligen öfver öronen
förälskad i fröken! Skadar icke för en sådan Junker,
att finna skilnaden på en man, som vågar fria, och
en, som likt en öfverflödig vaktmästare afskedas i
korridoren. Men jag tror, Gud förlåte mig, att jag
blir elak ... Skall det vara tecken på kärlek?»
Majoren var nu framme – gick raskt upp för trapporna
och ringde på tamburklockan.
-
Medan majoren afvaktar att blifva insläppt, är det
nödigt att titta in till generalskan, som, sittande
ensam i sin, sängkammare, håller en session med sig
sjelf, hvarvid de vigtigaste rösterna innehafvas
af det sårade högmodet och den fullständiga
bestörtningen.
Hon är sysselsatt att för tredje gången genomgå
följande bref:
»Nådigaste fru generalska!
Jag hade aldrig af mig sjelf kommit på den tanken,
att (under det förhållande, hvaruti jag ännu
för åtta dagar sedan befann mig) söka inträde i
fru generalskans hus. Jag öfverraskades då af en
inbjudning ... Jag blef icke hindrad i min uttalade
önskan att återkomma; jag återkom följaktligen,
jag vågade hembjuda biljetter till aftonens
representation, de mottogos, och jag erbjöds att få
afhemta och hemfölja damerna.
Hvad inträffade sedan?
Jag infann mig, men afvisades på det minsta möjliga
aktningsfulla sätt, och hemkommen finner jag emot
mig ett bref, som på ett rent af förolämpande sätt
afskedar mig från en befattning, som jag hvarken
sökt eller tillträdt. Från början till slut har fru
generalskan behagat taga hand om eller, rättare,
sätta i scen den här lilla affären, hvilken nu från
öfra våningen syns vara utagerad.
I fall jag nu toge mig den dristigheten att fråga,
hvad allt detta skulle tjena till, skulle fru
generalskan svara: till alls ingenting; men, tro mig,
detta betydelselösa ingripande i en menniskas lif
aflöper icke så lätt, som om man med en våt svamp
utstryker ett par likgiltigt utförda penseldrag.
Jag skall genast visa detta!
Jag har länge i hemlighet dyrkat en ädel, ung flicka,
men denna dyrkan har varit blyg och utan sammanhang
med annat än den poetiska drömmen i ett ynglingalif,
tills jag oförmodadt uppväcktes från drömmens
skära morgonrodnad till verklighetens glödande
middagssol. Jag fick se den unga flickan på nära håll,
jag fick fritt tala med henne, gifva henne en lektion
i sång, och hvilken sång! ... Jag fick återkomma och
jag kom med hopp, ty händelsen, nej, Gud hade under
tiden verkat för mig, och det var ej mera
fråga om den stackars drömmen.
Under den natt, jag tillbragt från hemkomsten i går
afton, då jag fick den grymma biljetten – sedan mina
egna ögon förut låtit mig begripa, hvad som skulle
inträffa –, har jag varit i ett tillstånd, hvilket
ej tillåtit mig att tänka klart. Nu är jag dock lugn
till en viss grad.
Men skulle jag också icke vara fullkomligt lugn, så
är jag i alla fall tillräckligt redig för att kunna
förklara följande:
Jag älskar, och jag är icke ovärdig fröken Emmy. Jag
begär henne till mitt lifs följeslagerska? Hela
min tillvaro skall derigenom lyftas, förädlas och
saliggöras – och hon skall bli lycklig.
Det kan aldrig falla mig in att i hemlighet söka få
hennes ja, innan jag hos hennes moder nedlagt den
ödmjukaste bönfällan, att ej bli förskjuten. Och för
att visa att jag begriper, det en mor måste tänka
praktiskt i närvarande fall, så nämner jag, hvad
jag hittills glömt, men i natt lyckligtvis erinrade
mig, nämnligen att min salig farmor vid min födelse
insatte i min farbrors rörelse en summa penningar,
som under tjugotre år vuxit till ett kapital, hvilket
nu bör gifva en afkastning af omkring två tusen
riksdaler. Men denna summa är som den ej tillhörde
mig, intills att jag ingår i äktenskap, och äfven då
får blott räntan begagnas. Men med mitt arbete såsom
tillskott blir det nog.
Jag har icke häntydt på, hvad min farbror skulle
vilja göra för mig, emedan jag hoppas att han skall
lefva i minst tretio år till och han dessutom när
som helst kan gifta sig.
Värdigas nu med lugn öfverväga! ... Får jag ett
tvärt afslag, så skall jag (om så behöfves) använda
tio års tålamod, för att få ett enskildt samtal
med fröken ... Neka derför i hvarje fall ej detta
samtal. Jag är som ett barn, då man behandlar mig
med godhet, men min stolthet och den passionerade
kraften i min natur bryter sig sin egen väg, i fall
jag träffar obillig hårdhet ... Jag kommer med det
första att resa utrikes på ett år, och måste derför
ha allt klart.
Med djupaste vördnad
Vincent Rossby.»
-
Det var detta bref, på en gång så i formen
oregelbundet, så nästan barnsligt ödmjukt och manligt
djerft ... ett friarebref i fullkomligt egen stil,
som generalskan, ännu darrande af sinnesrörelse,
studerade, då majoren anmäldes.
Emmy var bortskickad.
Generalskan stoppade brefvet i fickan och trädde ut.
»Huru», frågade genast majoren, kännande i luften
att det fanns långt mera moln inom- än utomhus, »huru
befinner sig ers nåd, jag fruktar ej väl? .. Kommer
jag olägligt, vänder jag genast. Men jag hade eljest
ett så vigtigt ärende.»
»Min gode och värderade vän, anse ej som någon
afsigtlig oartighet, att jag ej just nu kan höra
detta ärende.»
»Men när då?»
»Så snart det lämpar sig.»
Majoren afkortade visiten. Generalskan satte sig
till skrifbordet.
-
XI.
Hvad skall Emmy säga?
Den person, som här tecknar några minnesblad ur den
unge Vincent Rossbys inre och yttre lif, lefde en gång
under månader i nära bekantskap med en ung musikus
och komponist och gjorde dervid den erfarenheten,
att en tonsättare under åtskilliga förhållanden har
en slående likhet med romanförfattaren. Nå, detta
låter förklara sig, då de båda söka att efter sina
ingifvelser återge den dikt, som lefver inom dem,
men hvaruti de dock aldrig lyckas. Den höga dikten
är alltid tusen gånger skönare innan den klädes
i nothufvuden eller bokstäfver, ty ingifvelsens
ögonblick äro underkastade plötsliga reaktioner. Men
likheten mellan romanförfattaren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
