Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXII. Riksföretståndaren Sten Sture den äldre. II. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
heter, som förut varit obestämda och öfverlemnade åt
godtycket, vordo i lag satta, såsom föreskrifterna
af 1474 om landtboarnas städja, afrad och
dagsverksskyldighet,
När herrarnas sammansvärjning mot Sten Sture kom
till utbrott 1497, skrefvo dalkarlarna från Tuna
landsting till hufvudstadens magistrat och borgerskap
ett förmaningsbref, hvari de bland annat yttra om den
»käre herre» herr Sten Sture: »Käre vänner, veten I
ock väl alle, sedan han vardt vår hofvitsman, hafva vi
njutit lag och rätt och varit i frid och rolighet.»
De, som granskat tidens historiska handlingar, hafva
stadfäst detta vackra vitsord. Eiksföreståndaren
reste sjelf årligen omkring för att utöfva den
högsta lagskipningen, hvilken af ålder varit ett af
konungens främsta åligganden. Att han stundom funnit
sig vanmäktig mot herreväldet och ej förmått i de
förnäma rådsherrarnas egna rättegångsmål göra lagen
gällande, kan ej väcka förundran, när man besinnar
tidens hela skick och hans svåra ställning bland
afundsamma och mäktiga stormän.
Mångahanda stadganden rörande landt-
och stadsmanna-näringar, bergsbruk, handel,
myntväsende, beskattning ådagalägga, ej blott att
fredslugnet medgaf en flitigare vård om landets
inre angelägenheter, utan ock att hvad vi kalla »de
allmänna ärendenas» område mer och mer vidgade sig och
mer och mer kräfde en jämnt och oafbrutet verksam
riksstyrelse. Detta åter visar, att samhället,
dess lif och verksamhet voro städse i växtlighet
och utveckling.
Ännu måste de nordbor, som ville inhemta denna tidens
bokliga bildning, draga till främmande land. De gingo
till den år 1200 upprättade högskolan i Paris, der
svenskar, norrmän och danskar utgjorde en »provins»
af den engelska »nationen». De gingo till Prag, det
äldsta universitetet (från 1348) norr om Alperna och
Rhen; i slutet af fjortonde århundradet studerade der
ett betydligt antal skandinaver, mest svenskar. Att
de längre fram i tiden stannade vid de närmare
belägna tyska universiteten i Rostock, Greifswald,
Leipzig, var en för den andliga odlingen i Sverge
olycklig sakernas vändning. I Paris, äfven i Prag
voro de klassiska studierna vida mer blomstrande än
vid de nordtyska högskolorna. I Frankrike rönte ock
främlingarna det väckande intrycket af en uppspirande
nationel litteratur, hvartill Tyskland ej erbjöd
något jämnförligt motstycke. Emellertid hade man
länge både i Sverge och Danmark varit betänkt uppå att
inrätta ett universitet, och sedan påfvens tillstånd
utverkats, blefvo privilegier för en högskola i
Upsala utfärdade den 2 Juli 1477. Det trädde ock
genast eller inom kort i verksamhet och torde i sin
begynnelse ej hafva varit alldeles så obetydligt,
.som de knapphändiga underrättelserna derom och dess
förfall under den oroliga tiden i början af nästa
århundrade kunde låta förmoda. Det är åtminstone
anmärkningsvärdt, att sedan en högskola i Köpenhamn
kommit till stånd 1479, det år 1498 förordnades,
att ingen dansk måtte studera utomlands, innan
han vistats tre år antingen vid Köpenhamns eller
vid Upsala universitet. - Till Sten Stures tid
hör ock boktryckerikonstens införande i Sverge. På
fjortonhundrasjutiotalet blef första gången en bok
tryckt här i landet.
Dessa begynnelser till undervisningens och den
bokliga bildningens lyftande må ej ringaktas, om
de än voro svaga, ty de utgjorde dock en första,
genom mörkret frambrytande gryning. Det femtonde
århundradet röjde ett otvätydigt litterärt förfall,
sammanliknadt med det näst föregående. Det har ej
att uppvisa några sådana litterära minnesmärken,
som lagböckerna från konung Magnus Erikssons tid och
skriften om konunga-och höfdingastyrelse från samma
tidehvarf. Den tyska öfversvämning, hvaraf landet i så
många afseenden led, utöfvade äfven en lika menlig,
som omfattande inflytelse på vårt språk, som deraf
ännu i dag bevarar fula fläckar i stor mängd.
Konung Kristiern gjorde ej något nytt försök att med
vapen återtaga hvad han förlorat. Dock inskränkte han
sig ej till blott vänskapliga underhandlingar. Han
sökte i Rom den påfliga bannlysnings-skräckens
hjelp. Särdeles var drottning Dorotea - enka efter
konung Kristofer, omgift med Kristiern -
envis i sitt hopp, att på det sättet återfå sitt
svenska lifgeding, Nerike och Yermland, som hon genom
sitt andra giftermål med en främmande furste, som var
rikets fiende, enligt lag förverkat. Dessa intriger
vid det påfliga hofvet blefvo ej heller fruktlösa,
ehuru Sten Sture i sitt sändebud, Hemming Gad, hade en
lika slug, som oförtruten målsman för sina intressen.
Så länge konung Kristiern satt på Danmarks tron, stod
den bittra kampens minne i vägen för hvarje plan att
åter upprätta unionen. Utan tvifvel underlättade detta
Sten Stures bemödanden att göra de många mötena och
underhandlingarna härom fruktlösa. Men sedan Kristiern
1481 aflidit, blef riksföreståndarens ställning
kinkigare. "Kristierns son och efterträdare Johan II
eller, såsom han af danskarna kallas, Hans hade redan
1458 fått svenska riksrådets löfte om tronföljden
efter faderns död, och han hade ej i de föregående
tilldragelserna haft någon del, som mot honom kunnat
väcka den svenska menighetens ovilja. Unionspartiet
bland de svenska herrarna motsåg väl sålunda numera
från folkets sida ett mindre kraftigt motstånd mot
unionens förnyelse. Det vill ock synas som skulle
Sten Sture, efter att han under de första tio åren af
sitt riksföreståndarskap lyckats genom undfallenhet
stäfja herrarnas afund mot en ur deras led utgången,
men öfver dem ställd styresman, hafva tagit sig
större myndighet och derigenom gifvit näring åt
herrarnas missnöje. Han kunde nu ej längre hindra,
måste till och med sjelf samtycka till ett beslut,
1483, om rikenas återförening »under en herre och
konung». De vilkor, som Hans härvid måste underkasta
sig och hvilka bringa herreväldet till sin höjdpunkt,
röja nogsamt att unionen i de svenska herrarnas ögon
ej var något annat än ett medel att öka deras makt
och fördelar. Om konungen utan laga dom beröfvade
någon frihet eller egendom, vore uppresning mot
honom loflig; i riksrådet, som utgjorde herremaktens
medelpunkt, finge ej ny ledamot inkallas utan de
öirigas samtycke-, de andliga skulle vara fria
från all statens domsrätt och tillsyn samt från
skattskyldighet; adeln ägde att befästa sina gårdar;
konungen och hans gemål finge lika litet som »ofri
man» köpa eller panta till sig något frälsegods.
Likväl dröjde det nära halftannat årtionde,
innan Hans intog Sverges tron. Utan tvifvel har
Sten Sture ingenting försummat, som kunde hindra
verkställigheten. Konung Hans å sin sida var
ej benägen att med vapenmakt söka genomdrifva
sina anspråk. Det stöd, Sture ägde i allmogens
tillgifvenhet, var väl i unionspartiets tanke
ännu för starkt, för att tillåta det att öppet
bryta med riksföreståndaren. Derför, när Sture,
såsom flera gånger skall hafva inträffat, ville
nedlägga riksföreståndar-skapet, hade riksrådet
till en början ej annan van, än att bedja
honom fortfara i sin befattning. Missämjan växte
emellertid. Riksföreståndaren kunde ej, utan allt
för svårt förfång för det allmänna, vid utdelandet
af förläningar ställa all enskild glupskhet till
freds; fällde han dom, som gick en storman emot,
blef sådant i dessa tider, med dess ringa aktning
för lag och samhällsordning, en källa till farligt
missnöje. Riksråden sökte inskränka hans makt, lade
honom allehanda svårigheter i vägen och åtlydde
ej hans påbud. Under flera år pågår mellan dem och
Sture en döf kamp, som slutligen skulle komma till
öppet utbrott.
Medan det inre splitet tilltog, hotade en ej ringa
fara öster ifrån. Ryska infall oroade Finland,
ryssarna återfordrade områden, som de afträdt i
freden i Nöteborg 1323, konung Hans sökte också
ryssarnas vänskap och hjelp mot Sverge. Sommaren
1495 började det ryska kriget på allvar och fortfor
till början af 1497, då ett sexårigt stillestånd
slöts. Ryssarna brände, mördade, släpade bort folk
i fångenskap. Upptagen af omsorgen att bevaka sin
ställning mot de missnöjda rådsherrarna, synes
riksföreståndaren ej hafva utvecklat nödig kraft
i försvarsåtgärderna. Vapenbragder utfördes dock,
som förblifvit ryktbara: Yiborgs försvar under Knut
Posse samt eröfringen af Ivangorod under hans och
Svante Nilsson Stures befäl. .
De mot Sture fiendtliga herrarnas planer mognade
efter hand. En stor del af rådsherrarna ingingo 1494
en formlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
