Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXII. Riksföretståndaren Sten Sture den äldre. II. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
förening om att bringa 1483 års beslut till
verkställighet. Bland deras skäl eller förevändningar
förekom, att »många herrar och furstar bjuda sig
till riket för herre och konung». Konung Hans hade
ock åtskilliga medtäflare: sin egen bror, hertig
Fredrik af Holstein, tyske konungen Maximilian,
storfursten af Litauen. Konung Hans samlade
trupper och beredde sig till krig. Missämjan mellan
riksföreståndaren och Svante Sture gaf de missnöjda
svenska herrarna en ledare. När riksföreståndaren
i början af 1497 återkom från Finland, ansågo sig
hans motståndare nog starka till en öppen brytning,
och på ett rådsmöte i Stockholm förklarades Sture
afsatt från riksföreståndar-skapet. Han vek dock ej
utan motstånd. Förklarande, att liksom han mottagit
styrelsen med rikets menige inbyggares samtycke, han
först då skulle lemna den, när de jämte riksråden
det fordrade, begaf han sig till Dalarna och andra
landsorter och samlade en krigsmakt, med hvilken
han vände sig mot de andliga herrar, isynnerhet
erkebiskopen Jakob Ulfsson, som voro de förnämsta
drifkrafterna i sammansvärjningen. På sommaren
hade danske konungens rustningar hunnit så långt,
att han kunde komma sina svenska anhängare till
undsättning. Elfsborg intogs, Kalmar och flera
fasta platser föllo i konungens händer, en styrka
skickades att undsätta erkebiskopens slott Staket,
hvars belägring Sture fann sig tvungen att upphäfva,
för att i stället innesluta sig i Stockholm, dit den
danska hären följde efter. Väl hade dalkarlarna, som
anryckte till Stures hjelp, blifvit slagna vid Rotebro
den 29 September och Sture följande dagen gjort ett
misslyckadt utfall från staden, men när konung Hans
kort derpå landsteg, var dock den allmänna ställningen
ej förmånligare, än att han fanns benägen till
underhandlingar. Sture å sin sida torde hafva velat
undvika det inbördes krigets förlängning. Sålunda kom
man lätt nog öfverens, att Hans skulle erkännas för
konung i enlighet med de fjorton år förut fastställda
vilkoren, Sten Sture vara ansvarsfri för sin regering
och förses med passande förläning, hvilken sedan
bestämdes till så stora besittningar dels i Finland,
dels i det egentliga Sverge, att sedan Bo Jonssons
tid ingen svensk man innehaft ett så stort län. Ombud
från orterna sammankallades till Stockholm, för att
enligt lagens föreskrift erkänna Hans såsom konung,
hvilket skedde den 25 November. Följande dagen ägde
kröningen rum i Storkyrkan och derpå ett riddarslag,
då ett halft hundrade svenskar, danskar och tyskar
undfingo riddarvärdigheten. Den kunde endast utdelas
af en konung, och som Sverge under en mansålder
ingen konung haft, lära många funnits, som länge
väntat på denna utmärkelse. En samtida sägen låter
förstå, att denna omständighet gjort sitt till att
förhjelpa Hans till kronan. Då, som nu, visste man,
att med hustrurnas fåfänga bemantla deras herrars och
mäns; de förra vunno titel af fru, när de senare med
riddarvärdigheten fingo herre-titel:
"Hvar frälsis qvinna ville heta fruga, På thet andra
skulle sig för henne buga: Så framfusse vore the
hustruer thå, Ät de hade gärne lätet .sig til riddare
slå, Om the hade piltebarn i buken halft."
Den krona, Hans så länge eftertraktat och som äfven
försäkrades åt hans son efter honom, skulle han ej
länge behålla. Ej fullt tre år voro tilländalupna,
när han från ett förbund af svenska stormän,
med Sten och Svante Sture i spetsen, mottog ett
uppsägelsebref. Hans regering var visserligen
ej lycklig, ej heller utmärkt af någon nämnvärd
verksamhet till landets bästa. Ryssarna oroade
Finland, der de foro fram med mord och brand. I
Sverge fick man skäl att klaga öfver ett par utländska
fogdars grymheter. Konungens snålhet förledde honom
ock till olagligheter. Löftet att, så snart han
komme till regeringen, låta Gotland komma i Sverges
ägo höll han ej. Äfven i andra hänseenden bröt han
mot sina utfästelser, såsom då han till Danmark drog
öfverskottet å Sverges statsinkomster. EmeUertid kan
väl ej nekas, att den hvälfning, som störtade Hans,
ägde mindre giltiga skäl, än någon af de föregående
rensningarna, och att den mera föran-
leddes af de svenske stormännens otyglade
»oregerlighet, herrsk-lystnad och egennytta», än af
fosterländsk omsorg om landets bästa. Flera bland
dem, som medverkat att störta riksföreståndaren,
funno sig svikna i sina förhoppningar, i ty att
konungen var än mindre frikostig på förläningar,
än Sten Sture det varit, och den senare såg man
nu, sedan han fallit från maktens höjd, med mindre
afundsamma blickar. Isynnerhet vådliga för konungen
blefvo förlikningen mellan Sten och Svante Sture samt
den ledande, enande kraft, motståndet fick i den år
1500 från Rom hemkomne, sluge och driftige samt af
ovilja mot föreningen med Danmark intagne Hemming
Gads person. Han både bragte försoningen mellan
Sturarna till, som det syntes, en fast vänskap -
som dock ej afhöll Svante Sture från ett afundsamt,
tvätydigt beteende under den blifvande kampen -
och blidkade biskoparna. Då konungen i början af
1501 besökte Sverge, framförde rådsherrarna skarpa
klagomål. Då samtidigt en rysk beskickning ankom,
som inför konungen och riksrådet uppläste en skrift,
hvari anspråk framställdes å vissa områden i Finland,
fick man till öfriga klagopunkter svart på hvitt,
att ryssarna eggats till anfall på Finland just af
konung Hans, medan han sökte Sverges krona. Stadd
på återväg till Danmark, vände han tillbaka vid
nyheten om oroligheter i Upland, der den för sitt
vilda sinne beryktade Sten Kristiernsson Oxenstjerna
gripit en fogde, slagit ihjäl några konungens svenner
och plundrat kungsgården i Upsala. Konungen trodde
sig häri se förebudet till något mer omfattande
företag. Äfvenså hade man angifvit honom misstankar
om ett forsat, Sten Sture skulle för honom lagt på
hemresan. Väl fanns denna anklagelse vara uppdiktad,
men den har måhända ingifvit Sture farhågor,
som ytterligare befäst hans afsigt att gripa till
vapen. Ty man visste, att konungen, som stundom
lär hafva haft anfall af sinnesrubbning, var af ett
misstänksamt lynne, hvilket lockat honom till utbrott
af svekfull grymhet. Efter konungens återkomst till
Stockholm förnyades på flera rådsmöten de förra
klagomålen, tillökade med andra; men intet blef till
rätta stältjt, innan de missnöjda redan gripit till
vapen. Konungen lemnade landet i början af Augusti,
på Stockholms slott qvarlemnande drottning Kristina
och en stark, till större delen tysk, besättning af
bortåt ett tusen man.
Resningen grep hastigt omkring sig, man inneslöt de
fasta platserna, deribland hufvudstaden i början af
Oktober. Först mot slutet af året blef Sten Sture
formligen utsedd till riksföreståndare, kanske derför
att den otålige Svante Sture sökte uppsvinga sig till
denna värdighet, trots Gads föreställningar, att han
dertill vore sjelfskrifven vid herr Stens troligen
ej aflägsna frånfälle. Medan Sten mest reste omkring
i landet, såsom den der hade största inflytandet å
allmogen, skötte Svante Sture och i hans frånvaro
Hemming Gad, som till den öfver-lägsne diplomatens
fogade bevis äfven på härförarens egenskaper,
belägringen af Stockholm, som slutligen gaf sig i Maj
1502, då af hela besättningen ej mer än sjutio man
återstodo och bland dem knappt tio friska. Dagen efter
kom konungen med sin flotta till Stockholms skärgård,
men vände Straxt med oför-rättadt ärende tillbaka. Mot
slutet af 1502 torde blott Kalmar och Öland ännu
ha varit i konungens händer. Följande år företogos
underhandlingar, under Ltibecks medling, om fred
och drottningens frigifvande, hvilket senare snart
medgafs. Från Vadstena, som var hennes vistelseort,
ledsagades hon af riksföreståndaren, jämte Hemming Gad
och tvänne biskopar, öfver Jönköping till Halmstad. På
återvägen sjuknade riksföreståndaren, så att han ej
kunde sitta till häst; anländ till Jönköping, afled
han den 14 December 1503. Hemming Gad, som ville
hemlighålla dödsfallet, öfvertalade stadsfogden,
hos hvilken riksföreståndaren bott, att såsom köpman
följa med till Stockholm; man dolde liket i en packe
skinn och hudar; en af riksföreståndarens tjenare,
Pelle Birgersson, som till( utseendet liknade honom,
fick påtaga herr Stens kläder och riddarkedja med
flera prydnader samt lägga sig i en täcksläda,
och så gick dagen efter dödsfallet färden öfver
Grenna och Stäkeborg till hufvudstaden, der liket
insattes i Storkyrkan, tills efter valet af ny
riksföreståndare rådsherrarna högtidligt förde det
till Gripsholms kloster, hvilket Sten Sture stiftat.
A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
