Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leonardo da Vinci. Karl Wetterhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
härur följande naiva sens moral: »Häraf finna vi,
att fåfängelig praktlystnad lika som rå okunnighet
äro till stor skada för konsterna.»
Först år 1496 skred Leonardo till utförandet af
det verk, som framför något annat grundat hans ära
såsom konstnär, nämnligen den hild af Nattvarden,
som han målade på väggen i dominikanerklostret
S:ta Maria delle Grazies refektorium eller matsal,
det första omfattande arbete, hvari Leonardo med
vetenskaplig insigt var fullständigt herre öfver alla
sin konsts medel, öfver teckningen, öfver linie-
och luftperspektivet, öfver ljus- och skuggverkan,
öfver reflexerna och så vidare, ett arbete, som han
redan förut under lång tid förberedt, så att det redan
före utgången af året 1498 stod färdigt, oaktadt en
storlek, som mäter tretton fot i höjd och tjugoåtta
fot i längd, med figurer af omkring åtta fot i höjd.
Göthe, som egnat detta Leonardos verk en genomgående
granskning och en ypperlig karaktäristik, vittnande om
stor skarpsynthet och nästan ofelbar konstinstinkt,
anmärker med rätta, att det, som härvid allra först
bör tagas i betraktande, är rummet, hvari bilden är
målad. »Ty» - säger han - »häri framstår konstnärens
vishet liksom i sin brännpunkt. Kunde väl för ett
refektorium tänkas något mera passande och ädelt än
en afskedsmåltid, hvilken hela verlden för alla tider
skulle helighålla?» Ingen som besöker detta rum skall
kunna undgå den förunderligt gripande verkan af att
kunna föreställa sig Nattvarden sålunda utgöra liksom
fjerde sidan af munkarnas långa hästskobord och på
sin upphöjda plats bilda liksom ett motstycke till
priorns bord vid andra ändan af salen.
Men hvad Göthe icke kände, och på sin tid svårligen
kunde känna, det är att idéen till en sådan
framställning af Nattvarden i ett refektorium icke i
första hand tillhör Leonardo. Bland de konstskatter,
som i Toscanas kyrkor och kloster under århundraden
varit begrafna bakom den hvita kalken, men nu åter
framträdt för en undrande verlds ögon, finnes i
klostret S:ta Maria della Croce i Florenz ett verk af
den italienska renässansens fader inom målarekonsten,
Dantes vän och beundrare, Giotto, ett undransvärdt
försök till dramatisk fram tällning af det ögonblick,
då Kristus i kretsen af sina lärjungar uttalat orden:
»en af eder skall förråda, mig». Hvad Leonardo i
slutet af femtonde århundradet med vetandets fulla
klarhet genomfört, är intet annat än hvad Giotto två
hundra år tidigare, vägledd af ingifvelsens ljus,
vågat försöka.
Innan vi gå att figur för figur betrakta
Leonardos framställning, vilja vi med Göthe fästa
uppmärksamheten vid ett uttrycksmedel, som väsentligen
bidrager till att gifva lif åt bilden, nämnligen
händernas rörelse. Också kunde endast en italienare
bringa det till en sådan höjd. Hos hans nation är
kela kroppen själfull, lemmarna taga del i känslans,
passia-nens, ja, tankens uttryck. Genom olika
ställning på och rörelse med handen uttrycker han:
»Hvad rör det mig! - Kom hit! - Detta är en skälm,
akta dig för honom! - Han skall icke lefva länge! -
Detta är en hufvudpunkt. - Läggen synnerligen väl
märke till detta, mina åhörare!» - En så uppmärksam
iakttagare af allt karaktäristiskt som Leonardo
måste naturligtvis med förkärlek hafva fäst sitt
forskande öga vid en sådan nationalegenskap. I
detta hänseende står äfven hans bild af nattvarden
oöfverträffad, ja, ensam i sitt slag och kan icke
nog betraktas. Fullkomlig öfverensstämmelse råder
mellan anletsdragen och hvarje åtbörd, och derjämte
åstadkommes ,en för ögat genast fattlig samman-
och motsättning af alla lemmar.
Med det finaste konstförstånd har Leonardo
sammanfattat kompositionen i fyra grupper, hvar och
en rik på inre motiv - en anordning, hvarigenom han
dessutom vunnit den fördel, att Kristus framträder
ensam för sig, söndrad från de andra. I Frälsarens
drag, som äro af en adel och mildhet, som konsten
endast i sin höjdpunkt uppnått, läser man ett djupt
vemod öfver innehållet af de ord, som han nyss uttalat
och som med förundransvärd finhet äro uttryckta i de
sköna händernas rörelse. Johannes sitter honom närmast
till höger. Denne är uppfattad såsom en yngling af
sällsynt skönhet, hvilken i outsäglig smärta, en
smärta som talar genom hans sammanknäppta händer,
lutar sitt hufvud åt venster och derigenom
gör det möjligt för Petrus, att bakom Judas komma
honom helt nära och sakta bedja honom fråga Herren,
hvem förrädaren är, hvilket tydligen uttryckes deri,
att han sträcker sin högra hand hän emot Kristus. Hans
ädla profil röjer stor energi och stark sinnesrörelse,
och knifven, som han håller i sin högra hand, visar
honom beredd att ögonblickligen straffa förrädaren. I
Judas’ skarpt tecknade drag med den framskjutande
pannan och den stora böjda näsan står fruktan öfver
att vara genomskådad lika så kraftigt målad, som i
den venstra handens ofrivilliga rörelse och sättet,
hvarpå han spritter till och med högra armen slår
omkull ett saltkar. Hans svarta, yfviga hår och de
djupt liggande ögonen, den mörka skugga, som faller
öfver hans bleka, magra ansigte - allt framkallar
föreställningen om en menniska, hemfallen under
mörkrets makter. Dessa tre hufvuden, som bilda en
grupp för sig, det ena med sitt blida uttryck af
fullkomlig, sedlig renhet, det andra med sin lågande
hänförelse och Ögonblickliga lidelse, det tredje
med sin medvetna låghet och nedrighet, höra till det
yppersta, hela den nyare konsten frambragt. I nästa
grupp möta vi den helige Andreas, som med sin höga
panna och sitt långa skägg hör till de på en gång ädla
och skarpt individualiserade gestalterna. Hufvudets
energiska vändning, den uppdragna underläppen,
rörelsen i hans båda upplyfta händer teckna hans
förfäran på det mest lefvande sätt. Det är, såsom
sade han: »Min Gud, hvad vill detta säga!» Jacobus
den yngre, Johannes broder, i hvilkens sköna profil
Göthe gjort en fin iakttagelse om likheten med
Kristus, såsom uttryck för slägtskapen med honom,
griper Petrus i skuldran och talar, såsom den lindrigt
öppnade munnen antyder, till honom i liflig åtrå att
få veta, hvad han erfarit af Johannes. Bartholomeus,
som på denna sida afslutar raden, har rest sig och
böjer sig långt fram, för att noga höra hvart ord,
Herren möjligtvis ännu kunde säga. Äfven uttrycket
i hans profil, med dess ädla och energiska karaktär,
tyder på den mest spända uppmärksamhet.
Till venster sitter Jacobus den äldre närmast
Kristus. Han är bland alla den mest lidelsefullt
upprörde. Den stela, nedåt vända blicken, den öppna
munnen, de utbredda armarna tyda, att, såsom Göthe
yttrar, han ryser tillbaka vid tanken på det han
hört. Bakom Jacobus ser man Thomas, hvilken lyfter
fingret på ett sätt, som måhända bäst kan tydas
såsom en hotelse emot Judas, hvars skräck hans öga
fattat. Filippus, tredje mannen i denna grupp, en
yngling med sällsynt ädla drag och renhet i uttrycket,
är i alla hänseenden en af kompositionens skönaste
gestalter. Huru smärtsamt berörd han än blifvit af
Kristi ord, är hans ifver att betyga Herren, att han
icke är den skyldige, dock större än hans smärta. Han
har derför rest sig och böjer sig med händerna för
bröstet hän emot Kristus. Man tror sig höra de ord,
Göthe lägger i hans mun: »Herre, jag är det icke,
det vet du! Du känner mitt rena hjerta. Jag är
det icke!» Simon, den yttersta vid bordet, är en
mycket individuelt uppfattad åldring. Det synes
såsom om han, sittande längst borta från Kristus,
först af sin granne erfarit innehållet af frälsarens
ord. Han yttrar derför, såsom ansigtets uttryck och
i synnerhet händernas rörelse synes uttala, i motsats
till Taddeus, att han icke tror på möjligheten af ett
sådant förfärligt brott. »Hur är sådant tänkbart?»
tyckes ligga på hans läppar. Men Mattheus visar, i
det han genom en liflig åtbörd med båda händerna på
det lyckligaste sätt sammanbinder denna grupp med den
förra, hän på Kristus, till vittnesbörd om, att det
må vara höjdt öfver hvarje tvifvel, då Herren sjelf
sagt det. Taddeus slutligen, i hvars kraftfulla,
manliga drag en djup smärta, ovilja och misstanke
står af-målad, går ännu längre än Mattheus. Han böjer
sig hän till Simon och tillhviskar honom namnet på
den, som efter hans mening är i stånd till en sådan
missgerning, i det han med högra handens tumme ifrigt
pekar bort åt den sida, der Judas sitter.
Bakom alla dessa grupper har man genom tre fönster,
af hvilka det mellersta bildar liksom en ram om
hufvudper-sonens bild, utsigt till ett fredligt
landskap, belyst af aftonsolens sista strålar. Bilden
har haft lefvande, kraftiga färger och såsom helhet
gjort en välberäknad verkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
