Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om dansen i antika tiden. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
kyrka. Hon vet kanske icke, att fransäsen har
sitt historiska ursprung ur en slags dramatiserad
framställning af en kärleksintrig, men hon Mnner det
instinktvis och - rättar sig derefter.
Men "det vill mer till dansa än ett par röda skor";
det är icke nog med gymnastiken och en smula kärlek
eller, i brist derpå, koketteri; till dansen hör
också, efter hvad man påstår, att han skall vara
skön. Ja, än mer, dansen gör anspråk på att kallas
konst, skön konst. Visserligen får man fatta detta
begrepp temligen rymligt, om dit skall hänföras
detta halft slängande, halft släpande, eller detta
struttande, som våra dagar kalla vals och polkett. Men
om också »sällskapsdansen " blygsamt kan draga
sig tillbaka från den ästetiska Olympen, så mycket
bestämdare gör dansen anspråk på^en dylik hedersplats,
så snart han uppträder på scenens tiljor. Han är då
till och med icke belåten med att kallas danskonst,
han vill äfven hafva rang som "högre danskonst". Jag
tviflar dock för min del på det berättigade deri. Det
är nästan komiskt att se de mer eller mindre våldsamma
ansträngningar, ästetikens lagstiftare göra, för att
kunna på hyggligt sätt pressa in "danskonsten" i sina
system. Och erfarenheten visar också dagligen, att det
är mera naturen än konsten, som beundras i baletterna.
Men det är sannt, det,är icke med den moderna, utan
med den antika dansen jag här har att göra.
Kan också icke dansen i ideelt värde täfla med
musiken, poesien eller de bildande konsterna, i
ålder gör han det dock utan all fråga. Hans rötter
sträcka sig ända ned till mensklighetens första
tider, och det kan bli fråga om, .huruvida icke i
detta hänseende dansen till och med tar försteget
framför sina "systrar". Den torde nämnligen i viss
mån kunna betraktas som årsbarn med språket. Ja,
han är ursprungligen sjelf ett slags språk: glädjens
omedelbara språk, och sträcker sig som sådant till
och med vida utöfver det menskliga området. I det
strålande, varma solskenet dansa på den sommargröna
ängen fölet, kalfven, killingen o. s. v., ända
ned till myggan. Hunden visar dansande sin glädje,
då han får följa sin husbonde på promenad. Barnet
hoppar i sin förtjusning dansande omkring julgranen,
långt innan det ännu hunnit förvärfva sig någon
erfarenhet af hvad dans är. "Dansmästaranlag"
tyckas alltså vara menniskan medfödda. De vilda
folken ha en synnerlig passion derför. En äldre
tysk resenär, Stedmann, såg en gång en från Afrika
nyligen anländ neger, som oafbrutet i hela två timmar
dansade framför en vägg, och i brist på moitié nöjde
sig med - sin egen skugga. Dansen är alltså i sin
ursprungligaste form ett naturspråk, som förstås
och talas af både menniskor och djur. Ja, få vi"
tro hvad skalderna sjunga om "den sfäriska dansen",
så är hela verldsalltet blott en ofantlig danssal.
Den äldsta mensklighetens primitiva bocksprång af
munterhet utvecklade sig så småningom till regelbundna
danser, hvilka på hvarje ort fingo af de särskilda
folklynnena sin egendomliga karaktär. På detta
sätt uppstodo folkdanser (nätional-danser). Sådana
äro t. ex. spanjorens bolero, fandango, ca-chucha,
italienarens tarantella, polackens mazurka, ungrarens
czardås, vår halling m. fl. Äfven åtskilliga af
våra sällskapsdanser (fransäs, angläs, polonäs,
polka) visa redan genom sina namn ett dylikt
ursprung. Lokala folkdanser ägde också de gamla
grekerna. Deras författare tala om attisk dans och
lakonisk, sikyonisk, kretisk, jonisk, sybaritisk etc.;
de båda sista tyckas särskildt ha stått i dåligt rykte
såsom mindre anständiga (jämnför Horatius, Öder III,
6, v. 6).
De äldsta underrättelser om grekisk dans finna vi
naturligtvis hos "skaldernas fader», Homeros. I
Odyssén och Iliaden förekomma flera ställen, der en
festlig stämning ger sig luft i dans. Utförligast
är dansen omnämnd i Iliaden (XYIH, 590 etc.),
der Hefaistos pryder Akillevs’ sköld med konstrika
reliefer.
På ett ställe i Odyssén (VIII, 241 etc.) talar
Fäakernas drott, Alkinoos, så till Odyssevs:
"Väl, så hör nu detta mitt ord, att i kommande dagar,
när i ditt hem med hustru och barn du sitter vid
härden, och våra dygder du kommer ihåg, du då kan
berätta en eller annan hjelte så båld, för hvilka
bedrifter Zeus har gifvit oss sinne alltjämnt från
fädernas dagar. Ej man mästare kalla oss kan i boxning
eller i brottning, men vi ha fötter snabba i lopp
och duga till skeppsfart;
vi ha vår lust i dans och cittra och festliga gillen,
drägter att skifta och rykande bad och beqvämliga
bäddar.
Upp då, fäakiske män, I flinkaste dansare bland oss!
Traden en dans, att den främmande man, när han
kommer till
hemmet,
kan sina vänner förtälja, hur högt vi stå öfver andra,
ej blott i dans och sång, men i smidiga fötter och
skeppsfart!"
Dessa rader visa oss, att man i Grekland, åtminstone
på Homeros’ tid, kunde göra sig en ära af sin
färdighet i dans. Detta är också lätt förklarligt, då
dansen till sitt väsen är en förening af gymnastik
och musik, och dessa båda spelade, som bekant,
en hufvudroll i den unge hellenens uppfostran. I
vida mindre anseende stod dansen hos romarna. I sin
teckning af den thebanske hjelten Epaminondas’ lif
anför Cornelius Nepos, att han undervisades i dans;
men med anledning deraf yttrar han: "Efter våra
seder" (Nepos var romare) "förblir, som bekant är,
musiken främmande för en förnäm mans person, att dansa
skulle rent af anses som en skandal; i grekernas ögon
deremot synes detta allt passande och berömvärdt." Hos
"häfdateckningens fader", Herodotos, förekommer dock
en lustig anekdot (VI, 129), som tyckes häntyda på,
att det äfven i Grekland på vissa orter icke alltid
ansågs "passande och beröin-värdt" för en förnäm man
att dansa.
Sikyons siste »tyrannos", Kleistenes (morfars morfar
till Perikles), hade vid de olympiska spelen (kring
år 600 f. Kr.) låtit utropa, att han ville ge sin
dotter Agariste åt den hellen, som han under ett år
pröfvat vara den värdigaste. På utsatt dag samlade
sig naturligtvis en mängd friare från Hellas’
alla landsändar, deribland ock den rike och sköne
atenaren Hippo-kleides, som under pröfvoåret mest
vann Kleistenes’ ynnest.
"Och när årsdagen inföll, då bilägret skulle firas
och Kleistenes skulle förklara sig, hvilken han
bland alla utvalde, offrade han hundra oxar och
gaf ett gästabud både åt sjelfva friarna och åt alla
Sikyoner. Efter måltidens slut täflade friarna i musik
och i allt annat, som blef ämne för deras samtal. Och
under det man fortsatte med drickningen, öfverröstade
Hippo-kleides de andra och befallde flöjtblåsaren att
blåsa opp en dansvisa, och då flöjtblåsaren så gjorde,
dansade han. Och ju mer han dansade, dess mera tyckte
han om sig sjelf; men Kleistenes betraktade saken
med mulna blickar. Efter litet uppehåll befallde
Hippokleides fram ett bord. Och när bordet blifvit
infördt, steg han upp och dansade en lakonisk dans,
derefter en attisk, och för det tredje ställde han
sig på hufvudet på bordet och fäktade med benen. Och
Kleistenes hade redan vid första och andra dansen
fattat misshag till Hippokleides och beslutat att för
hans dans och oanständighets skull icke taga honom
till måg, men han teg dock stilla, emedan han icke
ville bryta ut mot honom; dock när han såg honom
fakta med benen, kunde han icke längre hålla sig,
utan sade: O, Tisan-dros’ son, nu har du dansat bort
din hustru! - Men Hippokleides svarade i ögonblicket:
Det är ett lappri för Hippokleides: - Derifrån har
detta ordspråk sin upprinnelse."
Men dansen har äfven ett annat ursprung, än det vi
nyss sysselsatt oss med. Så snart de äldsta tidernas
religiösa föreställningar hunnit, så att säga, »sätta
sig" till något mer än blotta känslor, hunnit stelna
till myter, gemensamma först för en familj, en ätt,
och sedan för en hel folkstam, uppstod en bestämd
kult, en gudstjenst, med bestämda ceremonier. Bland
de allra äldsta dylika kultbruk hafva, jämte bön och
offer, helt säkert varit processioner, sådana som
de ännu i dag lefva qvar inom katolska kyrkan. De
utgjorde en vigtig del af egypternas, de äldsta
asiatiska folkens, grekernas och romarnas heliga
bruk. Den mest storartade procession af detta slag,
som liela antikens historia känner, var Panatenäernas
berömda festtåg i Aten till Pallastemplet inom
stadens borg, af hvilket festtåg vi ännu i Londons
Brittiska museum äga en idealiserad afbildning i
den så kallade Partenonfrisen, som utgått från
Fidias’ bildhuggareverkstad. En del af dylika
kultprocessioner utbildade sig under tidernas lopp
till ett slags afmätt och högtidlig halft dans halft
marsch, hvarigenom dansen kom att ingå som element
i kulten. Dessa religiösa danser fingo naturligtvis
en karaktär, helt olika folkdansernas. I vissa fall
smälte dock de båda slagen samman till ett, nämnligen
der kulten tillät eller fordrade yttringar af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
