Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om dansen i antika tiden. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en helt annan stämning än den högtidligt stillsamma
andakten. Främst bland dessa kulter äro att
nämna de, som voro egnade åt »den stora modern,
gudamodern» Demeter och den vinrank-kransade Dionysos
(Bacchus). Här fick dansen en karaktär af bullrande,
våldsam orgie, och det är utan tvifvel en qvarlefva
af ett sådant slags dans, vi ännu hafva qvar i
de orientaliska dervischernas vansinnigt vilda
kringsnurringar. Den bacchiska dansen särskildt är af
alla slags danser, så långt dansens historia sträcker
sig, den vigtigaste för den menskliga kulturens
utveckling, enär den är moder till ingenting mera
eller mindre än skådespelet, alltså både den sceniska
konsten och poesiens högsta art: dramat. Öfvergången
kan man temligen i detalj följa, men här tillåter oss
icke utrymmet att redogöra derför. Hufvudgrunden till
denna öfvergång är närmast att söka i den grekiska
dansens karaktär i allmänhet.
All dans är en rytmisk (derför också af musik
ackompanjerad) framställning medelst kroppens rörelser
af antingen en känsla eller en föreställning. Är
det förra fallet, så stannar dansen inom det lyriska
området, den står ännu qvar på sin ursprungliga grund;
är åter föreställningen, fantasien, dess element, så
blir den mimisk, dramatiserande. Den grekiska dansen
var till sitt väsen öfvervägande mimisk. Med våra
moderna danser för ögonen, hafva vi svårt att göra oss
en rätt föreställning om den grekiska dansen. Benen
spelade ej i denna, såsom i våra, hufvudrollen,
utan armarna och öfverkroppen i allmänhet. Under dess
vidare utbildning blef det till och med hufvudsakligen
händernas och hufvudets rytmiska rörelser, som gåfvo
dansen dess karaktär, hvilket naturligtvis icke
just behöfde alldeles utesluta äfven bålens och
benens rörelser, hvilka understundom till och med
kunde vara häftiga nog. »Den mimiska dansen kräfver
ibland mera ansträngda rörelser, hastiga vändningar
och vridningar», säger Lukianos i sin dialog till
dansens försvar. Enhvar, som varit i Italien,
helst det sydliga, förvånar sig öfver italienarens
’förmåga att »tala med händerna», och helt säkert
öfverträffades detta åtbördsspråk i liflighet och
rikedom på för alla begripliga gester i hög grad af de
forntida folkens, helst grekernas. Hvarje förändring
i handens hållning hade sin särskilda betydelse. »Yi
beundra», säger Seneca, »danskonstnärerna, emedan
deras händer synas skickliga att beteckna hvarje ting,
hvarje känsla, och deras åtbörder täfla i snabbhet
med orden.» - Det må dock anmärkas, att det var först
under romarväldets tid, som dansen med pantominen
(hvarom längre ned) fick denna nästan uteslutande
mimiska karaktär. Att dock händernas mimik spelade
en stor roll äfven i de gamla folkdanserna, antyda
de antika författarna på mer än ett ställe.
Också folkdanserna buro inom sig en mimisk
tendens. De hafva också lätt att öfvergå till ett
slags primitiv dramatik. Här är dock naturligtvis
mindre myten än föreställningar ur folkets dagliga
lif och framför allt kärleksscener, som utgöra
stoffet. En sådan dans var hos grekerna Epilänios,
som dansades vid vinskörden och härmade alla dertill
hörande handlingar. Så är till exempel tarantellan
ursprungligen en, ehuru naturligtvis ganska typiskt
hållen, kärleksscen. Bland de många gamla nordiska
danser eller danslekar, som uppstått ur samma behof
efter ett slags dramatik, vill jag blott påminna om
ett par af de mera kända: »väfva vadmal» och »skära
hafre».
Det faller af sig sjelft, att dansen skulle veta
att hålla sig qvar på den plats, han sjelf skapat,
nämnligen teatern. Egentligen var det dock icke på
sjelfva scenen, som danserna uppfördes, utan på en
särskild plats der framför, som också derför kallades
orchestra, d. v. s. dansplats. Platsen liksom namnet
hafva i nya tiden inkräktats af musiken. De danser,
som på orkestran uppfördes, voro af olika slag och
karaktär, de vigtigaste voro Emmeleia, den tragiska
dansen, och Kordax, den komiska - båda ursprungligen
bacchiska kultdanser, liksom för öfrigt hela det
sceniska uppförandet af ett drama betraktades af
grekerna som en del af Dionysoskultens gudstjenst. I
Kordax, som väl oftast har att härma ruset, ligger
ännu qvar den bacchiska dansens orgiastiska karaktär,
fast karrikerad; Emmeleia deremot är allvarlig och
måttfull, som naturligtvis tragedien fordrar. Dessa
danser voro alltid kor-danser.
En antik skriftställare uppskattar antalet af kända
danser till 200, en mångfald, som jag tror föga skall
understiga vår tids repertoar i det hänseendet. De
gamla indelade dessa i fyra grupper: 1) religiösa
danser, hvilka mest bestodo i högtidligt långsamma
och afmätta processioner kring altaret, alltså mera
ett slags marsch än egentlig dans; 2) folkdanser, den
grupp, "som af alla med mesta skäl bär namnet dans; 3)
mimiska danser, som sedermera i början af kejsartiden
öfvergingo till pantomimer, och 4) gymnastiska och
krigiska danser. Gränserna dem emellan äro dock ej
alltid möjliga att bestämma. Så äro t. ex. de sceniska
danserna en förening af de religiösa danserna och
de mimiska folkdanserna. Som prof på mimisk dans har
jag anfört Epilänios. Exempel på religiös dans är hos
romarna de saliska presternas (Marskulten), som dock
mera synes ha liknat ett hoppande än en dans eller
marsch. Den vackraste folkdansen var kanske Hormos
(kedjan). Lukianos skildrar denna ringdans sålunda:
»Den anföres af en yngling, hvilkens dans består af
idel krigiska steg, såsom han en gång skall röra sig i
fält; derpå följer en flicka, som dansar fram med sitt
köns milda och sirliga steg; derpå åter en yngling,
som håller jämna steg med anföraren, och så åter
en flicka, som följer fördanserskans takt o. s. v.,
alltid omvexlande en yngling och en flicka, så att
det hela liknar en kedja, hvari manlig tapperhet och
qvinlig blygsamhet fläta sig i hvarandra.» Bland de
krigiska danserna var Pyrrhiche den berömdaste. Om
denna vapendans, som i synnerhet var omtyckt i det
krigiska Sparta, ger oss ett särdeles vackert antikt
fris-stycke i vatikanska museets Musa-sal ett rätt
godt begrepp. Nakna ynglingar med hjelm, sköld och
svärd dansa parvis mot hvarandra; här är den skönaste
rytm, här är musik till och med i reliefens stumma
linier!
Med Greklands förfall och Komarväldets uppträdande
fick dansen en annan ställning. Den stolte romaren
betraktade den såsom icke förenlig med hans egen
värdighet. Ett par exempel bland många: Sallustius
(Catil., kap. 25) yttrar om en viss Sempronia,
som deltog i Catilinas sammansvärjning, att hon
»kunde dansa med mera behag än nödigt var för en
anständig dam». Cato kallade Mursena (Cic., pro M.,
6) en saltator, d. v. s. en »dansmästare», hvaraf man
ser, att detta ord redan då hade samma mindre vackra
bimening som i våra dagar. Dansen fortlefde nog ändå,
naturligtvis i främsta rummet bland det egentliga
folket, men också’högre upp i samhällslagren. Hos
Horatius förekomma ej sällan uttryck sådana som »må
vi ej låta foten hvila i dansen!» och dylikt (Öder
I, 36). Ja, flera af Eoms cesarer voro passionerade
dansare, i synnerhet Caligula. Men detta betraktas
alltid som en skuggsida i den kejserliga karaktären,
och vi kunna > anse för säkert, att ju högre
samhällsställning en person ägde, desto mera anstöt
väckte hans smak för dans - en »fördom» bland många,
som naturligtvis den tidens verldsbeherrskande kejsare
hade lätt nog att sätta sig öfver. Att med passion
se andra dansa gjorde mindre, blott man höll sin egen
person i ära. Så blef dansen ett yrke.
Det var under Augustus, som den sceniska dansen blef
.pantomim, ett mellanting mellan skådespelarkonst
och dans. Den framträdde redan från början
under tvänne former, såsom tragisk och komisk -
alltså, om man så vill, å ena sidan Emmeleia,
å andra Kordax, förvandlade från kor-dans till
solodans. Alexan-drinern Bathyllos skapade den förra
riktningen, ciliciern Pylades den senare. Pantomimen
var i de gamlas ögon dans - så är Lukianos’ dialog
»om danskonsten» i det allra närmaste blott ett
försvar för pantomimen, han talar knappt om annat
-, men efter våra begrepp kan denna näppeligen göra
anspråk på detta namn; det mimiska elementet har här
vuxit det lyriska alldeles öfver hufvudet; den är
numera skådespelskonst, fastän stum.
Men dansen utöfvades som yrke äfven utom scenen. Till
ett festligt gästabud hörde också nu som förr dans,
men man dansade icke längre sjelf, man lät dansas
för sig. Denna slags yrkesdans hade dock romarna
lånat från grekerna. Af Ari-stofanes veta vi,
att danserskor ansågos som nödvändiga tillbehör
till högtidsmåltiderna under Dionysosfesterna. Men
äfven för andra kalas af mera privat natur kom
detta alltmera i bruk, ju mera det grekiska lifvet
förvekligades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
