Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandgatan i Visby. I. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
sin vexling af leende fredslugn och härjande stormar,
men som icke mer är densamma, som hon fordom
var. Hanseförbundets gyllene ålder återkommer för
Visby säkerligen aldrig mer; men hafvets luft ger
lust och helsa, och det är nog hafvet, som den gamla
staden till stor del har att tacka för det lif, som
rörer sig inom dess murar. Att hon vill föryngras,
vill skapa åt sig en framtid - derom vittnar hennes
flit och sträfsamhet i flera riktningar: hon fyller
sina öde tomter med nyttiga byggnader eller med
vackra trädgårdar och parker-, för betryggandet
af sin hamns »vågbrytare», hvilken byggdes för att
bryta vågorna, men som i stället af dem flera gånger
blifvit sönderbruten, förer hon, rastlöst och tåligt,
med nordanstormarna ett mycket kostsamt och redan mer
än trettioårigt krig, hvars fred be-klagligen ännu
icke är sluten-, hon utvidgar sin indusri och sina
handelsförbindelser, hon föröker sina samfärdsmedel
med moderlandet-, hon har vågat nedlägga ej mindre än
en half million i en järnvägsförbindelse med sydöstra
delen af ön; hon vårdar och hägnar med grönskande
omgifning sina stolta ruiner. Och på den vördnad
och kärlek, som hon egnar åt förfädernas minnen,
bör hon väl till en del kunna grunda sin förhoppning,
att. hon länge skall få lefva på jorden och att det
skall henne väl gå.
På gatorna i Yisby ser man ännu flerestädes i
murar och i utbyggda, med sittplatser försedda
trappor stycken af graf-stenar, pelarbaser och
kapitäler, som tillhört en kyrka eller ett kloster
i närheten, och på några ställen märkas såsom
gatläggnings-material fragmenter af grafstenar med
munkstils-inskrifter, tagna för lång tid tillbaka
från någon kyrkoruins golf eller från dess längesedan
förstörda kyrkogård. Isynnerhet före den nyligen
(1873-77) skedda omläggningen af flera gator voro
dessa grafstensstycken bland gatstenarna talrika. Man
kan äfven häraf förstå, hur grym och grundlig den
våldsamhet varit, hvarmed inhemska fiender fortsatt
den utaf utländska fiender påbörjade förstöringen
af stadens monumenter: »quod non fecerunt barbari,
fecerunt Barberini»*. I sanning kan man sörja, såsom
Jeremias i en af sina klagovisor sörjde öfver det
förstörda Jerusalem, som varit »en furstinna bland
hedningarna och en drottning i landen»: »hur ligga ej
helge-’ dommens stenar kring alla gator förströdda!»
Yi vilja här föreslå läsaren, en sommarvandring på
en af Yisby gator, och välja dertill den bredaste
och en af de längsta - Strandgatan, som under sin
sträckning af .vid pass 2,400 fot bildar, äfven den,
en på flera ställen krumbugtande linie. På båda sidor
om densamma möta oss, bland nutida boningar, minnen
af olika slag och från olika tidehvarf. Och likväl är
den gatan ingalunda den märkvärdigaste i Yisby. Det
finnes ju invid den inga ruiner af kyrkor, kloster
och helgeanshus. Men ändock har om den både historien
och sagan mycket att förtälja. Hvad Cicero sade om det
stora Rom, kan med vederbörlig förminskning tillämpas
på det numera lilla Yisby: »Hvar-helst vi gå i denna
stad, trampa vi på ett historiskt minnesmärke»
Strandgatan sträcker sig långs med och på CO till 120
fots afstånd öster om den här till stor del förstörda
stadsmuren, bakom hvilken låg den fordom stora,
af »Södra» och »Norra Fiskareholmen» beskyddade
hamnen: norr om dessa, nu-med landet sammanvuxna
holmar ligger »Norderstrand». Gatan gör alltså ännu,
liksom »Strand» i London, skäl för namnet. Den forna
hamnen, som hade tre inlopp, har dels genom landets
småningom fortgående höjning blifvit förminskad,
dels och i synnerhet genom oförsvarlig vårdslöshet
under förflutna århundraden blifvit till största
delen barlastfylld och tillgrundad. På ett icke
ringa område af hansestadens hamn hafva längesedan
trädgårdar blifvit anlagda, och på en annan del deraf
hafva nyligen en tändsticksfabrik och en mekanisk
verkstad blifvit uppförda.
Börja vi vår vandring från söder, hafva vi till
venster LandsMJ\l’ingeresidenset, bestående af
två sammanhängande, oansenliga tvåvånings stenhus,
af hvilka det sydliga alltsedan 1720-talct varit
landshöfdingebostad.
Midt emot ligger Slottsparken, så kallad till minne
af Visborgs slott, som strax söder härom, på den nu så
kallade Slottsbacken, höjde sina torn och tinnar. Den
kronotomt, som parken upptager, var länge en vedgård
till den närbelägna för detta Kronokalkugnen: genom
byte blef vedgården flyttad närmare till kalkugnen,
och platsen af Planteringsgillet (stiftadt 1858)
förvandlad till en vacker promenadplats med
grönskande terrasser, slingrande gångar, angenäma
hviloplatser och med till färg och form mångfaldigt
skiftande grupper af buskar och löfträd, bland hvilka
sistnämnda, som äro af vid pass trettio olika slag,
märkas valnötträd, bokar, kastanjer med röda och
hagtorn med dubbla blommor.
Blicka vi framåt gatan, så synas på nära håll
tvänne af dessa förut omnämnda hanseatiska hus med
trappformiga gafvel-spetsar, af hvilken byggnads-art
numera endast tio hus härstädes återstå med bibehållna
grunddrag af deras ursprungliga yttre form. Längre
mot norr framskymta i förkortning gaflarna af tvänne
andra sådana byggnader och längst bort en del af det
väldiga tornet på S:t Drottens kyrkoruin. Vi skola
snart nämna några ord om en hvar af nämnda hanseatista
hus. I allmänhet kan sägas om dessa smala och höga,
af grofva, snart sagdt fästningslika murar och till
en stor del af hvälfda rum bestående hus, att sådana
vid denna och öfriga gator merendels stått dels invid
hvarandra, dels genom gränder varit från hvarandra
af-skilda och haft de smala gaflarna utåt gatan. De
bildade så en rad af sjelfständigt uppskjutande
stenmassor, hvilka i sin afslutenhet samt genom den af
rund- och spetsbågiga portar och fönster dekorerade
framsidan och det trappformiga gafvel-fältets skarpt
utpräglade högspetsighet utgjorde liksom stumma
bilder af medeltidens manhaftiga, sjelfständiga
borgare. Sjelfva buro dessa köpstadsmän vapen, och
det var ju i full öfverensstämmelse dermed som deras
bostäder liknade små kasteller.
Yi dröja ett ögonblick vid nuvarande provisoriska
sjukhuset, som förut var gymnasiilms och oansenligt
äfven då. Här var alltså förut stiftets högsta
bildningsanstalt med dess boksamling och museum. Man
hade då öfver dess port kunnat skrifva, hvad den
egyptiske faraonen skref öfver ingången till sitt
bibliotek: »Medicin för själen». Nu vankas derinne,
vid farsotstider, andra medikamenter. En fysisk
märkvärdighet i källaren under detta hus är den der
befintliga källan med det bästa och kallaste vattnet
i det på friska källor synnerligen rika Visby. Denna
källa ligger vidpass fem hundra fot från stranden
och ungefär femtio fot öfver hafsytan, och dess
vatten har en beständig temperatur af -j- 5,5o C.,
under det att jordtemperaturen i Visby är -]- 8,00.
Bredvid sjukhuset ligger ruinen af ett mycket
gammalt hus, och snedt deremot ett med omsorg och
prydlighet istånd-satt nanseatisU hus (det nuvarande
Liljevalchska), med en märklig gafvelvägg, hvars
öfre del visar fyra höga och smala, spetsbågiga
fördjupningar, hvilka innehålla liksom blindfönster
med upphöjda poster på längden och tvären; öfverst
synes en rund fördjupning. Hvardera af gafvelfältets
sidolinier har fem trappstegslika afsatser,, och
öfver nyssnämnda runda fördjupning har gafveln ett
afrundadt slut.
Invid norra sidan af detta hus ligger en byggnad,
som är knuthuggen af groft timmer, sedermera
kalkrappad och utstyrd med några halfpilastrar
(det nuvarande Hultmanska huset), i förra tider
landshöfdingeresidens, bygdt 1647-48, och sedan
betydligt omändradt. Der finnes å nedra botten
en fordom grann spisel: dess omfattning är af
sandsten i barockstil, med målade och förgyllda
sirater: på hvardera sidan om spiselöppningen står en
menniskofigur, och öfverstycket prydes af friherre Åh
Hansson Iflfsparres (landshöfding 1645-48) och hans
husfru Anna Kyles vapensköldar och namn-initialer samt
årtalet 1647. Spiseln är alltså ett minne af Gotlands
förste svenske landshöfding, sedan ön efter freden
i Brömsebro åter blifvit Sverges tillhörighet. Den
siste landshöfding, som här residerade, var den ädle
sjöihjelten Gustaf von Psilander (1716-28), hvilken
tappert värjde sitt län mot flera ryska anfall:
samme man, som till. bevis på sin kärlek till Gotland
insatte dess landskaps-
livad de utländske barbarerna icke gjorde, det gjorde
(i Rom den infödda fursteslägten) Barberini.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
