Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XIX-XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Min stackars, lilla älskling", sade herr Rossby,
i det han kysste den unga frun på pannan så faderligt
ömt, att hon kunde möta hans blick med ett småleende
både i ögonen och på läpparna. »Huru står här nu
till? Har han haft någon sömn i natt? I går var
det omöjligt att tala med honom. Han såg alldeles
konfys ut.»
»Jo, käre farbror, han har sofvit temligen lugnt i
natt och var på morgonen obeskrifligt vänlig och öm
mot mig och barnen; sedan gick han ut och kom hem
med leksaker till de små ... Men just nu har han
stängt in sig.»
»I dag måste jag likväl tala med honom.»
»Då går jag också och klappar på dörren. Ack, hvad en sådan
resa, som totalt måste kasta öfver bord hans ensidiga
och hettande tankar, skulle verka godt! Är det ej
outransakligt besynnerligt, att sedan han haft två
sammankomster i höst ute på villan, der han samlade
våra allra utmärktaste musikförmågor, och erhållit
så stora vitsord för en lycklig framgång, han likväl
skall vara så enormt svag, orolig och vacklande?»
»Olyckan var, att han ej åtnöjde sig med en
sammankomst. Den senare hade, som du väl vet,
icke obetingadt gifvit honom sitt pris. Der gjordes
åtskilliga, som jag tror ganska lämpliga, anmärkningar
och förslag till ändringar. Hvad behöfdes mer för
honom? Att göra ändringar är det samma som att börja
på om igen».
»Ja, farbror har rätt. Och då han sedan lyckades
få i sitt hufvud, att det dracks allt för skarpt
vid första sammankomsten, tror han ej på någonderas
utslag. Under instundande vinter skall emellertid
den stora frågan afgöras.»
»Men, kära barn, allt beror icke ändå helt och
hållet på musiken, handlingen i operan får väl tagas
i räkningen, och den åter ligger ju också i händerna
på de af lyriska scenens artister, som ... tyst
... är det ej han, som går i salsdörren?.. Jo, min
själ; nå, det var bra, att jag slapp att väcka honom
ur sina vakna drömmar ... Stanna qvar, mitt barn,
så att du kan understödja mig.»
I samma stund inträdde Vincent. Hans gestalt
upprättade sig hastigt, då han fick syn på farbrodern;
men han syntes mycket blossande i ansigtet, med
osäker, sväfvande blick och rynkad panna.
»Så bekymrad min gode farbror ser ut», sade han med
ett deltagande, som hastigt förjagade det trötta
uttrycket från hans hela varelse.
»Gud må veta, käre brorson, att jag är det också. Ja,
till den grad, att jag kommit hit att söka hjelp
hos dig.»
»Hos mig?»
»Ja, ser du, jag är icke blott bekymrad, utan dertill
kroppsligt sjuk, och likväl vore en resa till Lübeck
och Hamburg för mig af allra största nöden ... En
resa i morgon dag. Ångbåten går klockan elfva.»
»Min bäste farbror, om meningen är den, att jag skall
resa, så gör jag det utan invändning. Men besinna
väl först, om det är troligt, att jag duger till
’commis voyageur’. Jag vill minnas, att jag förut af
farbror blifvit ansedd fullkomligt otjenlig för en
vida mindre ansvarsfull del af expedit-yrket.»
»Det är icke fråga nu om sådana slags affärer som
de, du under dina pojkår anförtroddes. Här är något
allvarsamt å bane, något, som jag icke ens vill förtro
förste mannen på mitt kontor, äfven om han ledigare
talade tyska språket än han gör.»
»Kommer det blott an på att tala ledigt och missionen
icke går öfver mitt förstånd, så kan farbror räkna
på mig. Jag ser på min hustru, att hon anser resan
nyttig.»
»Tack, käre brorson! Vill du då komma hem till mig
vid femtiden i eftermiddag, så skall du få alla
nödiga instruktioner och anvisningar, och behöfver
du göra några arrangemanger – du måste naturligtvis
uppträda som firmans blifvande sous-chef –, så, se
här penningar. Reskassan tager du i afton och glömmer
ej, att du nu reser för husets räkning, hvilket sedan
ersätter dig din tidspillan. Din beredvillighet åter,
som jag ej vågade räkna på, skall din gamle farbror
hafva i minnet. Gud välsigne er båda, barn. Din Emmy,
käre gosse, är en skatt af så högt värde, att hvad
helst du i lifvet kan vinna eller förlora, står du i
oändlig skuld hos Gud så länge du får behålla henne
och dina två präktiga gossar ... Nå, jag måste väl
in och taga afsked af dem ... och låta lille Knut
visitera mina fickor.»
-
XXII.
Vincent låter inviga sig i sitt hushållskonto och
litet till.
Sedan den unge värden följt ut sin gäst, återkom han
med detsamma till förmaket, der hans hustru blifvit
qvar. Så snart deras ögon möttes, utsträckte den äkta
mannen sina armar och Emmy skyndade att i hängifven
förtjusning sluta sig intill det hjerta, som så varmt,
i trots af allt, slog för henne.
»Hade farbror talat med dig om detta, älskade?»
»Ja, några gånger; men han ville dröja tills det
blef oundgängligt nödvändigt. Han fruktade att du
skulle göra invändningar och ansåg bäst, att du ej
hade lång besinningstid ... Jag tröstade honom dock
med den förklaringen, att du aldrig skulle neka att
göra honom en tjenst, då den var så af nöden.»
»Du hade rätt; men är du säker på, att icke
förnämsta anledningen till förslaget kommer från hans
öfvertygelse, att jag behöfver skilja mig en liten
tid från min oregerliga tankegång.»
»Nej, det bedyrar jag.»
»Lika mycket, Ni hafva dock er emellan
öfverenskommit, att denna resa skulle verka
fördelaktigt på mig – att jag behöfde dragas ifrån
mig sjelf.»
»Nå väl, om så vore?»
»Så hade ni rätt, ty, vid Gud, det är en sanning,
att mitt hufvud stundom brinner för starkt och att
jag emellanåt är nog konfys att glömma hvad jag tänker
tala med dig om.»
»Var det nu något enskildt?»
»Ja, min älskling, jag ernade säga dig, att hur
väl du lyckas att – äfven om jag kommer hem aldrig
så sent – för mig visa dig med den ljufvaste och
behagligaste min och med ögon, som skimra af ömhet
och glädtighet, du dock icke alltid lyckas bedraga
mig; du har säkert nu under flera dagar haft några
mig obekanta bekymmer. Men, må Gud förlåta mig, jag
tror att du aldrig under de tre år och tre månader,
vi varit gifta, förtrott mig ett enda bekymmer. Min
dyra hustru, har jag verkligen varit en sådan tyrann,
att jag ej gifvit dig tillfälle att tala om sådant,
eller har du ansett mig, och det kanske med rätta,
för en sådan fantast, att det ej lönade mödan?»
»Kan du ej, min Vincent, finna en annan orsak? Jag,
som är af naturen praktisk och som du från början
förtrott hufvudkassan, borde ej jag i min kärlek till
dig finna styrka nog att icke nedstämma dig genom tal
om husliga angelägenheter ... De hafva ju hittills
gått mycket bra.»
Vincent teg, men en tår skimrade i hans själsdjupa
ögon, då han betraktade den unga makan ...
»Du är mycket för god åt mig», sade han slutligen
... »Vet jag ej, att du har för mig många slags
bekymmer? Men säg mig, hvad det varit dessa sista
dagar.»
»Du minnes att Klas Arvid varit i staden, men som du
hade främmande, ville han ej störa dig, och han hade
alls icke tid att återkomma.»
»Nå, hvad kunde det egentligen oroa dig?»
»Olyckligtvis var jag den dagen vid litet dåligt
lynne ... Och det bar så förtretligt till, att han,
som rusar på utan något anmälande, fann mig ... ack,
blif nu icke ledsen ... det kan ju hända hvarje qvinna
att någon gång fälla tårar.»
Nu blef Vincent blodröd. »Stackars barn ... tårar
... jag fruktar att du nog stundom haft goda skäl
dertill. Men mycket ledsamt var det, att han skulle få
se dig sådan. Hvad förklaring kunde du gifva honom?»
»Den, att jag var rädd för, att du skulle neka
farbror att resa och att du så innerligt väl, för
ditt ... ditt eget bästa, behöfde resa.»
»Trodde han det?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
