Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XIX-XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, han trodde att det gällde ekonomiska bekymmer
och ville med all makt truga på mig en penningehjelp.»
»Så fördömdt obehagligt!.. Men hvarför grät du
då?.. Det vill jag nödvändigt veta. Naturligtvis
afslog du ...»
»Naturligtvis ... Men nu erhöll jag bref från
min styffar, som vid ett besök af Klas Arvid fått
del af hans slutsatser, och det var just hvad som
i dag upprörde mig. Jag har emellertid med några
rader lugnat den förträfflige majoren ... Mamma
vet ingenting.»
»Och det här obehaget hade du ernat behålla för dig
sjelf? Nå, jag har ej annat förtjent!»
»Jag tror icke, älskade Vincent, att det ens nu, då du
gjort mig direkta frågor, var rätt nyttigt att säga
dig det. Men ehuru jag kan undvika att yttra något,
som ej behöfs sägas, skall jag aldrig kunna dölja
något, då du gör en bestämd fråga.»
»Nå väl, då begagnar jag nu tillfället, när jag skall
blifva affärsman, att efterhöra huru våra egna små
affärer stå. Skam för mig, att jag ej förut gjort
dig samma fråga.»
»Vill du se vårt hushållskonto, så har jag det för
alla åren.»
»Det vill jag, du ordentliga husmor. Under min
ungkarlstid gick det alltid ur hand i mun. Det lönade
min sann icke att föra konto öfver mina inkomster
och utgifter.»
»Men nu?» frågade Emmy blygt, nästan med fruktan.
"Ty värr, älskade, har jag visst några lappar i lådan
derinne angående honorarier för de två tondikterna
och musiken till det der lustspelet, hvilka båda
arbeten, hvar för sig, rönte vida mer erkännande
än de förtjente. Ja, jag har äfven några lappar
angående lektionsbetalningar och musikreferater,
jag borde hafva många, men ingenting ordentligt,
och det går alltsammans åt ... ty du förstår ju,
att en man som visar sig ute i lifvet ... Nog, låt
mig nu se på din bok. Min själ, jag begriper huru
du kan betala hushyran och uppehålla det tilltagande
hushållet på två tusen riksdaler. Har farbror lemnat
bidrag? Det tycker jag ej om.»
»Aldrig har jag af honom emottagit ett enda öre
öfver det vanliga qvartalet. Men du vet ju hvilka
besparingar som kunna göras under sommaren. Så snart
vi komma ut till villan, räknar han oss som sina
gäster, och hela året om sändes till mig så kallade
’delningspresenter’: halfva kalfvar, halfva får,
halfva oxlår, och stundom fågel och fisk, som han
råkat köpa för mycket af till sitt eget hushåll,
hvilket förhållande äfven äger rum med gäss och höns,
äfvensom sist med den halfva färska laxen, som du
var så förtjust i."
»Nå, det är ju både förträffligt och roligt»,
utbrast Vincent skrattande. »Jag skall tacka honom
hjertligt för den köksdelning, som kommer dig till
godo ... Och jag har också ibland icke begripit,
huru du efter sex hundra riksdaler till hyran,
piglöner, ved och ... à propos ved ... Ack, nu
erinrar jag mig att du förliden vecka bad mig hjelpa
dig med upptagningen ... Men den här olyckliga
operan, som sväljer mitt hjertblod, sväljer också
upp mitt minne. Huru skall jag nu kunna hinna hjelpa
dig?.. Min stackars, stackars Emmy!»
»Var utan oro, jag har hjelpt mig sjelf.»
»Ja, gunås, som vanligt. Men en timma kan jag gifva
dig, och nu prata vi ej bort affärerna. Jag anar,
att det blir för mig en god lärdomskurs.»
Emmy tog fram sina böcker.
»Nej, kan man se, så prydliga de äro. Minsann borde
ej du engagera dig i firman, der du skulle visa dig
värdig att för egen räkning emottaga sous-chefskapet
... Men hvad är det här för ett hushållskonto,
Emmy, är det möjligt hvad jag läser här? ... Hvad
står der?
»Hvad der står. Icke annat jag kan se, står der ett
stop lampolja, fem marker stearinljus, fem marker
..."
»Inte är det den kolumnen jag talar om.»
»Ah ... ja så ... den andra!»
»Så röd du blir, min stackars engel, på mina
vägnar. Låt se. – Vincent: skomakaren 15 riksdaler,
Vincent: skräddaren för åtskilliga reparationer 18
riksdaler, Vincent: skräddaren dito 10 riksdaler,
Vincent: dörrlås 2 riksdaler, Vincent: ficklån
7 riksdaler, dito 12 riksdaler, dito 20 riksdaler
... Ja, men det här är riktigt hyggligt! Jag kan
blifva alldeles ursinnig på ... på ... min fördömda
opera. Du vet att det är den, som bär skulden till
allt ... Och så får du sitta här och spara och spara
tills du blir genomskinlig af bekymmer. Vid Gud! det
är ovärdigt; jag skulle aldrig kunna hafva trott
mig om en sådan vårdslöshet. Och när jag tänker på,
att jag verkligen förtjenat icke så litet ... eller
rättare ganska mycket, men aldrig kommit att erinra
mig de här så kallade ficklånen. Men hvarför har du
ej sagt till mig, då jag haft inne pengar?»
»Min vän, dels har jag ej vetat när det varit och dels
har du ju haft dina stora skräddareräkningar. Och de
här små hafva just kommit, då jag anat att du varit
utan mynt."
»Lyckligtvis, min älskling, räcker väl det här
farbrors förskott till att uppgöra min räkning
till huset ... Se så, det är tre femtioriksdalrar,
förslå de?»
»Min dyre vän, du behöfver sjelf säkert rätt mycket
... Och så har ett par gånger en herre sökt dig,
som jag tycker ser ut att särdeles väl behöfva hvar
styfver han förtjenar ... Han har ibland notrullar
med sig ...»
»Nå, jag vet hvem du menar ... Så får du behålla
endast hundra riksdaler. Den tredje femtian behåller
jag. Min garderob är lyckligtvis icke i behof af
någon tillökning, och behöfver jag något, köper
jag det i Hamburg. I afton, då jag vexlat den här,
skall jag lägga in den stackars beskedliga karlens
fordran i en biljett, och träffar du honom sjelf, så
bed honom förlåta glömskan ... Och nu, min Emmy,
sedan jag fullkomligt begriper, hvad du, i trots
af köks-delningen från farbror, har för svårighet
att få allt att gå i hop, så kan du tro på, att du
hädanefter skall finna mig mindre virrig. Men nu till
dina tårar, älskade!»
»Ack, fråga mig ej derom ...»
»Jo, med envishet!»
»Nå väl ... du minns, att du alltid haft mycken
respekt för Julias syskonsäng ... Och der hvilar
endast tre dockor ...
»Store Gud, min högt älskade, har du befarat att denna
förnyade välsignelse icke af mig skulle emottagas
med glädje och tacksamhet! Jo, han i höjden vet
det, och du skall framdeles förstå det ... O,
tag nu väl, väl vara på dig, och huru stort skäl
du haft att motse denna himlens tredje skänk med
bekymmer, så svär jag dig att du icke mera skall hafva
anledning dertill. Du får se om jag hädanefter blott
fantiserar och drömmer. Under denna vinter skall
någon omgestaltning ske. – Du tror mig ju!»
»Ack ja, ja, obetingadt!»
-
XXIII.
Orons första timmar.
Det var en gnistrande kall och herrligt stjernklar
Marsnatt. Månen lyste in genom fönstren i vårt
unga äkta pars våning och drog fantastiska hvita
formationer öfver dörrar, golf och möbler.
Inne i sängkammaren lyste äfven den matta nattlampan,
bestrålande med sin fattiga bleka glans den fram och
tillbaka sväfvande gestalten af en hustru, en mor,
som för hvar gång hon kommer till venstra sidan af den
stora sängen, böjer sig ned och välsignar den sofvande
engeln, yngste sonen, och hvar gång hon kommer till
den högra, har samma varma välsignelse för den äldre,
som alltid har rättighet att, när helst han vaknar
om natten, få stiga ur sin bädd öfver till faderns
sida och insomna igen hos honom.
Men under denna långa natt – klockan hade längesedan
slagit ett – hade fadern ännu icke, oaktadt han var
hemma, lemnat sitt eget rum, och då Emmy fortsatte sin
vandring ute i salen, midt igenom den stora glänsande
månfloden, stannade hon för hvarje vandring vid
dörren till korridoren och gläntade mycket försigtigt
derpå, och för hvarje gång hörde hon samma ljud, sin
mans tunga steg, då och då tvärstannande, liksom en
plötslig tankegång uppsprungit hos honom, men lika
plötsligt sprungit tillbaka, ty stegen återtogo
sin regelmessiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
