Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXIV. Johan Ihre. A. H. - Fiskpaddan. X+ - Små moralkakor. II. Rättvisa och öfverseende. B. F. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
som innehåller delar af de fyra evangelierna ur
den gotiska bibelöfversättning, hvilken i fjerde
seklet af vår tidräkning verkställdes af den gotiske
biskopen Ulfilas. Ägandet af en sådan skatt innebär
förpligtelser, som de svenske lärde ej hade glömt;
så hade E. Benzelius, biskop i Linköping, utarbetat
en Ulfilas-upplaga. Men det blef företrädesvis
Ihre förbehållet, att genom sina skrifter bryta väg
för de gotiska språkstudier, som i vårt århundrade
uppblomstrat i Tyskland och hos oss gjort Uppströms
namn vidtfräjdadt.
Ihre åtnjöt väl åtskilliga så kallade »utmärkelser»:
han fick kanslirådstitel och adelskap, samt, till
understöd för utgifvande af det stora ordboksverket,
tio tusen daler silfvermynt. Men hans bana var dock
icke fri från vidrigheter, dem de maktägande ådrogo
honom. Yäl bar sig höga öfverheten mycket klokt åt,
när Ihre, med anledning af en akademisk afhandling,
anmäldes såsom misstänkt att ej vara så >>rättrogen»,
som vederborde; och den saken slöt med triumf för
Ihre och nederlag för hans vedersakare. Men annorlunda
betedde sig vederbörande, när Ihre framkom med andra
akademiska afhandlingar af politiskt-historiskt
innehåll, hvilka hade eller ansågos hafva sin
tillämplighet på det herrskande partiet. Bland dessa
afhandlingar var en om dalkarlarnas resning på den
tid, då Sigismund och hertig Karl lågo i fejd; men
som antogs åsyfta dalkarlarnas tåg till Stockholm
1743. I en annan trodde man sig läsa mellan raderna,
att Tessin borde utlemnas åt ryssarna, hvilket man
på den tiden berättade att kejsarinnan Elisabet
fordrade. Strax förut hade Ihre gjort sig
piand de taggfeniga fiskarna utgöra den så kallade
sjövargen och Lopliius piscalorius eller paddan
de för-~,nämsta. Den förstnämnde uppnår en längd
af sex eller sju fot, men blir i kallare trakter
ännu större. Han lefver af blötdjur och Stråldjur
(crustaceer och molluscer), dem han krossar med sina
förfärliga tänder och käkar, af hvilka han med stor
färdighet begagnar sig vid hvarje försök att fånga
honom. Fiskare, som känna till hans egenheter, bruka
slå honom på hufvudet, innan han hinner göra någon
skada; på Island äta invånarna hans kött, som påstås
vara förträffligt. Af skinnet tillverkas väskor och
kappsäckar, och lefvern användes som ett surrogat
för såpa.
Fiskpaddan, af hvilken vi sid. 132 bifoga en
afbildning, är ett särdeles egendomligt djur. Hon
är känd äfven under åtskilliga andra namn, såsom:
»sjö-djefvulen», »metaren» och är en af de fulaste
fiskar, man gerna kan fä se. Hufvudet är mycket
stort, rundt och hoptryckt samt utgör ofta mer
än hälften af kroppen. Den ofantliga munnen är
beväpnad med en otalig mängd hvassa tänder af ett i
sanning fasaväckande utseende, hvilka ingifva alla
mindre fiskar den största förskräckelse. På hufvudet
sitta tre rörliga strängar eller fibrer, af hvilka
den främsta är klufven och har en silfveraktig
glans. Detta är djurets metspö. Den flagglika
ändan af denna sträng vaggar fram och tillbaka i
vattnet och det deraf uppkommande skimret lockar dit
småfiskarna. Under tiden ligger metaren sjelf, som
är af en trög natur, tätt invid sjöbotten, der han rör
skyldig till den förbrytelsen, att när kansler för
Upsala universitet skulle väljas, io likhet med
elfva bland sina embetsbröder rösta på riksrådet
Åkerhielm. Visserligen bjöd lagen uttryckligen,
att en af riksrådets medlemmar skulle väljas,
och visserligen var bland dem Åkerhielm den
värdigaste. Men hattpartiet, som för att ställa
sig väl hos tronföljaren och främja sina syften,
ville mot lag hafva Adolf Fredrik vald till kansler,
beslöt att åtala den majoritet bland professorerna,
som följt lagens bud och fyllt sin pligt; Anders von
Höpken, en af partiets styrande mästare, blygdes
ej att yttra att, när lagen föreskrifver det ett
riksråd skall väljas, de tolf professorerna hade
bort inse att, enligt sund slutkonst, en kronprins
vore till platsen ändå närmare! Den saken blef dock
nedlagd, men för den ofvan nämnda athandlingen,
som troddes syfta på Tessin, blef Ihre lagförd
inför kanslirätten. Tessin var ordförande i denna
domstol. Det är derför ganska naturligt, att man
spårade nya, förgripliga hänsyftningar, när Ihre
nu författade en ny afhandling: »Om domare i egen
sak». På den tiden hade de maktägande det beqväma
medlet att förbjuda misshagliga skrifter, och det
användes mot sist nämnda afhandling, som dock utkom
ett par år senare. Eättegången drog långt om; den
slöt 1750 så, att Ihre dömdes till skrapa och sju
hundra daler silfvermynt böter.
Ihre var tvänne gånger gift. En son i senare giftet,
kanslirådet .Albrecht Ihre, blef fader till Albrecht
Elof Ihre, de Förenade rikenas utrikesminister
under slutet af Karl Johans och början af Oscar
I:s regering.
A. H.
upp dyn, i afsigt att sålunda dölja sin obehagliga
närvaro; men så snart en stackars fisk kommer
tillräckligt nära för att kunna nås, höjer han sig
från sitt läger, slukar sitt rof och börjar sedan åter
sitt fiske. Utom detta sätt att förskaffa sig föda -
hvilket en tid ansågs vara det enda -*- fiskar han
äfven medelst användande af nät, hvarvid han begagnar
sig af den påse, som bakom gäl-locket är bildad genom
en förlängning af gälhinnan. - På främre delen af
hufvudet, på hvardera sidan om den första strängen,
ligger luktorganet, hvilket har formen af en liten
smal bägare. - Det påstås med temlig säkerhet,
att under stundom, när födan är knapp och paddan är
synnerligt hungrig - ett tillstånd, som hos henne
nästan beständigt är rådande - brukar hon öfvergifva
sitt försåtliga sätt att fiska och i stället gå
ut på rof, sökande hvad hon uppsluka må. Det har
händt, att hon blifvit uppdragen tillsammans med
en stockfisk, då man endast genom ett hårdt slag
på hufvudet kunnat förmå henne att släppa sitt tag
i dennes skrofliga kött. En engelsman, hr Yarrell,
berättar att en padda en gång högg tag i en hafsål,
som nyss fastnat på kroken, hvarvid ålen slingrade
sig hårdt omkring denne sin andre fiende, så att på
detta sätt båda drogos upp tillsammans.
Stundom uppnår paddan en längd af fem fot; likväl äro
de i de norska och brittiska farvattnen förekommande
fiskarna af detta slag sällan mer än tre fot långa. De
äro af mycket ringa värde, men forevisas understundom
vid kustplatser såsom märkvärdiga och sällsynta
naturföremål.
moralkakor.
ii.
Rättvisa ocli öfverseende.
uneberg låter i sitt klassiska drama »Kungarna på
Salamis» den hugstore Leontes uppträda som gudinnan
Dikes ensidige dyrkare, och följden af denna
ensidighet blifver en tragisk skuld, som den ädle
fursten måste försona med sin död. Ja, en tragisk
hjelte kan sålunda falla ett offer för rättvisans
tillbedjan, då deremot vi aktörer på lifvets verk-
liga skådebana i allmänhet göra oss skyldiga till det
motsatta felet att vara alltför litet rättvisa. Vi
anse oss nämnligen sjelfva alltför starka och vår
stackars nästa alltför svag. Då vi beklaga de fel,
som vidlåda henne, lofprisa vi i tysthet våra egna
dygder. Vi fästa icke afseende vid hennes skaplynne,
vanor eller åsigter; om hon skulle vara riktigt
utmärkt, vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
