Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små moralkakor. II. Rättvisa och öfverseende. B. F. O. - Anekdoter ur vår flottas minnen. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
det nödvändigt, att hon hade samma skaplynne,
vanor och åsigter som vi sjelfva. Och eftersom
hon är nog dum eller olycklig att icke hafva dem,
behandla vi henne efter förtjenst. »Hvilken skada,
att den stackars menniskan icke är så fullkomlig som
jag!" lyder ofta vår inre, mer eller mindre tydligt
formu-lerade dom. Sålunda äro vi ofta orättvisa af
egenkärlek. Huru ofta äro vi det icke af en nyck
eller af dåligt lynne! Och så blanda sig passionerna
- dessa vårt slägtes afskyvärda tyranner - med i
spelet. Man yttrar sig allt för ofta lika obilligt om
deras egenskaper, hvilka man älskar, som om felen hos
de personer, som man afskyr. Så länge icke menniskan
frigör sig så pass från sig sjelf, att hon bedömmer
sin nästa lika oväldigt, som hon bedömmer en häst
eller en hund, kan icke känslan af rättvisa sägas
höra till hennes mest utmärkande egenskaper. Men hvad
värre är: vi skulle icke vara bättre, om rättvisan
kunde absolut herrska i våra hjertan, om vi alltid
sökte taga Leontes till föredömme. Vi skulle icke
vara bättre, ty det fordras godhet och öfverseende,
för att det rätta skall blifva fullt rätt. Voltaire
insåg detta, då han i en af sina »epistlar» till
Fredrik II yttrade de lika spirituella som tänkvärda
orden: "Den, som är endast rättvis, är hård, den som
är endast klok, är tråkig.»
Verkligen är också öfverseendet en dygd, som vida
bättre än rättvisan parar sig med den menskliga
svagheten. För ut-öfvandet af den förstnämnda dygden
fordras nämnligen endast att inse sina egna mera
framträdande brister, att hafva en gnista medlidande
i hjertat. Märken dock väl, att här icke är fråga
om öfverseende med det egna jaget. De personer,
som hysa en sådan ömhet för ego, äro icke ens värda
vårt öfverseende.
Låtom oss i förbigående och äfven med fara att åter
komma tillsammans med egoisterna, söka taga något
närmare reda på dessa om sig sjelfva så ömma personer,
på det vi icke på dem må slösa en känsla, som de
icke förtjena. De pröfva och ransaka sig stundom
med den naivaste belåtenhet och finna, att de äro
alldeles utmärkta. Ni har behagat finna deras ansigte
fult eller deras karaktär dålig; men de veta rätta
forhållandet, och hos somliga är sjelibedrägeriet
så fullständigt, att det gränsar till god tro. Han,
som föreföll er löjlig, anspråksfull eller grotesk,
är en elegant, hvars utsökt fina sätt och låter ni
icke förstår bedömma. En annan, som säger dumheter
med lika mycken tillgjordhet som tillförsigt, är en
ytterst spirituell personlighet, som dyrkas och vördas
i sin lilla umgängeskrets. Dessa knoddaktiga fasoner,
denna afgörande ton, hvilka förefalla er opassande
och malplacerade, äro prägeln - ni visste det icke,
ni - på ett fulländadt fint sätt. - Om en allt för
mager dam gör en eller annan hänsyftning på sin fina,
eleganta växt eller en allt för fet talar om ypperlig
figur eller junonisk gestalt, tiger ni; men deras
öfverseende mot sig sjelfva förbinder icke er till
detsamma mot dem.
Nej, det är icke om detta slags öfverseende jag här
vill tala, utan om ett annat - det, som består deruti,
att vi betrakta hvarandra med välvilligt öga, att vi
icke med smutsigt finger utpeka vår nästas fel. En
sådan blidhet skulle i synnerhet anstå damerna, det
mildas och godas borna representanter. De afsigter,
som lifva dem gent emot hvarandra, luta dock icke
alltid tillräckligt åt kärlekens håll. De mäta,
snarare än de betrakta hvarandra, och de märka något
för snart hvarandras ofullkomligheter. Ögonen hos en
qvinna, som granskar en annan, äro koppglas: de draga
till sig endast det som är dåligt. Ett fruntimmer,
som vi karlar finna vackert, behagligt, väl klädt,
är enligt qvinnornas omdömme raka motsatsen af
allt detta; vi sågo det som var bra och godt hos
henne, de hafva upptäckt allt det öfriga. Qvinnan
förstår lika litet att lefva i godt förstånd med
sina könskamraters goda egenskaper som med deras
brister - hon förnekar de förra, hon öfverdrifver de
senare. Hemsökt af åtrån att behaga, åt-nöjer hon
sig icke med det förtrollande, hon sjelf äger. Hon
söker en mörk bakgrund, mot hvilken hon kan afteckna
sig så mycket mer strålande, och, af de brister, hon
omsorgsfullt hopplockat hos sin feminina omgifning,
komponerar hon denna bakgrund, som i hennes tanke bör
utöfva en magisk verkan. Jag vill just icke påstå,
att vi karlar i fråga om öfverseende äro några englar;
men i allmänhet fästa vi oss mindre vid småsaker -
och det är just det som räddar oss.
En och annan gång drabbar dock Nemesis damerna med
dommar så stränga, att man häpnar dervid. Se här en
liten illustrerande historia. År 1757 promenerade
kejsarinnnan Maria Teresia i Schönbrunns park, under
det hon läste några regeringshandlingar. Hon kom
derunder att gå förbi en gammal ryttare af sitt garde,
hvilken var utställd som skildtvakt vid ändan af en
alle, men i stället låg och snarkade i gräset. Efter
mycket ropande lyckades kejsarinnan slutligen få honom
vaken, hvarefter hon uppmanade honom, att i hans eget
intresse kämpa mot sömnen. Sedan den gamle soldaten
på det hjertligaste tackat henne, frågade hon, om
han kände kejsarinnan. - »Jag såg henne för femton
eller sexton år sedan i Innsbruck, men sedan dess har
jag icke haft den lyckan att se henne.» - »Nå väl!»
sade Maria Teresia, »det är jag; känner ni nu igen
mig?» - »Åh, är det ni!» utropade han; »det kunde
jag aldrig tro. Så tjock ni blifvit! När jag såg er
i Innsbruck, var ni, ta’ mig tusan, riktigt söt; ja,
det var fasligt, hvad ni förändrat er!» - Historien,
som icke vet, hvad som försiggår i själarna, kan icke
upplysa, huruvida kejsarinnan kände sig förnärmad,
men hon antager, att hennes majestät hade den goda
takten att finna sig i sitt öde. Hon skrattade,
betalade två dukater för denna alldeles nymodiga och
originella artighet samt återvände till slottet, der
hon omtalade händelsen för någon, hvilken, efter som
historien blifvit utspridd, helt säkert icke var en
hofman i sin prydnad.
B. F. O.
ur vax* flottas minnen*
IV. Blodiga strider om rättigliet att föra toppsegel.
Ulsningarna på hafvet, hvilka under olika tidpunkter
utgjorts än af toppseglens strykande, än af flaggans
strykande och vimpelns inpalmande, än af kanonsalut,
hafva föranledt många sjöstrider, och mycket blod
har runnit endast derför, att dessa ceremonier’ å ena
sidan oförsynt fordrats, å den andra ihärdigt nekats.
Under sextonde och sjuttonde seklerna var den
vördnadsfullaste helsning, en seglare kunde visa en
annan eller en fästning, att vid förbifarten stryka
toppsegel. Då Jöns Bonde och Jakob Bagge år 1562
afsändes med hvar sitt skepp till Edinburg, för att
öfverföra ambassadörer, som å konung Eriks vägnar
skulle framföra hans giftermålsanbud till Skottlands
sköna drottning Maria Stuart, hade skeppsbefälhafvarna
i sina instruktioner fått sig ålagdt, att de, enligt
tidens bruk, skulle stryka toppsegel, då de passerade
Kronoborg. Men tre år
derefter, då svenskarnas flotta vunnit seger öfver
danskarnas, och fråga uppstod om fredsunderhandlingar,
förbehöll konung Erik sig bland annat, att
svenska skepp skulle befrias från den vanhedrande
ärebetygelsen att stryka toppsegel vid farten genom
Öresund. Någon fred blef dock ej afslutad den gången.
År 1579 hände det, att ett svenskt skepp, som
öfver-förde hertig Karls gemål Anna af Pfaltz till
Sverge, blef af en mötande dansk eskader tvingadt att
helsa medelst toppseglens strykatfde. Tilldragelsen
föranledde allvarsamma underhandlingar mellan
konungarna, men sedan å danska sidan ursäkter blifvit
framförda, uppgjordes år 1580 i Knäröd en fredlig
öfverenskommelse, enligt hvilken danska örlogsmän
skulle stryka toppsegel för svenska i svenska
farvatten, och de svenska krigsskeppen visa samma
artighet mot danska i deras farvatten.
I sjuttonde seklet, sedan Englands sjömakt nått en
för andra nationer fruktansvärd betydelse, fordrade
de engelska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
