Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Distraktioner. A. H-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rår artist har ställt upp sitt staffli på stranden
och, fördjupad i sitt arbete, glömt att flodtiden,
då hafvet hastigt stiger, är inne. Emellertid kommer
vattnet med fart. Det når först målarens hatt, som
med sin rulle af studier och teckningar sakta börjar
gifva sig af utåt hafvet-, det öfyersköljer tuben,
som nyss användts vid horisontens betraktande-,
det spolar omkring staffliets ben, öfversvämmar
färglådan och svallar slutligen öfver målarens fötter,
utan att han märker eller känner något. Med blicken
oaflåtligt fästad på sin duk, der han skall återgifva
det storartade sceneriet framför sig, belyst af den
sjunkande solen, ser han intet annat än sitt verk,
tänker han på intet annat än denna pensel, som hans
hand omsluter likt en värja!
Lyckligtvis har en fiskare, som är van att aktgifva
på hafvets stigande och fallande, varseblifvit honom
från stranden. Förskräckt öfver den fara, artisten
löper, skyndar han fram
Sådana drag af öfverraskande tankspriddhet berättar
man om flertalet af de mest begåfvade konstnärer. Yi
skola här anteckna blott ett par, som falla oss i
minnet. När Sergel i sällskap med Gustaf III besåg
konstskatterna i Kom, utbrast han vid anblicken af ett
af antikens yppersta konstverk, den sofvande Endymion:
"Ja, lian sofver» och, utspärrande fingrarna åt
konungen, tillade han ifrigt: »gif mig snus, gif mig
snus!» - Thorvaldsen stod bröllopsklädd. Passerande
sin atelier, fästes hans blickar olyckligtvis vid
en ofullbordad staty. Han stannade ett ögonblick
och i det nästa afkastade han fracken och började
modellera. I bröllopsgården uppstod den största
ängslan och man sökte slutligen upp brudgummen, som
glömt alltsammans för sitt konstverk. Fästmön ville
ej höra några ursäkter, utan bröt förbindelsen med
den ryktbare konstnären.
Bör man i den satiriserande behandlingen af sådan
tankspriddhet se ett bevis på oförmåga att fatta den
poetiska hän-
Marinmålaren.
(Efter en tafla i olja af #?f
med sin båtshake på axeln-, han ropar och skriker,
men det är fåfängt-, han måste gå ända ’ut till honom,
väcka upp honom ur hans arbete och’ nästan med våld
draga honom jned sig bort från denna farliga atelier.
Ehuru temligen satiriskt, är . teckningens
innehåll emellertid helt och hållet fritt från
den groteska öfverdrift, som ganska ofta utgör
hufvuddraget i framställningar af denna art. Det är
komedi, men icke parodi. Den entusiastiske målarens
an-sigtsuttryck är roligt, utan att vara någon grimas;
hans kroppsställning är komisk, utan onaturliga
förvridningar-, karikatyren öfverskrider i detta fall
ingalunda sanningens och den goda smakens gränser.
Man har i alla tider och på mångahanda sätt gjort sig
lustig öfver artisten, då han, hänförd af sin konst,
förlorar herraväldet öfver sig sjelf och öfverlemnar
sig åt sin dröm, utan att hafva medvetande af det,
som föregår omkring honom.
föreisen eller medelmåttans afundsjuka mot snillet? Yi
tro det icke. Den hänförelse, som yttrar sig i
fullständig glömska af verkligheten, är sällan
förenad med en öfverlägsen produktionsförmåga. Den,
som öfverlemnar sig åt sin känsla till den grad,
att han icke längre är herre öfver henne, besitter
icke de första egenskaper, som tillkomma en stor
konstnär. Lik Roland bestiger han draken, men förmår
icke styra honom. Den verkliga storheten begagnar sig
af hänförelsen, men låter icke beherrska sig deraf-,
själen, så att säga, klyfves i tu och hän-gifver sig
till en del åt idealet, under det att den andra delen
behåller sitt fotfäste i den synliga verlden: han
låter sin fantasi lik en pappersdrake stiga upp emot
skyn, men snöret stannar i förnuftets händer. Hos den
öfverlägsna menniskan, hvilken hennes verkningskrets
än må vara, finnes alltid något som påminner om
Csesar, dikterande för tre sekreterare på en gång;
hon upptages icke så uteslutande af en enda ide,
att hon icke
Sv. Familj-Jouvn, 1879.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
