Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandgatan i Visby. II. C. J. Bergman - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg. VIII - Den farnesiska tjuren. Antik marmorgrupp i Neapels nationalmuseum. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
kunde berättas om denna marschens besvärlighet,
helst då så många sjuka måste med varsamhet
transporteras.
Uti våra förenämnda qvarter blefvo våra sjuka
så väl skötta och plägade, att efter tre
veckor större delen var frisk. Här blefvo
vi hela sommaren, till dess rekryter ankommo,
som kompletterade regementet. Emellertid
anskaffades, till den förestående norska
kampanjen, af läder förfärdigade vattensäckar,
såar och ämbar med dertill hörande packsadlar och
trosshästar, emedan allt bagaget der i landet
måste fortskafFas på hästryggen. Dessutom
fördrefvo vi tiden med exercerande intill
den tredje Oktober, då regementet bröt upp
och anställde marschen på Yenersborg, Eda
skans och Fredrikshall. Huru bedröfligt denna
expedition aflopp, är allom bekant. -
Från Fredrikshall sändes vi till Göteborg, att
der stärka garnisonen. Sedan vi uppmarscherat på
torget, formerades fyrkant, afsvors suveräniteten
och hyllades prinsessan Ulrika Eleonora till
Sverges regerande drottning. Derpå blefvo vi hos
bor-gerskapet inqvarte-rade och vistades der till
Januari månad 1719, då vi fingo order att marschera
till Yester-botten, ett land, som jag aldrig sett,
fast jag tjent vid dess regemente i tretton år. I
Gefle träffade jag min hustru, som med vår lille
son der uppehöll sig hos sina föräldrar. Dessa båda
med amman och en piga gjorde en temlig tillökning på
hushållet och svå-
righeten vid marschen, men vi fortsatte vår resa
i tysthet, tills vi kommo till våra hemvist i
Yesterbotten. Från denna marsch vill jag blott som
en märkvärdighet anföra, att hela regementet med
allt bagage marscherade den 22 Maj öfver stora Ume
elf på isen, der hon är 4,000 fot bred, och den
25 gick elfven öppen och ren. Den l Juni kom jag
med mitt kompani till Luleå socken och må tillstå,
att detta landet behagade mig väl och icke mindre
folket, som är gudfruktigt, ärligt och välmenande,
samt snyggt och renligt så i städerna som på landet,
Här skulle jag nu finna mitt hemvist, men det
dröjde ej länge, förr än jag fick order att marschera
till Umeå, som hotades af ryssarna; resan dit, som var
nitton mil, gjorde vi på båtar inom fyra dagar. Här
kamperade nu regementet hela sommaren och förnötte
tiden med allehanda exercis, hvar-uti vår öfverste,
Buddenbrock, var så utlärd, att jag ej vet mig hafva
lärt känna någon deruti starkare officer.
På hösten fick manskapet gå hem, hvar till sin socken,
dock så, att hvarje kompani skulle hålla en utpost vid
sjöstranden, att observera fiendens r0-relser. Denna
vinter fingo vi vara i fred, fast kosacker hotade med
inbrott vid Torneå, men blefvo afskräm-da medelst
ryktet om några till Yesterbotten ankomna polska
trupper, hvilka hos ryssarna sades utgöra ej färre
antal än 2,000 man, fast de ej vo-
(Teekninjj af C. S. Hallbeck; se texten aid. 115.)
rO mer än 120.
Den farnesiska tjiwen.
Antilc marmorgrupp i Neapels nationalmuseum.
Sparta dyrkades som stadens särskilda skyddsgudar
de båda heroerna Kastor och Pollux (Polydevkes),
söner till Leda och bröder till den sköna i Homeros’
Iliad besjungna Helena. De båda tvillingbröderna
kallades Dioskurer, d. v. s. gudasöner. Egentligen
gör sagan blott den ena, Pollux, till son af Zevs
Kronion, som i svanhamn en gång täckts i nåder
göra Leda sin kur. Kastors fader åter var Ledas
gemål Tyndarevs. Då Kastor i en strid blef dödad,
bad Pollux, hvilken som gudason naturligtvis var
odödlig, sin olympiske fader att äfven åt Kastor ge
odödlighetens gåfva. Zevs jakade
härtill, med vilkor att de båda bröderna tillsammmans
skulle endast hvarannan dag få bo hos honom
i den ljusa Olympen, men hvarannan dag dväljas
bland skuggorna i den mörka underjorden. Så skedde
också. Och broderligt delte de sedan Olympens fröjder
och Hades’ fasor. Utan tvifvel uttalar sig i denna
vackra myt de äldsta peloponnesiska folkstammarnas
förundran öfver, att se vissa stjernor tidtals
försvinna under horisonten och tidtals åter höja sig
upp på himlafältet.
Men icke blott Sparta, äfven Tebe hade sina
Dioskurer. Det är ursprungligen samma myt, ehuru
den här uppträder i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
