Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandgatan i Visby. II. C. J. Bergman - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg. VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
derefter fingo vi ej längre vara tillsamman, emedan
regementet fick hastiga order till uppbrott, och
marschen ställdes åt Bohuslän. Jag måste då låta min
hustru återvända till sina föräldrar i Gefle. Marschen
gick genom Södermanland och Östergötland, der vi en
tid hade ståndqvarter omkring Wadstena och Skeninge,
men sedan flyttades vi närmare Smålandsgränsen. Här
gjorde vi oss räkning på att få stanna öfver vintren,
hvarför jag begärde permission för att fara till
Gefle och hemta till mig min hustru, hvilket ock
på sex veckor beviljades. Yid ankomsten till Gefle
fann jag såväl min hustru som hennes föräldrar vid
god helsa och jag tillbragte der i ’stort nöje en
månads tid, hvarpå min hustru beredde sig att följa
mig till regementsqvarteren.
Dagen före julafton hunno vi till Östergötland
till mitt qvarter i Torpa socken och på Håfvetorps
gård, varandes min värd en afskedad kapten vid namn
Ekern och dess fru, född Torpadie, hvilka bemötte
oss ganska honett och berömligt. Yi förnötte denna
julhelgen i mycken nöjsamhet och ro, men som intet
är beständigare än obeständigheten, så varade icke
heller denna glädjen, utan gjordes derpå slut genom
ordres till uppbrott, som ankommo nyårsdagen 1717. Nu
hade min hustru ingen annan råd, än att packa in
och följa truppen, och det var lycka att vi hade
makalöst skönt åkeföre samt att jag i Bohuslän hade
min moder, broder och många anhöriga, hos hvilka jag
tid ankomsten kunde lemna min kära hustru.
När vi nu kommo in i Vestergötland, fick regementet
åter ståndqvarter omkring Lidköping, och jag
uti Örlösa prestgård hos kyrkoherden Cleverus,
hvarest vi mådde mycket godt till April månad,
då regementet åter bröt upp för att marschera till
vår destinationsort Strömstad, men stannade först
några veckor omkring Saltkällan, der min hustru,
som jag lemnat efter mig x i Lidköping, kom till mig
och strax insjuknade uti en så stark fläckfeber, att
om henne var ringa hopp. Huru jag då blef till mods,
kan hvar och en eftersinna, besynnerligen som jag midt
i natten, när sjukdommen ansatte henne som häftigast,
fick order att med kompaniet marschera mot Strömstad,
som redan af danskarna blifvit oroadt. Jag skref dock
till min moder,’ som då vistades hos min äldre broder,
kyrkoherden uti Krokstads pastorat, och bad henne
komma och se min sjuka hustru till godo, som då blott
hade en piga hos sig, och måste jag om
morgonen uti ett slikt bedröfligt tillstånd lemna
henne. Lyckligtvis kom min moder på andra dagen efter
min afmarsch till henne och blef hos henne till dess
hon kunde föras till Krokstad, der hon med all ömhet
blef förplägad, så att hon åter kom sig före och
återvann helsan.
Emellertid blefvo vi af danskarna dag och natt
besvärade, emedan deras bomber sprungo emellan våra
tält och gjorde dagligen stor skada. Omsider lade sig
danskarna, under den tappre Tordenskiölds kommando,
med sex skepp, hvartdera om sextio till sjutio
kanoner, på redden och varpade sig under natten så
nära våra trenne batterier, som de kunde, och begynte
i dagningen med all makt fyra på oss med så grufveligt
skjutande,o att hörseln af knallarna och synen af
krutröken ville förgås. Å vår sida försummades ej att
låta fienden förstå, att vi voro både lefvande och
beslutna att förmena honom land-stigningen, änskönt
vi hade intet mer än fjorton half-kanoner och sex
fältslangor, som betäcktes af granadörs-bataljonen,
Yester-
Apoteket i Visby (sid. 145).
(Teckning af C. S. Hallbeck.’)
bottningarna och öfverste Eutenskölds regemente,
under anförande af vår tappre och oförskräckte
general Gjerta.
Fiendens galer er, till antalet sexton stycken,
som voro bestämda att under skydd af deras kanoner
göra landstigningar, blefvo af vårt infanteri, som
var vid stranden posteradt, så mottagna och helsade,
att de icke förmådde bruka årorna sedan de kommit
oss på femtio steg nära, utan gjorde våra salvor
på fienderna, som voro tätt sammanpackade, en så
märkelig effekt, att de omsider blefvo rätt glesa och
tvungos att tänka på, huru de skulle komma tillbaka
åt skeppen igen, hvilket ej skulle fallit sig för oss
svårt att hindra, om vi allenast med båtar eller små
fartyg varit försedda, ty deras reträtt var ganska
långsam, och de föllo immerfort såsom gräs för våra
muskötkulor, så länge vi kunde nå dem. Ett oerhördt
skjutande fortsattes å båda sidor tills det blef full
dager, allt intill klockan nio, då fienden begynte
att varpa ut igen sina skepp, som voro illa lappade,
sedan vi uthärdat elden af mer än 400 kanoner i sex
timmar. Förlusten å vår sida var mellan sextio och
sjutio man döda och lika många blesserade- fiendens
förlust var oss obekant. Jag kom denna gången oskadd
derifrån, lofvad vare Herren! Under denna aktion
kommenderades vårt regemente af öfverstlöjtnanten
Karl Ragge, emedan öfverste Grönberg hade blifvit
generalmajor och landshöfding i Yesterbottens län
och hans post intagen af förre majoren vid lifgardet
von Buddenbrock, som då vistades hos konungen i
Lund. Dagen efter aktionen affärdades kapten Bock
af vårt regemente med rapport till kongl. maj:t och
blef begåfvad med majorsfullmakt vid änterkarlarna,
bekom tillika 100 dukater i guld samt adlades med
tillnamnet von Bocken.
Sedan vi nu fingo lugn för fiendens angrepp, arbetades
hela året på defensionsverket; magasiner inrättades
och baracker förfärdigades så för officerare som
gemena, hvilka dock måste bo i tält till November
månads slut. Manskapet måste på holmar, der timmerskog
fanns, fälla timmer och som hästar släpa det ned i
vattnet, med otroligt besvär deraf sammanfoga flottar
och ro dem halfva, till och med hela milen, så att de
oftast ej förr än tolf till ett på natten hunno fram,
då de, utmattade och in på kroppen genomvåta, måste’
krypa in i tälten oeh lägga sig ned på granris och
låta kläderna torka på kroppen. Deraf hände ock, sedan
de voro inflyttade i dessa af rått timmer förfärdigade
baracker, der fukten rann ned åt väggarna och stod
som en tjock imma i husen, att manskapet föll uti en
faslig sjukdom, som innan våren 1718 förtärde af vårt
(regemente öfver 400 man.
Efter konungens lyckliga ankomst från Lund
till Strömstad blef jag med en löjtnant, sex
underofficerare och sjutio man kommenderad att med
båtar angripa två danska galejor, som lågo bakom en
holme en mil från staden, dem vi ock med våra lätta
fartyg kringrände och efter något motstånd borttogo,
hvarvid vi förlorade tjugo man, men bekommo några och
sjutio jämte en kaptenlöjtnant och en löjtnant till
fångar. Den förre, som befanns vara svensk undersåte,
blef någon tid derefter enligt krigsrättens dom
arkebuserad. Derefter fick vårt regemente, af hvilket
knappt 160 man voro friska, kunglig befallning att
tåga till Yestergötland, de friske landvägen, men
de sjuke fördes sjöledes till Uddevalla och sedan
landvägen till våra bestämda qvarter omkring Lidköping
och Maricstad. Mycket
19’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
