Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XXIV-XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motsäga vår sjukling i hans ännu bestämda åsigt,
att musikpjesen blifvit uppförd. Nå, bland alla
de dussintals vänner, som komma för att efterhöra
huru det är med honom, kände han i dag igen rösten
på en person och begärde att denne genast skulle
insläppas. Jag minns min själ icke, hvad den unge
mannen hette eller hvad han var för slag, men
med särdeles ifver och deltagande gjorde han sig
underrättad om tillståndet och visade stor tacksamhet
för att han fick slippa in. Han smög sakta fram,
och som man icke kunnat tänka på att varna honom
för något annat, än att icke nämna hustruns sjukdom,
så skulle naturligtvis någonting opåräknadt uppstå.
"Huru låter det i staden?" frågade genast Vincent.
"Ingenting nytt, utom att man väntar på att få höra
talas om din opera, och det får man nog, när du lemnat
den tillbaka; sådant spörjes alltid... och ingen
intrig..."
"Hvad menar du med det?" återtog Vincent, redan i feber.
"Käraste bror, ingenting annat, än att man är nyfiken
att få höra om den antages och när den skall komma
att uppföras. Förmodligen till hösten..."
"Jag får utbe’ mig", inföll Vincent, "att slippa höra
några af dina enfaldiga grannlagenhetsprof... Jag
är sjuk, min bror, men jag är icke derför i behof af
att blifva behandlad som om jag förlorat minnet..."
Vännen började se mycket generad ut, helst då jag
genom en och annan, af Vincent obemärkt, vink lät
honom förstå, att ämnet borde falla.
"Min käraste bror", sade han, "du kan ej tro hvad
deltagande din sjukdom väcker. Jag vet ej huru många
gånger jag varit här."
"Tack, tack!.. Men jag hoppas att ingen, hvarken du
eller någon annan, tror att min sjukdom härleder sig
af något slags förtviflan. Det var visserligen – det
nekar jag ej – oväntadt, att blifva så fullständigt
slagen. Men lyckligtvis... du förstår... är
jag ingen stackare. Och publiken, liksom herrar
recensenter, var ju i sin goda rätt. Du kan säga
de vänner, du träffar, att jag är filosof... Och
nu, min bror, törs jag ej tala längre... Farväl,
farväl!"
Den stackars besökaren syntes alldeles handfallen
... Då vi kommo ut i förstugan, nämnde jag om Vincents
fixa ide, hvilket gjorde vännen så bestört och synbart
uppriktigt bedröfvad, att jag tydligt märkte, att
Vincent var storligen värderad. Men nu hör jag min
hustrus steg. Vi hafva knappt träffats förut i dag,
ty Emmy har sedan i går afton varit något svagare.
Vi längta, både fru generalskan och jag, till
hemmet. Men ännu får hon stanna hos dottern.
Farväl, hedersbror.
Vännen
**krona.
Fortsättning af för delta generalskan.
Min käre och redlige Klas Arvid, du, min ännu
värderade måg (en titel, som det skulle vara
mig omöjligt att gifva dig, om du ej gjorde dig
fortfarande så högeligen förtjent af densamma),
det är något smärtsamt att tillägga till majorens
bref, som jag ej hade hjerta att låta den goda själen
veta, ty han komme då, stackars man, att pina sig med
sjelfförebråelser, hvilka ej skulle gagna till annat,
än att så nedslå honom, att han ej kunde vidare vara
gagnelig i sitt maktpåliggande värf.
Men saken är, att den eftergift, han gjorde för
Vincents häftiga önskan att få tala med den der
främmande herrn, troligen en af Vincents dussinvänner,
har haft de svåraste följder. Medan majoren sof
ett par timmar och derefter satte sig att afsluta
brefvet till dig, kom doktorn och fann patienten, som
han på morgonen lemnat feberfri och redig, alldeles
förändrad. Han vurmade icke blott på de enfaldiga
förespeglingar vännen gjort, då han ville häntyda
på att operan ej blifvit uppförd, utan han begärde
äfven på det högljuddaste att få in barnen, han måtte
väl kunna räkna till tre, och det var ovärdigt att
påstå, det de blott vore två. Emmy kunde ju icke hafva
hjerta att längre öfverge honom, och hon visste bäst,
att det blifvit en syskonsäng, modellerad efter lilla
Julias... Det der sista tokeriet har afseende på
herr Knut Rossbys lilla fosterdotter, som tills i
sommar skall stanna qvar på landet, der hon är i något
slags pension. Då ropen efter Emmy blefvo så häftiga,
att de möjligen kunde höras intill henne, som är så
oändligt klen, att hon blott liknar en vindflägt,
beslöt doktorn att säga honom, att det tredje barnet
ännu icke kunde få räknas, emedan det icke sett
dagsljuset – något, ty värr, fullkomligt sannt...
"Men", sade han, "då är det ju ingenting som hindrar
min hustru att komma till mig... ni äro alla mycket
bra... Men ingen förstår mig så som hon ... Jag
har också ständigt varit henne trogen, i trots af
alla frestelser ... Hon har aldrig haft mera än en
rival, och då hon nu vet, att publiken åtagit sig
att döda denna, så borde hon väl förlåta mig och
återvända ... Bed henne för vår kärleks skull,
att hon kommer och blåser på min panna, om blott
för en enda minut. Gå till henne!... Vill hon
ändå icke förlåta mig, att den der rivalen stundom
förhärdat mig äfven mot hennes uppoffrande ömhet,
så säg henne, att det finnes ett slags uppoffringar,
som endast kan lönas med otacksamhet."
Hans ångest var så rörande, att den ej skulle gjort
mig, som mor, mera både ondt och godt, om han haft
sitt klaraste medvetande. Jag tror, att jag fick en
god ingifvelse. Jag bad doktorn meddela honom, att
Emmy var sjuk och att det borde vara så tyst, så tyst.
Doktorn gillade min tanke och sade honom på hvad sätt
Emmy var förhindrad att infinna sig och att han skulle
kunna åstadkomma någon stor olycka, i fall han ropade
henne. Under för handen varande omständigheter ginge
det ej an att väcka henne för snart. Hon måste vara
försigtig, ehuru outsägligt hon sjelf längtade.
Medlet visade sig förträffligt.
"Ja, för himlens skull", hviskade han, »här får icke
ett ljud höras... Säg till att barnen få skickas
hem till farbror... Och i fall hon, stackars tåliga
engel, vill veta hvarför jag icke kommer till henne,
så underrätta henne med all tänkbar försigtighet,
att jag i följd af en snart öfvergÅende förkylning
är hindrad att uppstiga, och nu få vi icke vidare
hålla prat. När allt är öfver, doktor, så låt mig
se gossen... Men jag besvär eder att vara lika tysta
och försigtiga sedan, ty det är farligast efteråt."
"Det är fullkomligt väl resonneradt", förklarade
doktorn. "Och som man ej så noga vet, hvilka
sinnesrörelser som kunna vänta, råder jag herr Rossby
att taga några timmars sömn."
"Det vill jag verkligen göra", svarade han, "så vida
doktorn högtidligt försäkrar mig, att ingen fara är
för hand."
"Faran är blott den vanliga."
"I så fall måste jag väl vara klok och underkasta mig
Guds vilja... Bed emellertid majoren vara snäll
och genast komma in till mig och sofva i länstolen
– ingen sofver mig så fullkomligt till pass, som
han. Han sofver mera tyst än farbror och när han ser
upp, tyckes han alltid hafva den rätta blicken, den,
som icke oroar den sjuke, emedan den just icke säger
något mer än: nu är jag vaken igen.»
På det sättet stå nu sakerna, min käre måg, och
derför kom jag hit upp och skickade ned min major,
som verkligen aldrig har något irriterande med sig,
utan ser lugn och hygglig ut för alla.
Din tillgifnaste svärmor och vän
Emerentia Maria **krona.
P. S. följande morgon.
Vi hade hoppats att Vincent, då han fallit i en
sömn, som varade hela natten, på morgonen skulle
hafva glömt alla de underrättelser han förut fått,
men långt derifrån var hans första fråga, om allt
var lyckligt öfver... Ja, han tycktes nu på morgonen
vara så redig, att doktorn vågade säga honom, att det
verkligen var öfver, men att barnet var dödfödt. Han
grät då sakta och ville blifva buren in till sin
arma hustru, för att trösta henne. Men när doktorn
försäkrade, att detta skulle vara högst farligt
för henne, som borde hållas från hvarje rörelse,
fann han sig öfvertygad. Han begärde blott att få
se farbrodern, som nu är här. Och allt synes bättre
i dag.
Helsa vänligen din fru. D. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
