Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XXIV-XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XXVI.
Två skuggor, återvändande till lifvet.
En obeskrifligt skön Junidag både uppgått öfver den
Rossbyska villan ocb de vackra partier, hon till
lands ocb sjös både att bjuda på. Solen både lagt ett
glänsande skimmer öfver de sammetsfina gräsplanerna,
ocb sommarens första blomsterbarn voro redan i sådan
fägring, att de kunde bjuda de i värmen kringsvärmande
fjärilarna att bosätta sig på deras daggfriska
blad, för att intaga sin frukost ... Men fjärilarna
stördes snart i deras njutning, ty andra fjärilar, två
små förtjusande barn, jagade dem med tillhjelp –
af en dam på hela elfva år, hvilken åtagit sig en på
samma gång moderlig, och guvernantlik roll. Den unga
damen var miss Julia, som nu mera rätt ofta talade om
den tid – mycket aflägsen förstås – då hon var barn,
ocb som verkade att hon hade ganska stor kärlek för
småfolk, särdeles små gossar. Hon gjorde endast
till vilkor, att de alltid skulle lyda henne och
med skyldig vördnad se upp till tant Julia, något,
som de små Rossbyska arfvingarna så väl iakttogo, att
hon af tillfredsställelse öfver deras välförhållande
ofta glömde sin egen värdighet derhän, att hon lekte
och rasade vildare än den värste pojke. Men kom då
någon stor person och fick se henne, stannade hon
tvärt, under försäkran, att då man var anförtrodd att
handleda gossebarn, var man tvungen att sätta lif i
dem. Det dugde icke för pojkar att blifva uppfostrade
som sippa flickungar. Hennes värf var besvärligt. Men
– hon underkastade sig det.
Medan blommorna, fjärilarna, småpiltarna och "tant
Julia» hade sin fulla fröjd i solskenet der borta
på de gröna planerna, dit äfven ett par små hvita
kattungar, i sällskap med barnflickan, blifvit lockade
och antagna till lekkamrater, sutto på den med de
vackraste växter prydda verandan två personer i hvar
sin länstol, ställda tätt intill hvarandra. Det var
mannen och hustrun, som båda nu behöfde solskenet
såväl från Guds klara, blåa himmel, som det solsken,
hvilket från två par ögon strålade och möttes i en
öfverjordisk glans.
Visst liknade de tvänne skuggor, men då de fritt
fingo betrakta hvarandra, då deras händer, som så
länge varit åtskilda, ändtligen åter kunde mötas, och
deras blickar, sjunkande tillbaka i det förflutna,
fingo rådfråga det närvarande, så erforo båda hela
den djupa fullheten af detta själarnas lif, hvilket
ej behöfver såsom oeftergiflig nödvändighet kroppens
fria rörelser för att känna sig lycksaligt.
Generalskan, som nu slutat sitt långa värf och dagen
derpå skulle resa hem, hade, efter att på bästa sätt
hafva sett konvalescenterna till godo, nyss farit in
till staden med farbror. De båda makarna voro ensamma,
hvilket endast händt ett par gånger förut. Farbrors
husförestånderska och miss Julia hade all vidare vård
om händer. Men den första var upptagen i köket och
den senare, såsom vi sett, stadd i sina funktioner
som moderlig vårdarinna.
Det var i denna fulla ensamhet en sällhet så stor,
att det unga paret till en början knappt behöfde mera
än ögonens språk och läpparnas vältaliga leenden. Men
snart funno de äfven orden, ehuru de hade så mycket
att fråga, att de knappt visste huru de skulle börja
eller huru stor försigtighet som erfordrades –
de voro anbefallda den allra högsta.
Vincent talade först.
»Min högt älskade ... då jag der nere ser sista
snibben af din mors sjal försvinna, frågar jag mig,
om jag ej begår ett slags synd, då jag för dig
tillstår, att jag grufligt längtat efter att vi
skulle få blifva för oss sjelfva. Farbror reser in
hvar morgon, det är helt annorlunda. Men din mor –
så obeskrifligt jag aktar och värderar henne – är en
något despotisk makt. Man skall sitta, tala, äta och
lägga sig efter hennes regler. Hon vill knappast tro
att, fast våra krafter ännu icke fullt återkommit,
vi ändå äro friska.»
»Min dyre Vincent, jag förstår fullkomligt detta
revolterande element i din fria natur, då den
återtager sitt sjelfständiga väsende. Men det hindrar
ej, att jag betraktar som den största nytta och lycka,
att vi fått behålla mamma så länge. Hon har gjort
en stor uppoffring, och det minnes du nog i morgon,
då hon reser.» Emmy lutade sig så långt fram, att
hennes kind fick vidröra hennes make. Och då
han derpå tryckte sin varma kyss, sade han:
»Förlåt, att jag var otacksam!»
»Det är du ej af hjertat!»
»O, nej, i sanning icke – ty om ej hon vårdat dig
under denna tidpunkt, som jag ryser och blöder
vid att länge tänka på, så – hvad skulle det
blifvit? ... Ack, min Emmy, hvad du led innan
den inre, länge hopdragna stormen hos mig kom till
utbrott. Och då, huru nära var det ej att detta
utbrott kostat oss båda, hvad jag sedan aldrig kunnat
gälda med annat än eviga qval! Det kostade nog – ty
hade du ej så länge gått i spänning och oro for mig,
hade vårt barn säkert lefvat.»
»Älskade Vincent! Detta hör till Guds mysterier,
i hvilka vi ej våga eller böra forska. Har han icke
skänkt oss två fullkomligt friska barn, fast jag
äfven under de perioderna», tillade hon med en hög
rodnad öfver den bleka kinden, »oroade mig för din
feberoro? Dessa förhållanden ligga äfven utom vår
makt att förutse ... Hvilken händelse som helst,
som under dylika tidpunkter träffar en qvinna,
kan vara farlig. Men olyckan kan äfven inträffa,
utan att något det ringaste händt. Hvad rådde du
utom dess för, att du så häftigt sjuknade, om i min
bäfvan för dig en orsak skall behöfva sökas?»
»O, älskade, huru väl jag på allt detta känner igen
ditt ädla, kärleksvarma hjerta! Och jag tager gerna
denna tröst af dig, men om du lemnat mig ... Om
jag nödgats sjunga:
Ack, du lycklig är Lucie,
då ... då vet jag att ingenting på jorden, icke
barnen, icke musiken, icke den högsta framgång, skulle
för mig förmått borttaga en timmas bitterhet. Vare
derför Gud evigt lofvad, att jag fick behålla dig;
ty huru som helst, hade ändå våra sjukdommar följts
åt och sannolikt haft ett sammanhang, åtminstone i
mina tankar. Och sedan hade jag haft att sjunga ännu
en strof:
Åt mitt lif blott du gaf värde!»
Huru ömt, huru uppmuntrande var ej den unga makans
småleende, då hon nu lutade sitt hufvud mot den
sjelfanklagande mannens bröst! »Min Vincent, uppfyll
icke din fantasi med dessa sorgsna, obehöfliga
tankar. Låt oss gifva åt Honom, som bevarat oss åt
hvarandra och våra barn, den djupa, heliga tacksamhet,
vi äro Honom skyldiga, och låt oss sedan, med nya,
snart stärkta, krafter återvända till lifvet och dess
pligter, gömmande i våra hjertan vissheten huru djupt
vi skulle hafva sörjt hvarandra ... Men det är så
mycket jag skulle önska fråga dig, om jag endast
vågade.»
»Fråga du, älskade!»
»Blott det icke är farligt...»
»Var ej orolig; jag kan till och med svara dig, utan
att du behöfver fråga. Du vill veta, om mitt minne
rätt klarnat i afseende på den olyckliga operans öde
... Nå väl, jag minnes numera alltsammans, fullkomligt
tydligt. Lita derpå!»
»Ja, men det kommer an på hvad du menar med alltsammans?"
»Att den der konfusionen, som uppstod i min hjerna,
i följd af sjukdommen, efter hand klarnat för mig. Jag
erinrar mig nu mycket väl, att redan innan jag gick
upp till kungliga teatern, på kallelse genom den der
biljetten, jag hade alldeles afgjort med mig sjelf,
att jag skulle återtaga mitt verk. Jag förstod, till
min egen djupa förödmjukelse (fast jag ej ägde mod
att tillstå det för dig), att jag icke hade det slags
moraliska kraft, som erfordrades för att utstå först
en kanske årslång spänning i fråga om antagandet,
sjelfva uppsättningen, rollfördelningen etc., sedan
en annan dito i afseende på den tid och den dag,
då mitt öde skulle afgöras ... Det är icke genom
någon synnerlig ansträngning jag nu talar lugnt –
ty jag var på visst sätt lugn då jag tillställde den
der auto-dafén, som skulle frigöra min själ. Men jag
fruktar, att jag alltid kommer att känna en okuflig
blygsel öfver medvetandet, att om Gud än någon gång
förlänat mig snillets blixt, den dock aldrig skall
belysa ett af mig skapadt helgjutet verk; ty jag
saknar det öfvervägande snille, som ej fruktar att
gå igenom luttringens skärseld. Din man, min Emmy,
sjunker ned till en amatör-musikus. Men han sjunker
åtminstone frivilligt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
