Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Masaniello. J. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvifvelsutan hafva ej så få bland våra läsare
någon gång sett Aubers härliga opera: Den Stumma
från Portici, samt njutit af de ömsom glödande och
lidelsefulla, ömsom veka och melankoliska tonerna,
hvilka på ett så mästerligt sätt ansluta sig till
libretton för att måla det sydländska skaplynnet
och de våldsamma passionerna hos ett folk, som
länge lidit, men slutligen reser sig mot sina
förtryckare. Men för mången torde icke vara bekant,
att innehållet hvilar på fullt historisk grund och
att hjelten i operan, Masaniello, likaledes är en
historisk personlighet, hvilken, om äfven ej så
romantisk som på tiljorna, likväl utgör en märklig
företeelse i psykologiskt hänseende samt förtjenar
allt deltagande såsom en modig och sjelfupp-offrande
fosterlandsvän.
Tidpunkten för Masaniellos uppträdande infaller under
år 1647, således då drottning Kristina regerade i
Sverge. Det sköna och bördiga konungariket-Neapel,
ständigt belyst af en strålande sol från en azurblå
himmel, hade då sedan år 1504 lydt under Spanien samt
regerades af spanska vicekonungar. Desse måste likväl,
för att åt sina monarker skaffa penningar till deras
oupphörliga krig, afpressa landet tunga skatter. Som
detsamma var rikt och bördigt, skulle nämnda skatter
dock ej varit så svåra att bära, om de blott varit
jämnt fördelade. Men der, liksom vid den tiden i de
flesta ändra länder, hade adeln, presterskapet och
borgarklassen vetat i det närmaste afskudda sig den
förnämsta bördan, derigenom att skatterna dels utgingo
efter person, dels genom afgifter på de nödvändigaste
lefnadsbehofven, särdeles lifsmedel. Dertill kom,
att skatteuppbörden var utarrenderad till giriga
blodsugare, mest genuesare, som skafde folket in på
benen och inom kort samlade fabelaktiga rikedommar,
under det spanska regeringen blott erhöll en ringa
del af det upptagna beloppet. Någon rättvisa var
ej att förvänta. Domstolarna voro uppfyllda af fala
dommare, osäkerheten till person och egendom allmän,
samt landet fullt af banditer, som åt den mestbjudande
sålde sin dolk eller sitt gift. Allt detta hade hos
folket förorsakat ett doft och hotande missnöje,
hvilket till en betänklig grad ökats genom den
hungersnöd, som uppkommit i följd af lifsmedlens
oerhörda fördyrande genom en ny afgift på jordens
och trädens frukter, den fattiga befolkningens sista
tillflykt.
I Neapel lefde då en fattig fiskare och fiskhandlare
vid namn Thomas Aniello, bördig från Agnari bredvid
Amalfi, och som af sina vänner vanligtvis benämndes
Mas-Aniello. Han var tjugofyra år gammal, gift, dock
utan barn, men med stort hushåll Han beskrifves såsom
en vacker man, med mörka ögon, långt, krusigt hår,
stark skäggväxt, medelmåttig längd
och proportionerlig växt, fastän något mager. Han
gick klädd i de neapolitanska lazaronernas vanliga
drägt, bomullsskjorta, kortbyxor af linne och den
röda hängmössan på hufvudet samt för öfrigt barbent
och -barfotad. Hos denne obetydlige man fanns dock
en stor själ och en ren fosterlandskärlek. Han var
djupt nedtryckt af sorg och bedröfvelse öfver sina
gelikars olyckliga belägenhet och de sinas elände samt
tänkte ständigt på medel att, om äfven med uppoffring
af sitt eget lif, befria dem från det förhatliga
oket. Fastän utan boklig lärdom, hade han dock ett
godt förstånd och den naturliga vältalighet, som är
så vanlig hos söderns folk, samt synes dessutom väl
tagit reda på sitt fäderneslands angelägenheter och ej
varit alldeles utan färdighet i ridderliga öfningar,
såsom ridning och fäktning.
Man vet ej, om han ingått några förbindelser med
liktänkande eller anstiftat någon sammansvärjning,
hvilket dock ej är troligt. Man känner blott, att
han af uppbördsmännen blifvit beröfvad rättigheten
att sälja fisk, emedan han ej ville erlägga skatten,
och derför råkat i nöd. Enligt en annan uppgift,
skulle hans hustru af nämnda embetsmän vid något
tillfälle blifvit förolämpad. En dag, då han gått
in i en kyrka för att bedja, tilltalades han af
den berömde banditen Perrone, som der funnit en
tillflyktsort (dock i kedjor), och hvilken frågade
honom hvarför han såg så bedröfvad ut." Masaniello
yppade sin nödställda belägenhet och tillade trotsigt,
att han ettdera skulle återgifva Neapel dess forna
välstånd eller också dingla i galgen. Perrone svarade
gäckande, att han just vore rätter man dertill. Men
Masaniello menade, att han skulle lyckas, blott
några få ville förena sig med honom. Efter någon
öfverläggning lofvade Perrone, att han skulle hålla
med Masaniello, om denne blott kunde befria honom -
ett löfte, på hvilket han hade allt att vinna, men
ingenting att förlora.
Efter denna dag började Masaniello gå ikring
hos alla fruktförsäljare samt uppmana dem att ej
erlägga skatten. Vidare hopsamlade han flera tusende
kringstrykande pojkar, hvilka han inlärde att ropa
"bort med tullen», "må djefvulen taga den dåliga
styrelsen, men lefve påfven» - Neapels länsherre -
»och konungen af Spanien». Äfven införde han bland
dem militärisk ordning och beväpnade dem med käppar,
såsom han förebar till den heliga jungfruns ära, hvars
fest snart stundade. Folket skrattade och trodde att
han blifvit galen.
Neapel var då, som nu, Italiens folkrikaste stad
samt lärer haft ej mindre än en half million invånare
(nu fyra hundra femtio tusen). Staden var då omgifven
af murar och begränsades i sydost af den sköna bugt,
åt hvilken den gifvit sitt namn, och i vester af en
från norr till söder gående bergshöjd, på hvilken
det gamla starka fästet San Elmo låg. Söder om detta
?W. t
u 1879.
21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
