Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Masaniello. J. M. - Silvias sommarvisa. Gustaf Meyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fäste reste sig på en i hafvet utskjutande klippa Castel d’Uovo,
och sydost derifrån det kungliga palatset, utanför hvilket hufvudfästet,
Castel Nuovo, utsköt i bugten, med dess båda, krigshamnen
omslutande, stenbankar. I nordlig riktning från nämnda
palats gick den bekanta Toledogatan. Vid stadens östligaste
ända låg Handelstorget (Il Mercatorio), der lifsmedel försåldes
och der Masaniello bodde, samt söder om detsamma, vid hafvet,
den stora kyrkan Santa Maria del Carmine med dess munkkloster.
För öfrigt funnos i staden talrika palatser, kyrkor
och kloster, hvarjämte den kringliggande landsbygden var
betäckt med adelns villor och befästade borgar.
Söndagen den 7 Juli hade, efter vanligheten, på Handelstorget
en mängd landtfolk inkommit, mest till sjös från Pozzuoli,
för att sälja lifsförnödenheter, då en tvist uppstod mellan
säljarna och köparna, hvilka som skulle erlägga skatten.
Torguppsyningsmannen befallde då, att tullen skulle erläggas af
säljarna. Men en bland dem, Masaniellos svåger och af honom
vidtalad, låtsades deröfver råka i så häftig vrede, att han å
marken uthällde sin frukt, trampade den under fötterna och
utropade, att han hellre ville förlora sin vara, än erlägga
tullen. Masaniello lät då sina pojkar uppstämma ett högljudt
»bort med tullen» och så kraftigt bombardera uppsyningsmannen
med äpplen, päron och fikon, att denne blott med möda
kunde rädda lifvet och i en båt undkomma till kungliga palatset,
för att underrätta vicekonungen om upploppet.
Sjelf hoppade Masaniello upp på ett bord och höll till
folket ett glödande tal, deri han framhöll dess långvariga
lidande, uppmanade det att afkasta oket och lofvade att sätta sig
i spetsen för detsamma, äfven om det skulle kosta hans lif och
han skulle blifva rådbråkad och fyr delad såsom upprorsstiftare.
Folkmassan, som ständigt ökades, ropade, att hon ville följa
honom samt vältade sig derefter genom gatorna mot vestra
delen af staden till vicekonungens palats, under vägen
uppbrännande alla tullbyggnader och öppnande fängelserna, med
undantag af sådana, i hvilka röfvare och mördare förvarades.
Perrone var dock en bland de första, som blef befriad.
Allt detta skedde så hastigt, att den dåvarande vice-konungen,
hertigen af Arcos, hvarken hann vidtaga några
försvarsåtgärder eller fly från sitt palats. När massan dit
framkom, ropade hon ursinnigt, att de orättvisa skatterna skulle
afskaffas. I början försökte hertigen uppehålla folket med
löften och lyckades under tiden undkomma genom en baktrappa.
Då hans gemål, som flytt till det närliggande Castel
Nuovo, bakom sig uppdragit vindbryggan, måste han kasta sig
i ett åkdon, blef der igenkänd och kunde blott rädda lifvet
genom att med fulla händer utströ penningar åt den uppretade
massan. Slutligen erhöll han en tillflykt i kyrkan San Lodovisio,
der han aflemnade en skriftlig förbindelse om skatternas
upphörande åt den vördnadsvärde kardinalen och erkebiskopen
Filomarino som skyndat dit för att hindra folket intränga och
hvilken sedermera med fara för sitt lif uppträdde såsom medlare.
Derpå fick hertigen tillfälle att undkomma till San Elmo.
Snart befanns emellertid hans skrifvelse otillfyllestgörande,
hvarför folket återigen på flera ställen började föröfva våldsamheter
och beväpna sig. Till dess, befälhafvare utvaldes först
fältmarskalken, hertigen af Bisignano, som påträffades i den vestliga
förstaden Chiaja. Men då denne mot aftonen lyckades smyga
sig undan, utsågs härtill med allmän hänförelse Masaniello, som
öfverallt gått i spetsen med sitt regemente pojkar. Hans första
befallning var att massan skulle beväpna sig, hvarför den
inträngde i vapenbodarna och de hus, der krut förvarades, hvarvid
den olyckan hände, att en stor byggnad med ett hundra
tretio personer sprang i luften under ett förfärligt brakande.
Hela natten dånade stormklockan från Santa Maria del Carmine.
Under bevakning af spanska soldater lyckades hertigen af
Arcos dock att bana sig väg från San Elmo till Castel Nuovo.
Den 8 Juli fortfor Masaniello att beväpna folket samt
indela det i kompanier och regementen. En mängd landtfolk
inströmmade från kringliggande trakter, äfven beväpnadt. Deremot
afväpnades många truppafdelningar, som af vicekonungen
inkallats från andra orter. Utom Perrone tog Masaniello till
medhjelpare en gammal man vid namn Giulio Genovino, som
många år suttit i fängelse för deltagande i ett föregående
upprorsförsök, nu blifvit befriad, och hvilken var väl förfaren i
staden Neapels angelägenheter. Vicekonungen å sin sida
hopsamlade tre till fyra tusen man, befästade sig väl i Castel
Nuovo, slottet Castel d’Uovo och det närbelägna starka palatset
Pizzi Falcone, barrikaderade gatorna och uppställde artilleri.
Samtidigt fann han dock för godt att underhandla och
sände ett bref till Masaniello, deri alla förbrukningsskatters
afskaffande utlofvades. Men den senare svarade, att det nu ej
endast gällde nämnda skatter, utan att folket, som hittills i
kommunalrepresentationen blott haft en röst mot fem, äfven
ville hafva fem, tillsätta uppsyningsrnan öfver lifsmedlen, hvartill
slutligen, på Genovinos inrådan, fogades, att vicekonungen
skulle utlemna kejsar Carl V:s staden beviljade privilegier,
deri utlofvades, att inga förbrukningsskatter skulle påläggas utan
länsherrens, påfvens, medgifvande, och att folket i motsatt fall ägde
rättighet att göra motstånd, utan att kunna beskyllas för uppror.
Under tiden uppsatte Masaniello en lista på sextio palats,
tillhörande de mest förhatade herrarna af adeln, spanska rådet
samt de blodsugande skattearrendatörerna, hvilka med allt deras
innehåll högtidligen skulle förbrännas, såsom ett försoningsoffer
åt det vredgade folket. Först utfördes alla möbler, taflor,
böcker, bildstoder, tapeter, husgeråd, dyrbarheter, ja penningekistor
och vagnar med hästar, samt kastades på ett gemensamt
bål, hvarefter sjelfva huset uppbrändes och grunden beströddes
med salt. Den som vågade tillegna sig det ringaste af nämnda
föremål, straffades strängt. Sålunda skred Masaniello, liksom
en hämnande engel, från gata till gata och öfverlemnade många
palatser åt lågorna. Uppmanad af den häröfver förskräckta
adeln, försökte vicekonungen nya underhandlingar. Men folket
utfordrade obevekligt originalet till privilegierna, efter hvilket
äfven ett ifrigt sökande började.
Mot aftonen befallde Masaniello, att äfven adeln,
köpmännen och handtverksskråen skulle beväpna sig och låta
mönstra sig, för att indelas i kompanier och regementen. Å
flere ställen påhittades förråder af kanoner och gevär.
(Forts. sid. 170.)
Silvias sommarvisa.
När ensam jag gick i grönskande skog,
Hvar blomma så vänligt der mot mig log,
Och fåglarna små, de kände mig nog,
De skådat mig tusen gånger!
När vårvind sin helsning jublande bar,
När sommarens morgon grydde så klar,
Ja, långt in i höstens kulnaste da’r
De sjöngo så glada sånger.
Men nu icke mer som fordom det är,
Visst håller jag ännu skogen så kär,
Men ensam ej längre vandrar jag der,
Nej två pläga helst vi vara.
Då susar så ljufligt sommarens vind,
Då doftar så rikt den blommande lind,
Men varm blir min blick och röd blir min kind,
Hur skall jag väl det förklara?
Små blommor! Ni må ej vredgas på mig,
Fastän jag har glömt er nu någon tid,
Jag såg er ju knappt, när han gick bredvid,
Det hände visst många gånger.
Men när han har rest, jag kommer igen,
Då söker jag upp hvar fulltrogen vän,
Vi lyssna i sommarqvällarna än
Till fåglarnas glada sånger.
Gustaf Meyer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
