Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snapphanarne. Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snapphanarna.
Redan under kriget mot Sverge 1644 hade Danmark
begagnat ett krigssätt, som visat sig alltför
verksamt, för att ej tillgripas i händelse af ett
nytt fredsbrott. Det bestod i att genom löften
om belöningar locka allmogen till ett för fienden
besvärligt guerillakrig, under det den ordnade hären
höll honom stången i öppna fältslag och belägringar.
När kriget var förklaradt 1676, skickade konung
Kristian V derför omedelbart sin öfverste Sten Brahe
till skogstrakterna i norra Skåne och Bleking, för
att öfvertala inbyggarna i allmänhet och allmogen
i synnerhet, att under den stundande fejden ställa
sig på sin förra öfverhets sida. Resningen gick
så mycket lättare för sig, som knappt aderton år
förflutit sedan de nämnda landskapen lösryckts
från Danmark, och folket genom slägtförbindelser
och andra band ännu hängde troget fast vid det
gamla moderlandet: Olyckligtvis inträffade genast i
början af rörelsen en händelse, som jämte de andra
lidelserna uppväckte roflystnaden. Till följd af
denna opåräknade tilldragelse stod snapphanekriget
inom kort i full låga.
Snapphaneeken vid Sölvesborg.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)
De vilda skogstrakterna i Åsbo, Göinge, Listers och
Bräkne härader bildade utefter den gamla riksgränsen
ett fiendtligt bälte, genom hvilket alla
truppafdelningar, foror och resande från Småland till
Skåne och Bleking måste färdas. Så vida de, som här
skulle draga fram, icke hade tillräcklig styrka att
slå Snapphanarna tillbaka, kunde de göra sig säkra på
att bli öfverfallna och utplundrade. I Juli månad
1676 skulle en bagagetransport, som man varit nog
oförsigtig att lemna utan tillräcklig betäckning,
gå fram genom Östra Göinge härad till Malmö. Den kom
icke heller längre än till Loushults kyrka, då den
i hast fann sig omringad af en stor skara snapphanar.
Efter en kort, men häftig fäktning blefvo svenskarna
öfvermannade och måste, flyende eller döda, lemna
bagaget i röfrarnas händer. Händelsevis utgjordes
föran, utom af en mängd dyrbarheter, som tillhörde
konungen personligen, af flera kaggar fulla med
silfvermynt, afsedt för svenska armens aflöning. Som
en löpeld spred sig ryktet om det lyckliga kapet genom
landet. Mången skogsbo, som förut varit tveksam, grep
nu till vapen och inom kort ansågo de kringsvärmande
röfvarhoparna sig tillräckligt manstarka, att
öfverfalla spridda truppafdelningar. Med städerna
Kristianstad, Kristianopel och Karlshamn till
stödjepunkter, begynte de ett plundringskrig, som
visserligen gällde svenskarna, men snart utsträcktes
till egna landsmän, under förevändning att de voro
svenskvänner och förrädare. Hvarje lojal medborgare
befann sig mellan mångdubbla eldar. En dansk
kommission hade sitt hufvudsäte i Kristianstad, och
en svensk, ledd af svenska generalguvernören, utgaf
sina order från Malmö; dertill kom,att ströfkårer
och snapphanepartier huserade, som dem syntes
bäst. Befallningar korsade hvarandra från alla håll,
men Snapphanarna visste gifva kraft åt sina genom
hotelser om mord, eld och brand. Många minnen har
häfden bevarat från denna tid, då kriget i sin
gräsligaste gestalt, likt en giftig vampyr, sög de
skånska landskapens hjerteblod. Vi skola
här förtälja några af dem.
Då Kristian V landstigit vid Rå fiskläge i slutet af
Juni 1676, skyndade en del af Skånes adel att helsa
sin forna herrskare; deribland var äfven Knut Thott
till Knutstorp. Under tiden, det vill säga under
Thotts frånvaro, stod Knutstorp öde så till vida,
att endast gårdsfolket var qvar på stället. Dessa voro
samtliga infödda skåningar och delade det hos de lägre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
