Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snapphanarne. Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klasserna allmänt rådande snapphanehatet mot
svenskarna. Olyckligtvis befann sig bland dem en
svensk, Knut Thotts »hofsnickare», prestson från
Göteborgstrakten. Han hade blifvit efterskrifven för
att utföra boaseringar och panelverk, med hvilka
den prakt älskande Thott ville pryda sina gemak
på Knutstorp.
"Johan snickare var en god karl, som kunde väl
arbeta», heter det om honom. Dertill var han af ett
gladt, oförargligt väsen, så att han var allmänt
afhållen af dem, som kände honom. En qväll i November
månad, sedan han slutat sitt arbete för dagen, gick
han öfver vindbryggan ned till qvarnarna vid den
förbiflytande ån. Bäst han satt der och språkade med
»möllaren», kom ett par af gårdsfolket med helsning,
att han skulle gå upp till slottet, emedan ridefogden
hade något att tala vid honom. Snickaren åtlydde
befallningen och begaf sig till borgstugan. Så snart
han kom in, tillfrågades han af ridefogden i barsk
ton, hvar han höll till, och tillsades att ej gå
utom slottet, så länge han var qvar vid gården. Med
dessa ord lemnade ridefogden borgstugan och gick in
i sin bredvid liggande kammare. På bänkarna rundt
omkring väggarna sutto flera af gårdens folk, såsom
ladufogden, källarsvennen, ett par drängar och några
tröskkarlar, alla med hotande blickar, så att svensken
började frukta, att något anslag var uppgjordt mot
hans lif. Efter en stund bröt ladufogden tystnaden,
i det han ropade från sin plats vid bordet: »du
svenske skälm, har du kommit hit för att plundra och
röfva?» Snickaren svarade i undfallande ton, ty han
såg hvartut det syftade; han ämnade just bedja om
sitt lif, när ladufogden rusade upp och slog honom
med knytnäfven i ansigtet. I detsamma fattade en
af drängarna svensken bakifrån och kastade honom i
stengolfvet, under det en annan slungade en rännsnara
om hans hals: – ett kraftigt tag i tåget och allt var
slut! Vid bullret skyndade ett par fatburspigor från
köket in i borgstugan, dit ridefogden i detsamma kom
ut från sin kammare och ropade: »bort med den svenske
skälmen! Vi ha nog af dem qvar ändå.»
Den mördade instoppades i en säck, som kastades på
en häst och fördes ner till Brödde kärr, der liket
nedgräfdes. Frågade någon hvart snickaren tagit vägen,
svarades att han gått bort, men att han väl snart
komme tillbaka. En af pigorna, som låtit märka,
att hon ej var alldeles okunnig om snickarens öde,
fördes en qväll ut på slottsgrafven och hotades
med dränkning, och en annan, som ej ansågs fullt
tystlåten, höll på att bli kastad i vattnet, då hon en
natt gick öfver vindbryggan. Den egentlige mördaren,
Rissle-Jeppa, han som kastat snaran om halsen, gaf
sig kort derefter till Snapphanarna, bland hvilka han
förvärfvade sig rykte som en af de vildaste sällarna.
Några månader efter denna tilldragelse, i Februari
1677, hade tre svenska officerare, öfverste Cronhjort,
major Ollongren och löjtnant Creutz med en eskort
af sju dragoner inqvarterat sig i Brönnestads
prestgård och tillbragte natten der. Deras värd,
kyrkoherden Jöns Bring, ville öfvertala dem, att
stanna ett par dagar, emedan hela trakten hvimlade
af snapphanar. Men då svenskarna icke kunde förmås
att dröja, skickade han sin medhjelpare, komminister
Hans i Brönnestad, för att visa dem vägen öfver
den isbelagda Finjasjön. När den lilla truppen var
midt på sjön, omringades den plötsligt af en väldig
skara snapphanar. Svenskarna försökte visserligen
göra motstånd, men Snapphanarna nedsköto hästarna
och öfvermannade de fåtaliga ryttarna. I fasansfull
oro öfver hvad deras öde skulle blifva, sågo de
Snapphanarna upphugga en stor vak på isen. Herr Hans
begynte göra röfrarna de bevekligaste föreställningar
och bådo dem behandla sina fångar med mensklighet;
men hans röst var en ropandes i öknen. Det enda
han förmådde uträtta var, att öfverste Cronhjort
bortfördes lefvande, men de andra svenskarna
nedstöttes den ena efter den andra i vattnet under
isen.
Lyckligare än komministern i Brönnestad, var presten i
Oderljunga med sina föreställningar. Då gudstjensten
i hans kyrka icke sällan stördes af förbitågande
snapphanar, kom han öfverens med sina sockenbor,
att möta dem om söndagarna uppe i skogen vid en stor
sten, som än i dag kallas »altarstenen». Detta fingo
Snapphanarna veta. För att drifva gäck med presten
och gudstjensten infunno de sig manstarkt en natt i
prestgården och tvungo honom, att medtaga sockenbudstygen
och följa dem till det improviserade templet
vid altarstenen. När de kommo dit begärde de
hånande, att han måtte gifva dem nattvarden. Rörd
till medömkan öfver så mycken förhärdelse, begynte
presten tala allvarliga, hjertgripande ord. Nattens
stillhet, den egendomliga platsen för gudstjensten
och predikantens varma ord gjorde ett förunderligt
intryck på de råa sinnena. Det vilda trotset gaf rum
för ett djupt allvar i röfrarnas ansigten; hädelsen
tystnade på deras läppar. Förkrossade knäföllo
de kring själasörjaren, lefvande att öfvergifva
sitt syndiga lif och begynna en annan bana. Vid så
synbara tecken till ånger ansåg sig presten ej böra
förvägra dem nattvarden. Snapphanarna anammade det
heliga sakramentet och det säges, att många af dem
sedan troget höllo det löfte, de afgåfvo i denna
högtidsstund.
I Augusti 1677 anföll en hop snapphanar Hofdala
sätesgård i Vestra Göinge härad. Gården, som ligger
vid södra ändan af Finjasjön, var, enligt då ännu
bibehållet skick, väl befästad och försvarades
med mycket mannamod af ägaren, Jöns Mikelsson
(Ehrenborg). I öfver ett dygn tillbakaslog
han med gårdsfolket snapphaneskarornas förnyade
angrepp. Slutligen lyckades det några att öfverstiga
slottsgrafven på norra sidan och inom några ögonblick
var gården full med röfvare. När försvar ej längre
var möjligt, kastade sig Jöns Mikelsson och ett
par karlar i en båt och rodde utåt sjön. Just som
han lemnade stranden, såg han lågorna omvärfva
gården. Han styrde kosan till det på sjöns norra
strand belägna Mölleröd, men innan han hann dit,
förkunnade en öfver slottstaket uppstigande eldpelare,
att Snapphanarna voro äfven der. I största hast vände
han båten och lyckades komma i land på ett ödsligt
ställe på stranden, hvarifrån han fortsatte sin flykt
till svenska lägret. Efter freden återvände han till
Hofdala, der ett stentorn, som ännu står qvar, var det
enda som fanns öfrigt efter snapphanarnas öfverfall.
I södra Skåne hade dessa friskyttar sitt
hufvudtillhåll i Färs härad. Deras anförare i
dessa trakter voro: Hans Unosen, Bengt Blanck, Jöns
Bollring, Anders Farbror, Ola Törn samt den anseddaste
af dem alla Lille-Matts. Denne sistnämnde hade varit
underofficer vid något svenskt regemente, men rymt och
slutit sig till Snapphanarna. Genom sin oförvägenhet,
sin klokhet och rådighet hade han tillvällat sig en
oinskränkt makt öfver de råa skarorna, och hvad han
befallde blef utan motsägelse utfördt. Efter många
djerfva bragder blef han slutligen öfverraskad af
svenskarna vid Blentarps lilla vång. Då han såg det
vara ändamålslöst att göra motstånd, tog han till
flykten, men fick vid Söfde qvarn hästen skjuten
af de förföljande svenskarna. Med döden för ögonen
beslöt han att åtminstone så dyrt som möjligt sälja
sitt lif. Under den häftiga ridten hade han tappat
skrufnyckeln till sin hjullåsbössa; men med tänderna
uppvred han låset och sköt lika käckt som förut. Icke
en gång sedan han fått bägge benen afskjutna, ville
han gifva sig, utan kämpade, stående på knäna,
med ytterligt raseri. Slutligen smög sig en af
soldaterna bakom och förpassade honom med ett väl
riktadt kolfslag till evigheten.
Mången torde fråga: gjorde ej svenska regeringen något
för att stäfja detta oväsen? – Jo, visserligen; –
ströfkårer utskickades tidt och tätt för att förfölja
och nedgöra snapphanar; men dessa voro ej så lätta
att påträffa. Då de ej med säkerhet trodde sig kunna
göra motstånd mot en väpnad styrka, begåfvo de sig
hvar och en till sitt hemvist, gömde sina vapen
och afvaktade budkafveln, för att ånyo begifva sig
på ströftåg. Hemma i sina byar hade de utseende af
fredliga jordbrukare, som endast sysslade med åker
och äng; och ingen kunde föreställa sig att gestalten
med det öppna ansigtet, hvilken så lugnt följde
sina tröga oxar, skulle vara färdig att vid första
kallelse gripa till vapen för nöjet att förkorta
ett menniskolif. Bland dem, som gjorde snapphanarna
mesta afbräck, var en ung ryttmästare vid öfverste
Rehnskölds regemente, Alexander Hummer, hvilken just
för de tjenster han härigenom tillskyndade hufvudhären
vann sitt adelsbref med namnet Hummerhjelm. En
gästgifvare Nils Nilsson i Markaryd var Hummers trogne
medhjelpare och utspanade med lika mycken slughet
som försigtighet snapphanarnas företag och rörelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
