Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXVI. Johan August Wahlberg. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
Under sitt vistande i Congela, först i denna rörkoja
och sedan i ett inköpt hus, gjorde Wahlberg flera
Utflygter till trakterna cleromkring, stundom till och
med några dagsresor från Port Natal, såsom Tugela-
och Umkamafloderna. Han hade ej råd att hålla sig
någon medhjelpare, så att han måste sjelf preparera
sin fångst. I början gick han till fots, men köpte
sig sedan för längre färder en häst för ett hundra
femtio kronor, då ridlektionerna, som han förut tagit
i Stockholm, kommo honom väl till pass. Ingen vunnen
färdighet, vare sig andens eller kroppens, är utan
gagn. Under längre utfärder till häst, då han veckor
igenom var ute, tältade han. Sådana färder voro en
raskt skiftande vexling af äfventyr och faror. Så
fällde han en gång, under en jagtfärd i sällskap med
en af holländska emigranterna till Tugelafloden,
ett par bufflar. Under det han var sysselsatt med
hudafdragningen, anfölls emigranten, som förföljde
en sårad buffel på blodspåret, af denne och kastades
högt upp i luften, hvarvid han fick ett djupt sår i
ryggen. Han dog efter några dagars förlopp.-
En annan gång på ett af sina ströftåg märkte Wahlberg
under en utskjutande klippa, i öppningen af ett
svalbo, något hvitaktigt, som rörde sig, och som
den svalart, till hvilken boet hörde, har strupen
hvitaktig, var han fullkomligt säker om, att boets
ägare var der inne. Han nalkades långsamt smygande,
för att öfverraska den, men då han kom fram, fann han
sig vara några tum för kort att kunna nå boet. Han
sönderstötte då boet med bösskolfven - då till hans
fasa ur detsamma föll en stor ringhalsorm, som anses
för en af de giftigaste ormarna i trakten. »Säkert
hade han placerat sig här för att fånga ägaren af
boet, och säkert hade äfven jag blifvit ett rof för
honom, i fall jag varit långväxt», säger Wahlberg
sjelf om denna händelse.
Den inträffade ungefär vid jultiden - denna högtid,
som svensken aldrig kan underlåta att på något sätt
fira, hvar helst han befinner sig på jordklotet och
under hvilka förhållanden han än må lefva. Denna
julafton (1840) skildrar Wahlberg sålunda:
»Omkring klockan tio åt jag frukost, bestående af
salt kött och ris och en kopp te, middag klockan
tre af färsk, stekt fisk, ris och ett glas vin och
vatten. Jag gick tidigt till sängs (på en stråmatta,
utbredd på jordgolfvet i min kammare), genomläste
här först ännu en gång edra kära bref, släckte ljuset
och insomnade. Så tillbragte jag min andra julafton
i Jul-landet (Terra Natalensis).»
Omsider kunde han efter långa förberedelser och
motgångar tillträda den bådade långa färden inåt
landet, den 7 Oktober förut nämnda år. Hans afsigt var
att uppnå Drakensberg, derifrån gå i nord-nordvestlig
riktning och efter omkring åtta månader återvända
till Port Natal. Hans vagn var fullpackad ined
alla möjliga förnödenheter, han hade lejt en ung
holländare, Willem Nel, till kusk och tvänne kaffrer,
den ene tjugo, den andre tretton år. Vagnen drogs af
tolf oxar. Vägen till Dra-kensberg var i hög grad
besvärlig, men hågkomsten af mödorna utplånades
snabbt vid åsynen af berget, som erbjuder en vildt
skön anblick, med sina höga, lodräta klippväggar,
öfver och bakom hvilka flerestädes torn- och borglika
snöbetäckta spetsar visade sig. Här dröjde han dock
icke, utan begaf sig utför bergskedjans andra sida
och vidare öfver det flacka, af floder genomskurna
gräsland, som nu utgör norra delen af Oranje-floclens
fristat och södra delen af Transvaalska landet, och
hän till nordligare, mera brutna trakter, der mimosor,
acacier och rörskogar vidtogo, bildande en ypperlig
mark för stordjurs-jagt. Han gick öfver Makkalis berg,
som den tiden betecknade nästan yttersta gränsen för
emigranternas, »boer’s», kolonisation.
Då han kommit öfver berget, öfverraskades han af
sammanträffandet med ett par europeiska naturforskare,
Frey och Zeyher, hvilka der samlat naturalster
för den engelske lorden Stanleys räkning. Men
huru angenäm sammanvaron med dessa européer än
kunde kännas, gaf Wahlberg sig dock ingen tid, utan
tillträdde efter några få timmars samtal med Zeyher,
en berömd botanist, återfärden, efter fem veckors
oafbrutet tåg omsider hamnande på en landttunga i
Limpopo-(Krokodil-) floden, der han slog läger.
Nu följde en tid af beständig sysselsättning, »under
hvilken», skrifver han sjelf, »den skriande ugglan
och den tjutande hyenan funno mig ännu vakande,
under det sångfåglarnas tidiga chor grymt afbröts af
min bössas knall». Här hände honom följande af honom
sjelf skildrade- äfventyr:
»Det var den 8 Januari, en af dessa mörka aftnar,
då den hastigt uppkomna tjutande stormen jagade
svarta moln öfver himmelen och tvingade de rundt
om mitt läger stående acacierna att suckande böja
sina sköna gulblommiga kronor. Jag och Willem sutto
å en stråmatta, samspråkande i mitt tält, under
det vi drucko vårt te, då vi i hast hörde de i den
täta kraalen stående oxarna förskräckta lukta och
flåsa. Genast insågs anledningen och jag afsköt tvänne
skott åt den sidan, hvarifrån fienden nalkades. Detta
afskräckte honom dock ej från att komma närmare,
då vi ej längre voro i stånd att qvarhålla oxarna
i kraalen, hvilka med våld lössleto sig och togo
till flykten. Dånet af de flyende bortdog småningom,
men det dröjde ej länge, förr än vi hörde några tunga
suckningar, afbrutna då och då af ett sakta bölande. I
den dunkla natten kunde vi ej undsätta den döende,
hvilken följande morgon befanns vara den bäste oxen,
som drog närmast vagnen. Vi följde nu de öfriga
flyendes spar, men jag återvände ensam och hämndgirig
efter några timmars vandrande, för att inrätta ett
sjelfskott (giller) vid den mördade och lät Willem och
la allena fortsätta sökandet efter de andra djuren.
»Ankommen till den döde, som jag sakta smygande
nalkats, i afsigt att fälla en af de talrika
gamar, som infunnit sig rundt omkring densamma,
hör jag i hast något uppspringa i det täta snår, vid
hvilket oxen var fälld, och såg genast det flyende
fruktansvärda lejonet på några stegs afstånd från
mig. Jag instack nu en lång stake i den öppnade
buken på den aflidne och upphängde på densamma min
näsduk för att af hålla fåglarna, samt vandrade till
vagnen. Strax derpå återvände jag med Umslululu (den
andra kaffern), som bar en yxa och ett tennfat för
att i det senare hemta en del kött och fett. Åter
hade djurens konung infunnit sig och flydde, då vi
nalkades, men denna gång mera ogerna, uttryckande sin
harm i några starka, korta rytningar. I hast inrättade
jag sjelfskottet med min dubbelbössa, så att bägge
skotten på en gång skulle afgå, men jag vågade ej
spänna hanarna förr än i solnedgången, af fruktan
att gamarna skulle afdraga skotten. Jag hade snart
glädjen att se Willem och la återvända med alla de
öfriga oxarna, och nu begåfvo vi oss gemensamt för
att bringa allt i ordning; men huru förvånade och
flata blefvo vi ej att finna hela oxen försvunnen.
»Det kloka djuret hade nämnligen burit den in bland
den täta och höga vass och buskage, som här omgaf
Krokodilflodens strand, och hvarest vi, utan hundar,
funno det rådligast att ej störa detsamma.»
Kort derefter uppbröt Wahlberg från lägret vid Limpopo
och gjorde under tre månader korsande irrfärder dels
vid Salt-pannan, en stor salthaltig gol, der en
del af emigranterna brukade hemta sitt salt, dels
vid Apfloden, der han omsider började den farliga
jagten på noshörningar. Den svarta noshörningen är
af särdeles ilsken natur och anfaller oftast då han
blir skrämd.
En gång hörde Wahlberg, som ofta var illa deran
af den besten, en buphaga flyga upp (buphaga är en
kråklik fågel, som brukar sitta på noshörningens rygg
och genom sitt skrik eller bortflygande varna honom,
når en fara är för handen, liksom den ock rensar hans
hud från insekter). Ögonblicket derefter störtade
också en noshörning emot honom. Han hade blott sin
lilla dubbelbössa, hvilken dertill endast var laddad
med fågeldust, hvarför han tog till benen af alla
krafter och lyckligen nådde ett kullfallet ofantligt
träd, då redan den varma fläkten ur förföljarens
näsborrar kändes. Denne stannade emellertid några
steg från trädet, blåsande och fnysande, samt kastade
åt alla sidor sitt förfärligt väpnade hufvud. Men
efter en kort stund vände han om och aflägsnade sig
skyndsamt. Så undslapp Wahlberg med knapp nöd åter
en lifs-fara!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
