Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cromwell och Karl I. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
antagen parlaments-akt förklarades han
skyldig. Strafford hade velat stanna vid hären eller
uti Irland, som han styrde och der han med obarmhertig
stränghet nedslagit allt motstånd. Men konungen,
som ej ville umbära hans råd, hade kallat honom till
sig under löfte att ej ett hår skulle krökas på hans
hufvud-, och Strafford hade infunnit sig, besluten att
skicka oppositionens hufvudman, såsom högförrädare,
till döden, men han förekoms af dem. Sedan hans
dödsdom fallit, var tiden inne att uppfylla löftet
till den trogne tjenaren. För parlamentets beslut
fordrades nämnligen konungens stadfästelse, och
genom eftergifter för folkets rättvisa fordringar
kunde konungen undgå att med sin hand besegla
utgjutandet af Straffords blod. Men sådan var Karls
trolöshet, att han offrade den, som för honom offrat
allt. Hetsad af sin drottning, som ej ogerna såg det
förtrognaste vittnet till hennes intriger tystadt för
alltid, stadfäste Karl dödsdommen. Strafford mottog
underrättelsen med orden: »Förliter eder icke uppå
furstar". Den 12 Maj 1641 gick b an till döden.
Omöjligheten af en från konungens sida ärligt menad
öfverenskommelse dref underhuset längre och längre
fram på den bana, det beträdt. Kloka och mot konungen
välsinnade parlamentsledamöters råd och varningar
förspilldes på hans högmodiga och lidelsefulla
halsstarrighet. Slutligen, när Karl i början af
l G42 ville såsom högförrädare åtala några af de
parlamentariska ledarna och, åtföljd af en väpnad
skara, begaf sig till underhuset för att gripa dem,
blef brytningen fullständig. Folk strömmade till
London, för att med vapenmakt skydda parlamentet,
och Karl lemnade sin hufvudstad. Underhandlingar
uppehöllo ännu i mer än ett halft år krigsutbrottet,
tills Karl den 25 Augusti 1642 planterade konungsfanan
vid Not-tingham och sålunda förklarade parlamentet
krig, hvarpå följde ömsesidiga proklamationer,
konungens naturligtvis uppfylld af dyra löften om
skydd för den protestantiska religionen och laggrann
styrelse. Först’under det sålunda öppnade borgerliga
kriget höjde sig Cromwell till den betydenhet, som
efter några år gjorde honom till Englands enväldige
herrskare.
I krigets skola börjande att lära krigarens yrke
vid nästan den ålder, då Napoleons krigarebana
slöts, vann Cromwell af alla härförare i engelska
revolutionskriget det största namnet. Första
krigsåret namnes han som kapten, följande vår som
Öfverste i parlamentshären. Medan "rundhufvuden»,
såsom parlamentspartiet kallades, till en början
mestadels voro olyckliga mot " kavaljer erna" eller
kungliga partiet, följde framgången den kår, som
väl icke till namnet, men till gagnet, ordnats och
leddes af Cromwell. Han insåg, att det sammanrafsade
folk, som stod parlamentet till buds, mot fiender,
som ägde "ära, tapperhet och beslutsamhet", ej dugde;
till att besegra dem måste man hafva folk, sade han,
"af en anda, som ej står tillbaka för gentlemens
anda". Af sådana befolkningens bättre beståndsdelar,
allvarsamma och strängt religiösa män, danade Cromwell
sina trupper, dessa så kallade "järnsidor", hvilkas
stränga krigstukt aldrig öfverträffats och hvilkas
oemotståndlighet längre fram skulle på andra slagfält
bevittnas och beundras af samtidens mest lysande
fältherrar. Från Cromwells ryttareskaror fortplantade
sig till den öfriga hären denna den strängt
religiösa andans kraft-, härutinnan hade Cromwell
en trogen bundsförvandt i en af revolutionskrigets
namnkunnigaste generaler, Thomas Fairfax, som längre
fram blef parlamentshärens öfverbefälhafvare med
Cromwell till närmaste man. Äran af parlamentshärens
vigtigaste segrar tillkommer väsentligen Cromwell:
vid Marston Moor 1644 var han dagens hjelte, vid
Naseby 1645 slogo han och Fairfax de kungliga, 1648
jagade han genom en rad af segrar den rojalistiska
här tillbaka, som infallit från Skotland.
Efter slaget vid Naseby blef det kungliga partiets
mili-täriska belägenhet så förtviflad, att Karl om
våren 1646 flydde till skottarna, hvilka väl mottogo
honom med all yttre utmärkelse, men höllo honom
under bevakning. Emellertid hotade ännu ingen fara,
som ej genom ärlighet och klokhet kunnat afvändas,
vare sig kungadömmet eller Karl personligen, ja,
äfven efter att skottarna i början af 1647 öfverlemnat
konungen i engelsk fångenskap, erbjödo sig utvägar
till öfverenskommelse
och försoning, hvilka Karl sjelf genom sin oredlighet
stängde, den ena efter den andra. Underhandlingarna
mellan konungen och parlamentet hade ej en gång
för alla upphört derför, att man fattat och pröfvat
svärden. De förnyades flera gånger, det var i sjelfva
verket endast småningom Karl lyckades så i grund
förderfva sin ställning till sitt folk, att ett
ytterlighetsparti, som ej representerade nationens
flertal, fick makt att beröfva honom ej blott kronan,
utan ock lifvet. Medan Karl, räknande på intriger och
lyckträffar, hoppades att åter komma i besittning
af makt nog, att skonlöst straffa det parlament,
med hvilket han underhandlade, gled den offentliga
makten ur parlamentets händer i härens. Och der,
hos hären, der herrskade "independenternas" (de
oberoendes) i kyrkligt och politiskt afseende radikala
åsigter. Men ej ens derför voro Utsigterna för Karl,
ehuru krigshärens fånge, förspillda. De blefvo det
först, sedan såväl ledarna för det mera moderata
parlamentspartiet, som härens chefer, efter många
försök att förmå konungen till de för en försoning
nödvändiga eftergifter, omsider ej blott funnit,
att med en man af så utsökt oredlighet ingenting
var att uträtta, utan ock antingen förlorat eller
åtminstone satt på spel sitt anseende, så att de
började att helsas som "förrädare". Cromwell var i
det längsta böjd för konungadömmets återställande
under Karls spira. Han sjelf, hans måg Ireton och
flera af härens högre officerare förde länge, dels
under personliga besök å Hampton court - och härpå
syftar illustrationen sid. 201 - dels genom bud
underhandlingar med Karl, derigenom ådragande sig
hätska misstankar: rop om "förräderi" ljöd genom
soldaternas led, och disciplinen vacklade. Cromwell
öfyergaf ej konungens sak, innan han fått bevis uppå,
hvad Öde Karl ämnade dem, som för hans skull vågade
sin popularitet och sin makt öfver trupperna. Dermed
gick så till:
Från slottet Hampton court på venstra Thames-stranden,
dit Karl blifvit förd någon tid efter att skottarna
utlemnat honom, erfor Cromwell genom en spion, att
samma dag ett bref till den* i Frankrike vistande
drottningen skulle afgå, deri konungen blottat sina
afsigter mot härens chefer. Brefvet, insydt i en
sadel, skickades med en i hemligheten ej invigd man,
som vid uppgifven tid på qvällen skulle anlända till
ett värdshus i Holborn, der en häst väntade för
att föra honom till Dover. Förklädda till simpla
ryttare, begåfvo sig Cromwell och Ireton genast
från Windsor till Holborn, der de vid ölkannan af
bidade sändemannens ankomst. Förebärande, att de hade
befallning att visitera allting, togo de hans sadel
och, i ett annat rum, undersökte dess innehåll, innan
den, omsorgsfullt hopsydd, återställdes med godmodig
förklaring, att ingenting hindrade den oskyldige
hedersmannen att färdas vidare. I det funna brefvet
redogjorde konungen för sina förhoppningar att, mellan
de oeniga partier, som båda underhandlade med honom,
varda "herre öfver situationen", bad drottningen ej
vara orolig för betänkliga eftergifter, samt tillade,
att han, när stunden komme, nog skulle veta att på
lämpligt sätt behandla "dessa nöt"; han skulle förläna
dem "ej strumpeband af siden, utan ett rep af hampa".
Nu kämpade Cromwell ej längre mot den bland soldaterna
herrskande andan. Striden mellan parlamentet och hären
slöt, sedan Cromwell slagit skottarna (1648), med
afgjord seger för soldaterna: de folkrepresentanter,
som tillhörde det moderata partiet, utdrefvos i början
af December och det qvarblifvande mindretalet kallades
sedan the rump,ået »stympade" parlamentet. Härvid
hade den frånvarande Cromwell ej medverkat, det var
ytterlighetsmännen inom hans parti, som bedrifvit
våldet. Men i det, som nu följde, var han ledare,
vare sig att hans länge svigtande öfvertygelse
nu hade stadgat sig eller att han stöd inför en
makt, starkare än hans inflytelse. Den 23 December
beslöt underhuset, att konungen skulle åtalas. En
riksrätt, som skulle bestå af hundrafemtio ledamöter,
inrättades för att dömma honom. Beslutet förkastades
af öfverhuset, der tolf medlemmar voro tillstädes,
hvarpå underhuset förklarade, att sakens gång ej
härigenom skulle uppehållas. Domstolen, hvilkens
ordförande var Miltons kusin, den ansedde juristen
John Bradshaw, sammanträdde första gången den 8
Januari 1649, den 20 fälldes dödsdommen, och den
30 besteg Karl I schavotten från ett fönster
å festsalen i sitt forna palats White-Hall.
A. H.
26*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
