Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speldosan. Novell af Wilhelmina Gravallius, förf. till "Högadals prostgård"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
»Fjärran i skog», och i denna sång, sjungen con
amore, nedlade han alltid på ett hänförande sätt sin
själfulla, tjusande stämmas hela skönhet. Kamraterna
ropade sitt Bravo! Bra-vissimo! och sade att han
sjöng som en gud.
Man var i Februari. Säsongen var i sitt flor. Osvald
var öfverhopad af bjudningar till följd af sitt
behagliga yttre, sin vackra stämma, sitt rykte som
valsör och den bana, han valt, ty läkarekandidater
hafva en afgjord tur i sällskapslifvet, i synnerhet
hos damerna.
Det hörde likväl till undantagen, att han antog någon
af de många bjudningarna. Ack, hvarje förspilld timma
gjorde ju för honom vägen till målet längre!
En dag emottog han ett bjudningskort, men det var icke
kortet, ehuru han vanligen inbjöds genom muntliga bud,
som gaf honom detta utseende af förvåning, det var
utanskriften, stilen, som var orsaken härtill.
"Hvad vill detta säga? Jag kan icke misstaga mig,
stilen är dertill för egendomlig. Äro de då bosatta
i Stockholm ?»
Han öfverlade några ögonblick. "Säg, att jag kommer",
tillsade han derefter städerskan och begaf sig i
samma ögonblick till serafimerlasarettet, hvarest
han dagligen tjenstgjorde.
Baldagen var kommen, och enligt adress begaf sig vår
doktor till ett större hus vid en af hufvudstadens
förnämsta gator.
En betjent i prydligt livré förde honom upp för den
matt-belagda trappan in uti en stor sal, der ljusen
från kronor och kandelabrar kastade sitt bländande
skimmer på de höga krukväxternas doftande grupper.
I salen mötte honom värden med glädjestrålande
ansigte, ett famntag och ett: »välkommen", sådant,
som just icke ofta bestås vid dylika tillfällen.
"Boktorn blef väl förvånad?"
Dessa ord voro värdens gensvar på Osvalds
tacksägelse i för bjudningen.
j "Ja, jag kan icke neka det och jag får
kanske utbedja
j mig en liten upplysning i afseende på min
öfverraskning."
"Den lemnar jag åt mina fruntimmer att afgifva och
ber, i att få föra doktorn till dem. Jag vet,
att de längta att återse var gamla vän och
fordringsägare."
Vid dessa ord förde han Osvald in i den vackra
salongen, berusande af blomsterdoft och strålande
belysning.
"Här hafva vi nu den glädjen att återse vår käre
doktor, vår oförgätlige borgenär, ditt lifs räddare,
min Victoria!» bör-j jade värden och stannade
framför sin fru och sin dotter, "Och nu lemnar jag
er att välkomna vår käre gäst och redogöra för den
lilla öfverraskning, som vår bjudning beredt honom."
Mamma, till följd af sina dyra pligter som värdinna,
måste snart åt sin dotters sällskap lemna den "käre
gästen", hvilkens öfverraskning vid åsynen af Victoria
var långt större än den, han erfarit vid emottagandet
af bjudningskortet.
Framför honom stod nu den koketta verldsdamen, den
eleganta stockholmstypen, så i afseende på toalett
som hållning, säkerhet och sätt att uttrycka sig. Det
fanns ingenting qvar af den forna, blyga, tafatta
landtflickan, sjelfva hennes anletsdrag voro icke
ens de samma.
Osvald hade svårt att dölja sin öfverraskning, och
segerleendet på Victorias läppar förrådde tydligt,
att han icke mäktat det,
"Nu, om doktorn tillåter, uppsöka vi åt oss en plats,
der vi mera ostörda kunna få spraka, så att jag må
kunna uträtta min fars uppdrag, i afseende på det
mystiska af vårt vistande i hufvudstaden."
Vid dessa ord närmade Victoria sig ett litet kabinett,
dit hon införde Osvald och der hon tog plats i den
lilla purpurröda, svällande soffan, hänvisande honom
en hvilstol framför densamma.
Och nu berättade Victoria, att hennes far,
som ledsnat j j vid så mycket bråk, så många
underhafvande, hade sålt sitt bruk och endast behållit
sin landtegendom, för att familjen der j skulle
tillbringa de sommarmånader, som icke upptogos af bad-
resor, men att de eljest för alltid voro bosatta
i Stockholm, "ty pappa tyckte, att vi väl, som
ersättning för de långa, sollösa år, vi tillbringat
i det odrägliga Kind, kunde behöfva en solblick
från hufvudstadens himmel«, tillade hon, »så vida
denna blir mig klar nog och icke en för varm längtan
drager mig åter till Paris, hvarest jag förlidet år
tillbringade åtta till nio månader och der jag trifdes
så utomordentligt väl, ja, der jag tyckte, att det
var, som hade jag kommit i en annan verld! ... Som min
far har sina egna idéer, så ville han icke, att mamma
och jag skulle hafva något besvär med anskaffande af
våning eller möblering, utan han for till Stockholm,
gjorde upp med en tapetserare och när allt var i
ordning, så blefvo vi reklamerade. Äfven till hans små
idéer hörde det, att han - ehuru mycket han längtade
att återse doktorn, som då är hans verkliga gunstling
- icke ville att doktorn skulle veta af vår flyttning
till hufvudstaden, förrän genom inbjudning till vår
första bal."
Sättet på hvilket man säger en sak är, som man vet,
mera inverkande, än sjelfva orden och är den egentliga
förklaringen af deras anda. Detta kunde i fullaste
mening till-lämpas på vår arftagerska.
Mamma sneglade förnöjd in genom kabinettsdörren och
de unga sutto qvar till dess att musiken förkunnade
balens början, som den tiden öppnades med en anglaise,
till hvilken Victoria sade sig vara uppbjuden af
en öfverste. En liten rynkning på näsan åtföljde
uttalandet af den aristokratiska titeln och Osvald
utbad sig följande dans, som var en vals.
Balen fortgick glad och animerad. Att Victoria skulle
vara balens drottning föll sig ju naturligt och hon
uppbar också på ett förtjusande sätt denna värdighet.
Under den splendida supen föreslog brukspatronen en
skål för Osvald, som en gammal vän och den, som hade
räddat hans dotters lif.
Brukspatronen, välmenande, men enfaldig, framställde
detta på ett sätt, som ådrog sig allas uppmärksamhet.
Osvald blygdes vid denna hedersskål och önskade -
han visste icke sjelf hvarför - att han icke antagit
denna bjudning och icke förnyat bekantskapen med
brukspatronens.
Både värd och värdinna badö Osvald vid afskedstagandet
på det artigaste och hjertligaste sätt, att han ofta
ville besöka dem och anse sig som hemma i deras hus.
"Helsa så mycket till Viola när doktorn skrifver,
hvilket jag gissar blir i morgon", sade Victoria
och räckte med ett tjusande leende och på det mest
koketta sätt Osvald sin hand.
Vår kandidat kunde icke undvika att göra en
tacksägelsevisit. Han blef naturligtvis qvarbjuden,
och det hade fordrats mera kraft, än Osvald ägde,
för att kunna undslippa brukspatronens böner och
envishet. Men icke nog härmed, han måste lofva att
på en utsatt dag med familjen intaga en middag på Blå
porten, den tiden Stockholms förnämsta utvärdshus, och
under hela vintern hade brukspatronen en märkvärdig
förmåga att hitta på alla möjliga medel, för att
nästan tvinga Osvald att vara på hans bjudningar,
och huru mycken uppmärksamhet än de andra deltagarna
i dessa visade både värdfolk och dotter, så var Osvald
dock alltid den, som de utmärkte.
"Ack, han har ju räddat mitt lif och har dessutom
ett skyddsmedel på sin hand!" svarade Victoria, om
någon af dem, som täflade om den rika arftagerskans
företräde - och dessa voro icke få - gjorde någon
anspelning på -den afundade kandidatens lycka.
Vänner och kamrater brydde Osvald mycket för
hans*täta besök hos brukspatronens och deras uppenbara
benägenhet för honom. De hade ju så godt som friat
till honom, menade de, och alla rådde honom, att icke
vara galen och försaka en så storartad lycka. Hvad
vore väl Viola, den lilla, svärmande småländskan,
emot den rika, ståtliga Victoria? De tiderna vore ju
förbi, då man så idealiskt lefde för - »en kpja och
ett hjerta», och på sjelfva kojan skulle ju björnarna
slå sina ramar ... då han deremot såsom måg i det rika
huset skulle, sedan han lagt dem alla till fota, lefva
som en kung i det eleganta, komfortabla hemmet. Blefve
ock lilla nåden litet herrsklysten och litet nyckfull,
så hvad betydde det? . . Han kunde ju på annat sätt
taga sin skada igen! . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
