Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speldosan. Novell af Wilhelmina Gravallius, förf. till "Högadals prostgård"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta ämne, som i oändlighet varierades och hvaråt
Osvakl i början skrattat, försatte honom nu mera
alltid i dåligt lynne. Han förargades, icke så mycket
på kamraterna, ehuru han emotsade dem, som icke mera
på sig sjelf, ty han hade er-tappat sig, såsom den der
icke mera så radikalt ogillade deras argument, och han
hade nu mera icke mod att, som vederläggning af deras
anspelningar, framvisa sin förlofningsring, hvilken
förut alltid af klippt deras anspelningar. Ännu
sade han väl till sig sjelf: "hvad bryr jag mig om
Victorias kärlek?" ... ty denna hade länge varit
honom tydlig ... "Jag älskar ju min Viola ..." men
ändå . . . kanske honom nästan omedvetet kastades
tvänne tärningar i hans hjerta . . . och han trifdes
allt mer och mer i Victorias sällskap och var icke
längre liknöjd för det varma företräde, hon visade
honom . . . Han grubblade ... han kämpade . . . han
led ... han förstod icke mera sig sjelf. . . Men det
fanns dock en, som förstod honom, och denna var Viola.
Kärleken är klarsynt, och ehuru hans bref till
henne kunde sägas vara fulla af kärlek, så ... det
var dock i dem ett något, som tände en vägledande
fyrbåk i den arma flickans själ - en fyrbåk, som för
henne upptäckte de bränningar, de krossande klippor,
som förrädiskt och förstörande stucko upp ur den
kärlekens klara våg, på hvilkens lugna spegel hon
hoppats få ankra vid den drömda lycksalighetsön! . . .
Hon bad Gud gifva henne styrka till det offer,
hon måste göra . . . och hon skref till sin
Osvald, upplysande honom om orsaken till hans
sinnesbeskaffenhet - till det vemod, som genomgick
hans bref. Hon bad honom vara uppriktig mot sig sjelf,
mot henne . . . och hon sade, att hon kände sig äga
styrka, att för hans lycka försaka honom.
Det var som om en blixt slagit ned i Osvalds hjerta,
klart upplysande afgrunden der inne. Han kände sig
förtviflad . . . Han svarade kärleksfullt, utan att
kunna eller vilja förneka den upptäckt, som hennes
bref föranledt, ehuru han kände och försäkrade,
att han af hela sin själ älskade sin Viola.
Vi kunna icke steg för steg följa utvecklingen i detta
sorgliga drama, hvars motbild icke så sällan uppföres
på verlds-t e ät er n. Slutscenen blef dock den, att
innan midsommar var Os-valds förbindelse med Viola
bruten och innan hösten Victoria hans fästmö . . .
Osvald var dock icke den, som synbarligen bröt och
skulle måhända icke haft mod eller hjerta att taga
detta steg, hade icke den ädla, högsinnade Viola
förmått honom dertill, och det på ett så fint och
grannlaga sätt, att hennes egen djupa smärta aldrig
synbart blandade sig deruti.
Hvad hon kände, hvad hon led, hör icke hit, skulle
icke heller kunna beskrifvas, ty för ett sådant
lidande har språket inga ord . . . och dessa många
glömskans och trolöshetens offer, bleka och i förtid
vissnade, försöka icke heller att för menniskor bikta
sina qval. De sammandraga sig likt sensitivan inom sig
sjelfva, endast öppnande sig för Honom, som de veta
utan ord förstår och behjertar deras lidande . . .
Violas djupaste smärta var tanken på modern, den
älskade modern, som - hon visste det - så lycklig
och tacksam lefvat i hoppet om det enda, kära barnets
framtida lycka. Alla de små gåfvor, Viola emottagit
af Osvald, hade hon gifvit honom tillbaka. Hon hade
endast behållit hans första blomma - en liten blåögd -
och - speldosan.
Osvalds icke obetydliga skulder voro betalda,
den enkla bostaden utbytt mot en elegant möblerad
våning i den blifvande svärfaderns hus. Han hade
slutat sin kurs, anordnat sina mottagningstimmar
och var snart en läkare på modet, till hvilket hans
grundliga studier och hans samvetsgrannhet med skäl
berättigade honom. Aftnarna tillbringade han i nöjen
och förströelser vid sidan af en vacker och rik fästmö
- föremålet för så många felslagna spekulationer och
förhoppningar, liksom han sjelf var föremål för så
mycken afund.
Men månne Osvald under allt detta kände sig
lycklig? ... Väl tyckte han sig älska Victoria, men
hans känsla för henne var mera berusning, än verklig
kärlek, som i ensamheten lemnade honom tanke till oro,
jämnförelse - saravetsqval, och de
ljufva, paradisiska stunderna i de skuggrika
Kind-dalarna fram-stodo likt hemska, anklagande
gengångare för hans själ.
Brukspatronen hade sålt sin vackra egendom i Kind
och köpt en annan i grannskapet af Stockholm.
Icke kunde man numera, sedan man blifvit van vid
hufvudstaden, begrafva sig så långt ned i landsorten,
menade Victoria, men månne icke ett annat skäl äfven
blandade sig i detta? ...
Under julen firades bröllopet. Aftonen förut hade
Osvalds kamrater .på öfligt sätt för honom på
"Tre remmare" arrangerat en s. k. "svensexa". Der
gick gladt och muntert till väga, och Osvald syntes,
kanske till följd af drufvans elektriserande inverkan,
mer än vanligt upprymd.
"Nå, Osvald, nu har du sjelf genom ditt uppförande
förnekat den sats, du här en gång så varmt förfäktade,
att den verkliga kärleken endast är den, som i
ett ögonblick tändes", yttrade till honom en af
kamraterna.
"Ja, du har rätt . . . mitt uppförande har gifvit
dementi deråt . . . men månne äfven ..." Osvald
tystnade, en suck höjde hans bröst och en skugga lade
sig Öfver hans ansigte.
De hade varit gifta ett år. Den unge, omtyckte läkaren
vårdade lika samvetsgrannt sina patienter, som hans
hustru sysselsatte sig med sin toalett, sina behag och
- vi våga tillägga det - sina kurtisörer. Victoria
var omtyckt och observerad, som vanligen de unga
fruarna äro, långt mer än de älskvärdaste flickor.
Osvald led mycket af sin hustrus ytlighet och
fåfänga. Ehuru hon visst var vänlig mot honom och
stundom kärleksfull, så gjorde hon dock icke ’något
för att glädja honom eller försaka något för honom,
äfven om hon visste, att han innerligt önskade det,
och deltog gerna i nöjen, äfven om han der icke
var med.
Osvald kom snart till den slutsatsen, att Victoria
tillhörde dessa många qvinnor, som icke kunna älska,
som icke kunna förstå den sanna, djupa kärleken,
och mot hans vilja framkallade jämnförelsen en annan
bild för hans själs öga.
Osvald hade en dag tidigare än vanligt hemkommit
från sin förmiddagsrond. Han såg nästan aldrig sin
hustru emeljan kaffetimman och middagsbordet. Nu
hade han en liten stund ledig, innan mottagningen
började. Han beslöt att göra henne ett besök, med så
mycket större skäl, som han hade en present att gifva
henne, namnligen »Mathilda, prinsessa af England»,
denna då så mycket omtyckta och lästa bok. Victorias
nästan enda sysselsättning var romanläsning. Hån
gick derför in i sin hustrus budoar, som låg
innanför sängkammaren, hvilken gränsade intill hans
mottagningsrum och hvarest hon vanligen, då hon var
utan främmande, låg nedkastad i kåsösen med boken
i handen.
På Osvalds fråga, om frun vore på promenad, svarade
kammarjungfrun, som var inne i rummet, att frun var
i salongen med löjtnant "W., som nyss kommit på visit.
Kammarjungfrun aflägsnade sig och Osvald ämnade
göra detsamma, sedan han lagt boken på Victorias
s. k. sybord.
Ett uppbrutet bref tilldrog sig hans
uppmärksamhet. Han läste: "Paris den 14 Januari 183*."
"Från kusinen!" utropade Osvald och ett moln lade sig
öfver hans ansigte, "då ha’ vi henne snart här, sedan
hon kommit oss så nära. Hon kommer inte att inverka
godt på Victoria! Den vinter, som hon tillbragte med
henne i Paris, har, min själ, burit frukt! . . . Jag
undrar när vi kunna vänta henne. Jag måste göra mig
underrättad derom." Och Osvald började läsningen
af det fransyska brefvet, som vi meddela i svensk
öfversättning:
"Min lilla nådiga fru doktorinna!
"O, du sierska, som vunnit vadet! . . . Jag visste
icke detta, förrän jag återkommit till Paris, der man
lemnade mig dina tvänne bref. Ser du, jag har icke
varit någonstädes till finnandes, ty jag har varit
öfverallt och ingenstädes och haft mina äfventyr,
må du tro, om hvilka kunde skrifvas folianter, men
innan jag inviger dig deri, måste jag åter till dig
och din siareförnmga eller din allmakt att vinna hvad
du föresatt dig!...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
