Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speldosan. Novell af Wilhelmina Gravallius, förf. till "Högadals prostgård"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
– 221
..Jag kan icke neka, att jag betviflade, att du
skulle vinna ditt mal-, jag hade icke annars så lätt
gått in på ditt förslag, att hålla vadet. Det var så
många hinder, som lågo emellan ... hans romaneska
kärlek . . . afståndet mellan Stockholm och Kind
etc. etc. Jag hade glömt, att qvinnan bryter berg,
då kärlek, svartsjuka och en annans narraktigt
oberättigade företräde sätter hela hennes varelse
i uppror.
»Att se denna lilla, enfaldiga, obetydliga Viola dig
föredragen - du, med ditt utseende, din rikedom och
den nära bekantskap, som Osvald gjort med dig, långt
innan han såg herdinnans smäktande ögon - detta kunde
icke annat än i hög grad reta dig, så mycket mera,
som din beskedliga pappa gifvit honom flera avancer.
»O, jag minns på balen, som till kandidatens ära
anställdes på gästgifvaregården dagen fore hans afresa
. . . Din rival var väl icke der, men hon sysselsatte
ändå så hans tankar, att han icke egnade dig mer än
den allra nödvändigaste uppmärksamhet. Du uppbar din
sårade värdighet som en spartanska! Och ehuru kärlek
och harm sjödo inom dig, så kunde ingen - åtminstone
icke den oinvigde - på ditt yttre se annat, än den
blyga, oskuldsfulla, lugna landtflickan! . . . Jag
var den enda, som fick blicka in i din själ, och jag
glömmer aldrig dina ögon, när du sade: ’Han skall
dock tillhöra mig f
"Tå hvad grund bygger du detta luftslott?’ var min
fråga på ditt svar. - Tå känslornas ombytlighet, på
hennes fattigdom, mina pengar och - min slughet!’ -
’Men du skulle ju aldrig återse honom?’ - ’Jo, sedan
jag genomgått en kurs i den fina verlden, sedan jag
lärt mig draga nytta af alla qvinnans bjelp-medel,
sedan jag lärt mig tillämpa, hvad jag lärt i
romanerna, sedan skall jag uppträda i hufvudstaden
med prakt och glans, som den rika arftagerskan, då är
hans förlofning gammal, har mistat sin första retelse,
då äro hans skulder ökade ... och då ... då ... är
segern min! . . . Yill du hålla vad?’
"Jag stod förvånad, du syntes mig superb och jag
ihåg-kom att en författare sagt, att kärleken gör
qvinnan till en engel eller en - demon! Jag gick in
på vadet och trodde, oaktadt dina vapen, att du ändå
skulle förlora striden. Emellertid skall mitt tappade
vad presentera sig i en liten allegorisk pjes från
verldsstadens konstsalar.
"Och nu, kära Victoria, njut nu din lycka - . dock
icke så poetiskt, att du försmår nöjet att på lediga
stunder litet ockra med dina behag! ... Du behöfver
ju derför icke göra en voltige öfver det äktenskapliga
råmärket, ehur . . .»
Osvald, den arme Osvald, hade sett nog, ack, mer
än nog! ... I hans själ rasade förtviflans och
samvetets vilda makter. Han lemnade budoaren och
ingick i sina egna rum, der han velat till grus
trampa all den lyx, den dyrbara elegans, som mötte
hans ögon. Grubblande, nästan förintad, kastade
han sig ned i en hvilstol; der försjönk han i ett
djupt, qvalfullt begrundande. Småningom ljusnade
hans anletsdrag . . . ögonen hade tårar, stora, varma
tårar ... och han såg åter de tre små rummen - såg den
ljusalf, som der inne skapade en paradisisk sällhet
och frid! . . . Hans läppar logo. Han utsträckte
armarna, som för att fasthålla något, men han sänkte
dem åter och med ett hjertskärande: "Det är förbi
. . . förbi ... och jag lider det mina gerningar
värda äro!" slog han handen med förtviflans häftighet
för pannan, uppreste sig med våld och öpp-; nåde med
konvulsivisk brådska dörren till mottagningsrummet,
\ hvarest de besökande länge väntat, men icke fingo
de väl den dagen | emottaga många vänliga miner af
den annars så vänlige doktorn.
Något mera än ett halft år hade åter förflutit, då
Victorias kusin, från hvilken hon erhållit brefvet,
skulle gifta sig med en konsul i Paris. Hon hade
några månader varit i Stockholm, under hvilken tid
hon bott hos doktorn.
Mathildas mor, som varit fransyska, hade tidigt
aflidit och lemnat den enda dottern en stor
förmögenhet, hvilken hon begagnat till resor,
förlustelser och en sjelfständighet, för den tiden
ovanlig, då qvinnan ännu knappt förstod ordet
emancipation, långt mindre att sätta det i handling.
Fadern hade gift om sig och bodde i Vadstena, der
bröllopei skulle firas och till hvilket doktorns
naturligtvis voro bjudna
Till Vadstena! . . . Osvald tyckte det vara omöjligt
att återse detta ställe . . . Detta var hans
första tanke - det aldrig fullt äkta samvetssåret
upprefs ånyo . . . Men kanske kunde han der ’å
återse henne ... f å knäfallande tigga om hennes
förlåtelse! ... Osvald hade aldrig hört något om
Viola, hade aldrig haft mod att göra sig underrättad
om henne, huru mycket han än längtade derefter. Men
han tänkte henne alltid hos modern, henne, som hon
så högt älskade. Och han beslöt, dock efter många
öfverläggningar och icke utan bäfvan, att åtfölja
sin hustru till Dröllopet.
Det var äfven nu en septemberafton, då ångbåten lade
till vid den gamla staden. Äfven nu, som för fyra år
tillbaka, låg den gamla staden mystiskt skimrande
i fullmånens strålar. Vi vilja icke försöka kasta
en blick i Osvalds hjerta ... Följande dag var
bröllopsdagen. Victoria hade om aftonen sagt, att
hon redan på förmiddagen ville bese staden och att
Osvald skulle vara hennes ledsagare, men hon blef
så intresserad af den parisiska bruddrägten och
alla samtal rörande densamma, att hon beslöt att
till en annan dag uppskjuta promenaden. Vid denna
underrättelse kände Osvald en tyngd falla från sitt
hjerta. Han fick nu ensam göra sin vandring, efter
hvilken han så mycket längtade, men tiU hvilken han
knappt tyckte sig äga hvarken krafter eller mod.
Med bäfvande steg och nästan stormande hjerta närmade
han sig den täcka, oförgätliga boning, hvarest han
firat sitt lifs skönaste stunder. Han var nu nästan
utanför den lilla trädgården, dit han blickade
in genom det gröna staketet. Honom mötte nu, som i
forna dagar, det aromatiska doftet från löf-kojor och
nejlikor. Han gick litet närmare och nu såg han den
gamla linden, under hvilkens skugga han suttit med sin
Viola och der han gifvit henne de heligaste löften och
der den ädla, kärleksrika moderns välsignelse helgat
"förbundet för tid och evighet" . . .
En mjuk, klar barnaröst väckte honörn från drömmar
och sargande förebråelser. Han såg upp, och framför
honom syntes bland blommor och solstrålar en liten
ljuslockig flicka, vid sin sköterskas hand, med
anletsdrag undersköna, oförgätliga ...
"Viola!" hördes i samma ögonblick en mjuk, qvinlig
stämma. "Kom in! Pappa är hemkommen och väntar dig.»’
Det svindlade för den arme Osvalds ögon och tankar,
och hvad han kände, vore kanske icke så lätt för den
djupaste menniskokännare att förklara.
Englasynen var försvunnen, och Osvald stod qvar
. . . qvar, utan kraft att kunna fatta ett beslut. Så
olycklig, så förkrossad, som nu, hade han aldrig
kännt sig.
Slutligen hade han tillkämpat sig så mycken styrka,
att han kunde lemna detta ställe. Han gick och gick,
hvart visste han icke. Plötsligt stannade han.
"Himmelske Gud, hvad är detta?" utropade han och
sammanknäppte sina händer, nästan andlöst lyssnande
till de ljufva, men svaga toner, hvilka nådde hans öra
- toner, hvilka på samma gång i ett ögonblick till
lif uppväckte hågkomstens blommor och anklagelsens
törnen i hans själ.
Ett slag på axeln väckte honom ur den slags magiska
bedöfning, i hvilken han försjunkit, och framför
honom stod en af hans äldre kamrater, hvilken för
någon tid vikarierade som hospitalsläkare i Vadstena.
"Men hvad i Guds namn felas dig?" utropade kamraten
förvånad. "Icke kan väl speldosan så hafva gripit
dig?"
"Hvarifrån komma dessa toner?" utbrast Osvald med
feberaktig brådska."
"Från hospitalet! Vet du icke, att detta är de
olyckligas boning?"
"Men hur kan en speldosa vara der? ..." Osvalds röst
var feberaktigt darrande och hans blick ångestfull.
"Hon tillhör en af dessa olyckliga, en älsklig,
ungdomlig varelse, hvilkens själ länge vandrat i
mörker, men som nu, hvilket stundom händer, i de
sista stunderna af sitt qvalfulla lif återfått
sitt förstånds klara ljus och är, så tyckes mig,
mera engel, än menniska! ... Men så väl under hennes
mörka, som ljusa stunder har hennes enda glädje varit
den lilla speldosan, hvilkens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
