Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
som om idéerna sprungit omkring i hans hjerna, i ett
gränslöst virr-varr, utan någon fast punkt att ordna
sig omkring.
En dag inrusade mästaren i boden och ropade: "John,
John! Jag har med ens fått klart för mig, hvari det
onda består. Yerldsordningen är på tok, men det måste
blifva annorlunda. Det ska’ inte finnas några tjenare
och inga herrar mer!»
Jag såg förvånad upp på honom, men innan jag hann
framställa någon fråga var han å nyo försvunnen. Sedan
den dagen såg jag icke till honom mycket, han
bevistade en mängd sammanträden och dessemellan gick
han ofta med händerna på ryggen och funderade.
Jag hade länge undrat, hvad han förehade. En afton
blef min nyfikenhet mig öfvermäktig. Jag stängde
butiken tidigare än vanligt och smög mig till den
lokal, som jag visste att han brukade besöka. Just
som jag inträdde, stod min värde skomakare på ett
bord och talade ifrigt, allt under det han fäktade
med armarna. Jag gick och ställde mig bakom ryggen på
min mästare, som i detsamma utropade: »Ja, jag säger
er, mina herrar, så kan det inte fortgå längre. Män
af snille och förtjenst, som de flesta bland oss
här församlade, gå och släpa under brödarbete,
medan den veklige lättingen, som sugit musten af
arbetets produkter, utsträckt på sin kanapé endast
begrundar, huru han bäst skall kunna tillfredsställa
sitt begär efter njutningar. Samhällets kärna är
angripen, mina herrar! Yår sjelfkänsla är förqväfd,
vår patriotism slumrar! Detta slaflif underkasta vi
oss inte längre! Ned med öfverherrarna! Lefve frihet,
broderskap och jämnlikhet!»
»Bravo, hurra!" skränade hopen omkring.
Alldeles utom mig af förtjusning, att jag, lärgossen,
var jämnlike med alla de gamla yrkesmästare, som
här voro församlade, dref jag min dristighet ända
derhän, att jag klef fram bredvid min husbonde och
skrek »hurra» af alla krafter - ett slående bevis på,
att jag icke var född till diplomat, ty min mästare,
som helt naturligt fann grannskapet något besvärande
för sitt hörselsinne, vände sig åt sidan, och då han
igenkände mig, utbröt han häftigt: »Hvad gör du här,
din slyngel? Är det så, man sköter sin syssla? Du
lemnar strax min tjenst!» Dermed hoppade han ned från
sin improviserade tribun och slungade mig med kraftig
hand mot dörren. Följd af de innevarandes högljudda
skratt, smög jag mig ut, undrande öfver min mästares
besynnerliga tillämpning af frihet och broderskap.
Jag vandrade gatan fram, under det min mästares ord
oupphörligt ljödo i mina öron: »Du lemnar strax min
tjenst!» Jag gick och gick, till dess jag slutligen
befann mig vid stadens så kallade torg. Der stannade
jag alldeles rådvill. Jag stirrade framför mig,
omedveten om hvad jag egentligen såg på. »Hvad glor
du på?» frågade jag mig sjelf, och då jag följde det
väderstreck, dit min näsa pekade, varseblef jag en
hvit byggnad. Hastigt erinrade jag mig, att der bodde
en löjtnant Falk, till hvilken jag flera gånger burit
skodon. Han ansågs vara en särdeles prydnad för det
lilla samhället och var dessutom en mycket välvillig
person. Nå väl, tänkte jag, jag skulle ju kunna
försöka min lycka hos honom. Sagdt och gjordt! Jag
hastade dit, sprang uppför trapporna och bultade på.
Då jag inträdde, satt löjtnant Falk tillbakalutad i
en gungstol och betraktade med ett sorglöst uttryck
röken från sin cigarr. Han hade ett vackert, om också
icke särdeles intelligent ansigte, som beskuggades af
ett par stora, utmärkt väl vårdade mustascher. Trots
sin lilla figur, såg han militärisk ut, och detta
imponerade på mig, så att jag, djupt bugande,
gjorde en skrapning med foten, hvilken icke just
karaktäriserade mig som stadsbo. Löjtnanten betraktade
mig genom rökmolnen, tåligt afvaktande en förklaring
öfver min närvaro, men som jag envist iakttog tystnad,
sade han slutligen godmodigt:
»Efter du kommit hit, min gubbe, så förmodar jag,
att du har något att säga mig?»
»Jag skulle fråga», stammade jag, »om inte herr
löjtnanten kunde använda mig till något?»
»Det var en mycket förekommande fråga», skrattade
han muntert, »men huru har du kommit på den iden?»
Mitt svar bestod i ett mumlande:
»Jag tänkte, jag trodde ...»
»Jag vet icke hvad», fortsatte han, smågnolande,
»ja, så står det i visan», men då han nu tycktes
varseblifva min förlägenhet, frågade han i en
allvarsam ton: »Nå, men säg mig, hvad duger du då
till, min gosse?»
»Det vet jag inte», svarade jag.
»Nej, men det var då den älskvärdaste uppriktighet,
jag någonsin hört talas om!» ropade han, och brast
denna gång i ett ohejdadt skratt. »Jaså, du vet
inte och nu vill du god-hetsfullt erbjuda mig detta
problem till lösning. Du är mig en lustig gynnare,
du! Men kanske har ett vänligt öde i dig sändt mig
ett medel att döda tiden.»
Han gjorde mig derpå några frågor, om hvad jag tills
datum sysselsatt mig med och hvar jag uppehållit mig,
och utbrast sedan: »Nåväl, du är antagen på försök så
länge, jag ska’ nog hitta på sysselsättning åt dig.»
Efter några ytterligare öfverläggningar gick jag i det
mest triumferande lynne tillbaka till verkstaden. Jag
förbigår afskedet från min mästare, då det ju kan
vara nog med hans förut citerade väl-talighetsprof.
Jag fann snart, sedan jag tillträdt min nya plats,
att bytet var godt, om jag undantager en viss ojämnhet
med afseende på våra måltider, som ena dagen skulle
anstått en Lucullus, och den andra deremot, minst
sagdt, lemnade ett och annat öfrigt att önska. Min
husbonde var nämnligen en person, som, fastän son
till en rik far, aldrig fick debet och kredit att
gå ihop af den enkla orsak, att han räknade sina
utgifter bland inkomsterna. Han tillhörde detta,
icke alltför ovanliga, slag af menniskor, som tager
dagen som den kommer. Man kunde icke förebrå honom att
sakna känslor, ty han beherr-skades icke allenast af m
mäktig passion, utan tvänne. Den ena kärleken till sig
sjelf, den andra kärleken till verlden. Det är dock
icke min mening att tala illa’ om honom, ty emedan han
var den första, som visat mig någon slags vänlighet,
fattade jag en liflig tillgifvenhet ,för honom.
Hvad mina göromål beträffar, voro de synnerligen
lätta. De bestodo för det mesta uti att springa med
biljetter hit och med blomsterbuketter dit. Vid hvarje
vigtigare förrättning fick jag taga på mig ett livré,
som skulle hafva varit alldeles lagom åt mig, om det
icke varit en half aln för vidt. Men min löjtnant
upprepade oupphörligt, att kläderna göra icke mannen,
allt beror på sättet att uppbära dem. Och jag bjöd
till så godt jag kunde.
En afton, då jag som vanligt var ute och promenerade
i brist på annan sysselsättning, slog jag mig ned på
en kyrkogård. Icke derför att jag ämnade anställa
betraktelser öfver lifvet och döden eller dylikt,
nej bevars, min uppmärksamhet egnades uteslutande
den förgyllda tuppen på kyrktornet.
»Det måtte vara bra roligt att sitta så der högt,
som han der uppe», tänkte jag. »Hvad får han inte
allt skåda? Hur mycket skulle han icke kunna berätta
om menniskorna, han, som stått der från årtionden
till årtionden och sett fäder och söner i många led
födas, uppväxa och med hänfördt sinne och varmt hjerta
komma till detta rum att aflägga löften för lifvet-,
som sett dem komma tillbaka, somliga visserligen
af böjelse, men de flesta af tvång eller vana. Och
slutligen hur en efter annan samlats till någon sådan
stilla plats, som den, der jag befann mig.»
Här afbröts mina svärmerier genom att jag fick en
knuff i ryggen af en dagdrifvare, som skrek: »Hvad
sitter han och gapar efter? Tror han att det flyger
stekta sparf var i mun på honom? Det är synd och skam,
att se en så’n der spoling sitta och lata sig!»
Jag skulle förmodligen hafva svarat, att en förmaning
från det hållet icke var alldeles berättigad, om
jag icke varit upptagen af mina fantasier. Som det
nu var, vandrade jag hem. Men mina tankar lemnade
mig ingen ro, de trängdes och arbetade i min hjerna,
liksom hade de icke haft plats der.
Snart sagdt manad dertill, fattade jag penna och
papper, för att gifva luft åt mina intryck, men jag
fann nu, att det erbjuder oöfvervinneliga svårigheter
att läsligt skrifva och stafva till exempel till
ordet »fantasi», när man hemtat sina kunskaper från
en sockenskola. Jag svettades och skfef; redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
