Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
innan första stafvelsen var fullbordad, hade’
hundratals nya tankar passerat genom mitt hufvud.
Vissheten om min okunnighet var icke särdeles
muntrande, men nyttig. Från denna dag började jag,
så att säga, ett nytt lif: jag använde mitt öfverflöd
af tid att skrifva och läsa.
Genom min bekantskap med en bokbindarepojke, som
jag, medelst något afdrag af min inkomst, beredde
tillfälle att då och då visa sig med cigarr i mun,
försågs jag rikligt med lektyr.
Ibland när min husbonde kom hem och såg mig fördjupad
i denna sysselsättning, utropade han: "Hvad tusan
kan du finna för nöje uti att hänga näsan öfver de
der gamla luntorna?"
Ett år förflöt utan att medföra någon händelse af
större vigt, om jag undantager min husbondes utnämning
till kapten. Det oaktadt hade våra finanser nu en
längre tid varit i ett ganska bedröfligt skick,
hvilket just icke bidrog att fylla vårt skafferi,
men »ser du, det är mycket helsosammare att icke
öfverlästa magen, det åstadkommer bara magsyra»,
hade kapten Falk förklarat, i detsamma han fattat
sitt ridspö och skyndat ut för att å nyo intaga sin
plats i den eleganta verlden.
En dag hemkom min kapten med glädjestrålande ansigte
och sade sig hafva en stor nyhet att berätta.
"Något angenämt, kapten?»
"Ja visst, jag skall gifta mig!»
»Jaså! Det måtte vara någon mycket vacker, ung
dam, som kan förmå herr kapten att öfvergifva
ungkarlslifvet?»
»Vacker - hm! Hon är en skatt, min käre John, ja,
mer än så, en guldgrufva», skrattade han och gjorde
tvärt slut på samtalet.
Några månader derefter, då jag, trogen min vana
att kluttra alla mina intryck-på papperet, satt och
skref vid fönstret, fick jag se min husbonde komma
gatan uppför med sjn fästmö, som, efter hvad jag sedan
erfor, skulle besöka en väninna i huset midt emot. Hur
förvånad blef jag ej vid åsynen af den unga damen, som
var begåfvad med ett litet trindt ansigte, i hvilket
jag med möda lyckades upptäcka något, som förmodligen
skulle föreställa en näsa. Med ytterligare besvär,
lyckades jag få reda på ett par ögon en miniature
i detta ansigte, der allt var smått utom munnen,
som blifvit så tilltagen, att han kunde sägas utgöra
en ersättning, för hvad som felades hos de öfriga
ansigtsdelarna.
Medan jag var försänkt i detta åskådande, hade de
älskande - efter de voro förlofvade, är ju detta
uttryck på sin plats - gått flera slag upp och ned
på gatan, liksom hade de svårt att skiljas:
Slutligen blef jag vittne till ett mycket ömt afsked,
och strax derpå hörde jag min herres raska steg
i korridoren.
I detsamma han öppnade dörren, drog han en suck af
lättnad. Han hade visst sprungit för häftigt uppför
trappan.
Min kapten sträckte makligt ut sig på en soffa och
sade, i det han tände sin cigarr:
»Ja, John, nu gifter jag mig och sedan gör jag
min bröllopsresa. När jag kommer tillbaka med min
hustru blir mitt hushåll inrättadt på annat sätt. Jag
behöfver dig då icke längre. Förstår du?»
Jag förstod alls intet, jag stirrade på honom,
häpen vid tanken på en skilsmessa, som förut aldrig
fallit mig in. Jag tänkte på, att jag å nyo blifvit
obehöflig, ett märkvärdigt dunkel kom för mina ögon,
och trots mina femton år var jag nära att bära mig
mycket barnsligt åt. Jag rusade derför ur rummet
utan ett ord till svar. II Följande dag,
då kapten Falk återvände från sin vanliga
;; morgonridt, sade han till mig: »John, min
gosse, jag har i dag ; skaffat dig en plats.» !;
Då jag bugade mig utan att svara, frågade han: w Är du
inte glad öfver det?»
/; »Jo, mycket glad», upprepade jag.
;< »Bevars, du säger det der, som
om du nyss följt din
< bästa vän till grafven.»
ii »Folk kunna vara döda för en, utan att
man begrafver
dem», svarade jag trumpet.
Qm han förstod hänsyftningen, låtsade han åtminstone
icke derom, utan fortfor: »Då jag i morse var inne
i bokhandeln, frågade jag bokhandlaren, om han inte
behöfde en springpojke. Och då han svarade, att
han tillfälligtvis saknade en sådan, rekommenderade
jag dig.»
En bugning var mitt svar.
»Ser du», återtog han, "jag tänkte, att du en gång
riktigt skulle få ditt lystmäte på böcker. Dessutom,
hvem vet? Håll dig väl med gubben, du, så kanske du
en dag står som egen herre bakom disken.»
Jag kunde icke låta bli att le åt hans ord, och med
detsamma var mitt goda lynne återstäldt.
Några dagar senare skildes jag från min kapten i all
vänskap och vandrade till mitt nya hem.
När jag inträdde, satt bodens ägare bakom disken. Han
hade ett litet, fryntligt, rödlätt ansigte. Näsan
hvilade mellan ett par fylliga upphöjningar, hvilka
gjorde tjenst som kinder, icke kunde man således
förtänka henne att hon var uppåtsträfvande. Ögonen
skulle kanske hafva varit af vanlig storlek, om icke
deras ägare, genom ett stadigvarande småleende,
förvandlat dem till ett par springor. Jag skulle
verkligen råkat i förlägenhet, i fall någon bedt mig
afgöra, om den person, jag såg framför mig, var mest
tilltagen på höjd eller bredd.
När han fick syn på mig, sade han med ett leende,
som kom mig att tänka på en karrikerad personifikation
af mångubben: »Jaså, der ha vi mitt nya biträde. Huru
gammal är du, min gosse?»
»Jag tror J att jag är femton år.»
»Såå, du tror bara»», sade han å nyo med ett bredt
leende, »det gör du rätt i, ty då ska’ ingen begära,
att du om några tiotal härefter ska’ veta, huru
gammal du är, och det ian vara bra nog, derför att ju
äldre man blir, desto besvärligare är det att känna
sin ålder.»
»Vi voro så många syskon», ursäktade jag mig, »att
mina föräldrar hade svårt att hålla reda på hvars
och ens ålder.»
»Jaså, du har så många syskon?»
»Jag hade», rättade jag, »men de flesta af dem voro
nog kloka att gå ur den här verlden strax efter
sin hitkomst.»
»Nog kloka - du tyckes vara en liten filosof, du.»
»Jag är inte rätt säker», sade jag eftersinnande,
utan att gifva akt på hans anmärkning, »om det icke
egentligen berodde af, att de blefvo mindre skakade.»
»Hvad menar du med det?» sporde han och såg,
förlåtligt nog, ut som ett frågtecken.
»Jo», förklarade jag, »när barnskaran hemma ökades,
hvilket inte skedde allt för sällan, och den nya
upplagan skulle föras till sockenkyrkan att döpas,
brukade mor min linda om den lilla stackaren en
mängd klädesplagg, och på ett sådant sätt, att när
hon vid hemkomsten, bland de upplindade persedlarna,
ändtligen lyckades leta reda på det stackars kräket,
han eller hon, hvilket det nu var, i de flesta fall
inte vidare hade behof af något namn.»
»Hi, hi, hi, en sådan liten Mfinchhausen!»
»Hvad mig beträffar», återtog jag med en ömklig min,
»så lyckades min mor med ett kraftigt tag skaka
lif i mina domnade lifsandar, men jag är ej säker,
om inte det var ett
Den lille, runde mannen, der framför mig, gjorde
en grimas, som förmodligen var afsedd att dölja
ett leende, och yttrade i en ganska allvarsam ton:
»Huru som helst, så är du nu här, om till gagn för
mig eller icke får framtiden utvisa. För resten skall
jag säga dig, att din forna husbonde var ganska nöjd
med dig. Han är en mäkta fin karl, mäkta fin. Jag
tycker om fint folk. Har sjelf mycket fint folk i min
familj», tillade han, bröstande sig och fortfor med
växande förtrolighet: »Vet du, när jag för tretio år
sedan trädde innanför den der dörren, var jag inte
stort mer än en sådan der stackare, som du nu, och
hvad har jag icke sedan blifvit? Ja, utan skryt, kan
jag fråga: hur skulle det vara bestäldt med staden M:s
bildning, om den icke hade mig, Jonas Christoffer?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
