Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Just som jag under vår vilda framfart sökte att så
skonsamt som möjligt komma förbi ett divansbord med
en lampa på, inträdde herr Appelman. Han såg förvånad
på mig.
Jag drog våldsamt efter andan och började: "Jag
kommer, jag kommer ....>.>
»Springande, ja, det ser jag väl", afbröt han
mig. Hans fru kom nu fram till oss och förklarade, att
anledningen till min närvaro var att söka anställning
hos dem.
"Den unge herrn tyckes redan ha installerat sig,
hö, hö, hö", utbröt grosshandlaren med ett sätt att
väsnas, som skulle föreställa skratt och med hvilket
han ofta afslutade sina yttranden. "Har ni innehaft
någon lärarebefattning förut?»
Jag svarade nej och sade helt uppriktigt, att jag
varit hänvisad till sjelfstudium, att jag hoppades att
mina allvarliga bemödanden icke varit utan framgång
och att jag derför vågade söka denna plats.
"Lyckan står dem djerfvom bi, tänkte ni, hö, hö,
hö! Och ett vågstycke var det sannerligen, men det
behöfs då inte mycket vetande att läsa med en sådan
der byting. Hvad säger Thure sjelf", fortfor han vänd
till sin son, "vill du läsa for den här herrn?"
Thure sjelf förklarade tvärt: "Nej, det vill jag inte,
men han ska’ stanna qvar och leka med mig, det tycker
jag om", och han drog mig i rocken, för att jag skulle
komma och börja om samma sysselsättning som nyss.
"Nå, nå! Det ena goda förskjuter inte det andra",
sade fadern och fortfor, vänd till mig: "Pojken
tyckes redan ha tagit fasta på er person, så att det
är väl bäst, vi försöka komma öfverens, om ni nämner
edra vilkor."
Jag försäkrade mig på förhand nöjd med den aflöning,
herr’ Appelman behagade bestämma. Han tillbjöd mig
ett ganska frikostigt arvode och det beslöts, att
jag skulle tillträda min befattning en vecka efter
det familjen flyttat till landet. Derpå återvände jag
till bokhandeln. Vid mitt inträde såg jag strax, att
den värsta stormbyn rasat ut i den lille mannens sinne
och att de sista åskmolnen höllo på att draga bort.
"Hvar har du varit?" frågade han.
"Jag har varit och skaffat mig en ny plats."
Vid denna ganska enkla förklaring såg han ut, som om
jag uppläst en utanlexa på något främmande språk, och
sade i en ganska saktmodig ton: "Var god och upprepa,
hvad du nyss yttrade, jag förstod inte ett ord."
"Jag har erhållit en ny anställning." Han stod der
så förvånad, att han till och med glömde bort att
åberopa Jupiter och Saturnus.
"Ni sade ju sjelf i morse, att jag borde se mig om
på annat håll?"
"Nå, inte var det något skäl att brådska så
förtvifladt."
"Brådska, tvärt om. Det är minst femtio gånger ni
upprepat för mig, att ert tålamod var uttömdt."
"Ta, ta! Jag önskar dig så långt som ..." Han började
stampa i golfvet och mumla några otydliga meningar.
Jag förbigår fortsättningen af detta uppträde. Det
kan vara tillräckligt att nämna, att, sedan den lille
bokhandlaren lättat sitt hjerta med ett och annat
mindre vänligt kraftuttryck, lyckades jag slutligen
blidka honom. Och då min afflyttning inträffade,
skildes vi åt utan blixt eller dunder.
Familjen Appelman bodde i en vacker villa ett stycke
från staden. I öfra våningen hade jag mitt rum, der
jag njöt af en fri utsigt öfver några åkerfält och
der jag hvar morgon väcktes af den mest harmoniska
fågelsång. Jag behöfde också något, som kunde
uppfriska mitt sinne, ty jag kände mig emellanåt
alldeles nedtyngd vid tanken på det jätteverk, jag
åtagit mig, nämnligen att bibringa kunskaper åt den
bångstyrige sonen i familjen. Han var en af dessa
den civiliserade verldens vildar, som en skef och
klemande uppfostran skänker samhället.
Vårt landtlif förflöt ganska stilla, om jag undantager
de afbrott, Thures upptåg förorsakade. Till följd af
sin affärs-j verksamhet måste husfadern vara i staden
om förmiddagarna,
Lccc:
hvilket icke förringade deras fridfullhet för oss. Jag
kom snart under fund med, att den öfverlägsenhet och
fina bildning, som mannen berömde sig af, uteslutande
tillhörde husets - herr-skarinna, hade jag så när
sagt men den gången tog min fantasi en fasligt djerf
flygt. Om vi icke lefde i ett fritt land, skulle jag
bestämdt hafva ändrat mitt uttryck till »slafvinna».
En dag, efter slutad eftermiddagslektion, inträdde
jag i salongen, ty till följd af det dåliga vädret
kände jag mig icke frestad att, såsom jag brukade,
ströfva kring berg och backar. Jag märkte strax,
att herr Appelman anfäktades af dåligt lynne, något
som icke inträffade allt för sällan. Landtlifvet
behagade honom synbarligen icke. Vid min åsyn kastade
han ifrån sig tidningen, som han läst i, och utbrast:
"Nej se, herr Frisk, det var då något
märkvärdigt! Liksom ett visst slag af fåglar kommer
fram emot oväder, så tyckes det ligga i er natur,
att endast visa er när luften är riktigt tryckande,
hö, hö, hö!"
Som jag kom att tänka på hans vanliga ovädersdigra
sinnestillstånd, svarade jag: "För att inte synas
under sådana förhållanden, fordrades att inte visa
sig alls."
Som han antog, att min anmärkning var ett knöt öfver
den sedan längre tid ostadiga väderleken, yttrade han:
"Det der var något öfverdrifven Jag befarar, att den
landtliga stillheten inte inverkar fördelaktigt på
ert lynne."
Jag höll på att svara att det var flera, man
kunde hysa en sådan farhåga för, men hejdade mig
lyckligtvis.
Fru Appelman frågade nu med sin alltid dämpade röst:
«Har Thure kunnat något i dag?"
"Å ja", blef mitt svar. Min sanningskärlek hindrade
mig att afgifva en mera nöjaktig förklaring, så gerna
jag än velat det för den frågandes skull.
Ämnet hade varit före, ingenting yttrades mer härom.
Efter en stunds tystnad utbrast herr Appelman: "De
välsignade affärerna tråka, alldeles ut mig", och
vänd till sin hustru fortfor han: "Ni äro lyckliga,
ni qvinfolk, hvad ha ni för bekymmer?"
"Jag tror ändå, att vi inte äro alldeles befriade
derifrån", invände fru Appelman på sitt stillsamma
sätt.
"Jaså, kan tänka det! Hvad har min nådiga att beklaga
sig öfver? Har du inte en man", han sträckte på sig,
satte tummarna i västfickorna och sökte se imposant
ut, "en man, som är färdig att förekomma dina minsta
önskningar."
Då han icke erhöll något svar, vidtog han: "Har du
inte de finaste möbler och de dyrbaraste mattor,
för att .nu inte tala om din präktiga pojke till son?"
"Jag skulle önska", yttrade hans fru, - synbarligen
nästan ofrivilligt, "att Thure vore litet mer flitig
och eftergifvande."
"Åh, bah!" utbrast den äkta mannen och strök sig om
polisongerna. "Vid hans ålder var jag precis likadan!"
Vare sig nu att fru Appelman icke fann exemplet
särdeles trösterikt eller att hennes lungor behöfde
större frihet, nog af, jag förnam denna gång en
suck, som, om den också blifvit hörd, troligen
icke uppfattats af familjefadern, som återtagit sin
tidningsläsning. Många scener, liknande denna, fick
jag bevittna.
Sommaren nådde omsider sitt slut, och familjen skulle
återflytta till staden. Thure, som, trots våra ofta
upprepade tvister, fattat ett slags sjelfsvåldig
tillgifvenhet för mig, förklarade, att han icke ämnade
gå i skolan en enda dag, om icke jag blef qvar äfven
öfver vintern och läste med honom; och som hans vilja
var lag, anmodade man mig att stanna.
På detta sätt förflöto två hela år, hvarunder jag
använde min myckna ledighetstid att, med tillhjelp
af husets rätt stora boksamling, utvidga mitt vetande.
Hvar gång det blef fråga om min afflyttning, råkade
Thure i berserkaraseri. Hans mor förklarade, att jag
var den ende, som hade något verkligt inflytande öfver
sonen och att familjen stod i stor skuld hos mig för
de framsteg, han på senare tiden gjort. Då erfor jag
en viss stolthet och stannade gerna qvar. Jag tror
dock icke," att jag i längden härdat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
