Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
Jupiter och Saturnus, trodde jag inte.det! . . . Ämnar
du, din odåga, inte komma ned någon gång i dag?"
"Akta er», skrek jag, »annars får ni hela tretioåriga
kriget öfver er!"
"Jag skall ge dig för tretioåriga kriget, jag", ljöd
det upp till mig, och jag hade antagligen blifvit
slungad till golfvet, om jag icke skyndat ned med
boken, som jag skulle hemta och hvilken nu rycktes
ur min hand.
Jag fick från denna stund icke på länge någon glad
min af min husbonde. Men som vår ställning till
hvarandra var grundad på ömsesidigt öfverseende, från
min sida med hans häftighet, från hans med mina fel,
slöts omsider en förlikning.
På lediga stunder brukade han lära mig uttala titlarna
på de utländska böckerna, och derigenom väcktes»
hos mig lusten att lära språk. Jag började också med
tillhjelp af lexikon detta arbete.
Alla dessa böcker, som jag dagligen såg omkring
mig, hade för min fantasi liksom blifvit lefvande
väsenden. Jag betraktade dem nästan som af mig kända
och älskade personer.
Det var nu på fjerde året efter min anställning hos
den store Jonas Christoffer-, jag hade, utan att sjelf
veta huru det gått till, blifvit hans högra hand.
En afton stod jag med armarna i kors och betraktade
mina vänner böckerna, och många af diktens underbara
gestalter drogo förbi min själs öga.
"Yid Jupiter och Saturnus, hvad gör du nu igen?" var
det utrop, som störde min tankegång. Det är obehöfligt
att förklara, från hvem det kom.
"Jag står och tänker på, huru stora dessa män äro",
sade jag och pekade på några klassiska författares
arbeten.
"Ja, det är obestridligt, att de voro mycket stora."
"JW", betonade jag.
"Äro", upprepade han. "Jaså, du tror kanhända,
att de lefva ännu? Det fattades bara det, att ditt
vurmeri skulle leda dig till att se spöken midt på
ljusa dagen."
Utan att gifva akt på honom, fortfor jag: "Hvad det
skulle vara, härligt, att vara en sådan man, till
hvilken alla med vördnad blickade upp!"
"Åh bah, maskarna förtära dem likaväl till sist!"
"Må så vara",’ svarade jag-, "huru väcker dock inte
dessa utvalda andar tanken på och medvetande om en
högre, oförgänglig tillvaro."
"Du är en svärmare", invände han.
"Huru skönt måtte det inte vara», fortfor jag ifrigt,
"att kunna skapa en hel verld af tänkande, kännande
varelser, i hvilkas sorger och fröjder andra kunna
lefva sig in, äfven sedan den, som framkallat dem,
gått ur tiden! Det är ju odödlighet redan här i
stoftets verld, det..."
Här afbröts jag af min husbonde, icke med någon
anmärkning, som rörde det ämne, jag ville fördjupa
mig uti, utan med en uppmaning i en förlägen och
ovanligt höflig ton: "Vill John vara snäll och ordna
de här böckerna!"
Hufvudstupa återkallad till hvardagslifvet, fullgjorde
jag stillatigande min förrättning.
Strax derpå inträdde grosshandlaren Appelman,
mannen med det sjelfkära utseendet, som jag förut
beskrifvit. Sedan han tillhandlat sig några dåliga
romaner i granna band, utbrast han plötsligt:
"Kan ni tänka er, jag har hållit jagt kring hela
sta’n för att få en yngling, som kunde läsa historia
och geografi med min son under de instundande
sommarmånaderna. Genom en förarglig tillfällighet har
han blifvit efter uti dessa ämnen i skolan. Och så
behöfver min gosse något sällskap, emedan han icke
har syskon."
"Och har herr grosshandlaren inte funnit någon,
som kunnat vara nog lycklig att få en sådan
anställning?" frågade den djupt vördnadsfulle Jonas
Christoffer.
»Nej, hvad tycker ni väl", svarade herr Appelman,
med en hållning, som en påfågel kunnat afundas honom,
"fastän
man kan betala hvad som helst, är man inte i stånd
att få det man önskar."
"Vid Jupiter och Saturnus", utbrast min lille
bokhandlare och hade så när tillagt, "trodde jag inte
det", men han hejdade sig i tid och sade i stället:
"Det är för bedröfligt, att jag inte skall känna
till någon sådan yngling, men så fort jag får
korn på någon, skall jag ha äran underrätta herr
grosshandlaren." Och han förvandlade, med sitt
* väl villiga leende, sina ögon till ett par de
allra finaste springor. Med en helsning, på en gång
förtrolig och öfverlägsen, gick herr Appelman.
"Det är en obegripligt fin karl, den der!" utbrast
min bokhandlare förtjust.
"Ja, verkligen obegripligt fin", upprepade jag.
Som han icke gaf akt på min tonvigt, fortfor han:
"Att så der af en nyck vilja anställa en person
som sällskap åt sin son, det är något i den större
stilen!"
"Det var ju som informator", invände jag.
"Åh, det vet jag visst", sade han, "som jag hört
unga herrn omtalas, är jag viss på, att läsningen
blott är ett svepskäl, för att erhålla en lekkamrat
åt honom. Pojken är ju dessutom inte mer än tio år."
Följande dag, vid middagstiden, bokstafven instormade
min värde förman och utropade, att han "Vid Jupiter
och Saturnus" alltid trott, att jag skulle komma att
göra honom någon större förargelse. Enkegrefvinnan
i huset bredvid hade skickat sin betjent och frågat,
hvarför man icke sändt henne de böcker, hon sagt till
om. Förgäfves bedyrade jag, att jag aldrig hört talas
om dessa böcker. I en ursinnig ton frågade han, om
jag ämnade skjuta skulden på honom, och förklarade,
att jag satte honom i misskredit hos hela den förnäma
verlden. Men nu var hans tålamod uttömdt. Jag kunde
gerna se mig om på annat håll, menade han:
Jag var visserligen van vid hans häftighet, men man
är ibland mer ömtålig än annars, så var ock fallet
nu med mig.
En tanke uppstod hastigt i min hjerna. Hvarför skulle
jag ej kunna söka denna anställning hos grosshandlaren
Appelman? Jo, helt säkert. Jag hade ju på senare
tiden med verklig passion hängifvit mig åt studiet
af just ifrågavarande ämnen.
Så fort jag fick tillfälle, vandrade jag alltså till
familjen Appelman.
"Skall jag väl våga åtaga mig denna plats?" var den
fråga, som oupphörligt sysselsatte mig och kom mig
att sakta mina steg.
När jag nådde min bestämmelseort och inträdde,
var den första, jag fick se, unge herrn, som slagit
omkull en af fåtöljerna och med ett af dess i fallet
afbrutna ben slog på stolens stoppning, så att dammet
yrde omkring.
"Ser du, mamma, en sådan präktig bastrumma jag
har!" ropade han.
"Käre Thure, gftr inte så der, det dammar ju så
förfärligt", ljöd en saktmodig stämma från ett hörn
af rummet.
Jag blickade dit och såg ett qvinligt väsen komma
mig till mötes, fru Appelman, som jag ganska väl
kände igen, men vid hvilkenss åsyn jag, då jag nu
närmare betraktade henne, nästan kände mig ängslig
till mods. Jag hade aldrig förr sett något så litet,
så tunnt och så ljust i mensklig gestalt.
Med oefterhärmligt behag helsade hon mig och frågade,
om det var hennes man jag sökte.
"Ja, det är fråga om en platS", svarade jag. »»Herr
grosshandlaren sade i går, att han Önskar en person,
som kunde läsa ett par svenska ämnen med hans son."
"Nej, gjorde han verkligen", utbrast fru Appelman
med en så glad öfverraskning, att jag öfvertygades
om, att frun icke brukade på förhand vara invigd
i familjeangelägenheterna.
"Jaså, är det du, som ska’ komma och leka med
mig?" ropade herr Thure, som trots mina nitton år
tilltalade mig på detta förtroliga sätt.
"Var så god och sitt ned så länge! Jag tror att min
man kommer snart", yttrade fru Appelman.
"Nej, kom hellre och lek med mig!" skrek den lilla
vild-hjernan, slog ett tåg kring mitt lif och tvingade
mig att springa som häst under hans slag af en lineal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
