Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholmsbilder af Axel S-g. I. "Tokige baron." - Getingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
sig på sin sedvanliga promenad. Endast om
söndagsmorgnarna utsträcktes dessa promenader längre,
då en åkardroska vanligtvis afhemtade »slottets»
båda invånare för en åktur till nya kyrkogården
och Solna närbelägna kyrka, der de öfvervoro
gudstjensten, efter hvilkens slut de i samma åkdon
återvände till sitt tysta hem. En mera företagsam
eller mera nyfiken församlingsbo, än de öfriga,
hade lyckats upptäcka, att den graf, till hvilken
de båda gamla så regelbundet vallfärdade, bar på
en liten enkel grafsten det enda namnet Annette,
men hvem denna Annette varit, derom sväfvade man i
fullkomlig okunnighet.
Så hade år efter år förflutit utan andra rubbningar
i de båda gamlas lefnadsordning, än dem, som voro
följden af sjuk-dommar eller af en bistrare årstid,
då en vacker dag det mångkunniga ryktet, som till
och med har förmåga att gå igenom lyckta dörrar,
från »slottets» fridlysta område utbasunade ett
dödsfall. Den ståtliga, hvithåriga damen hade lemnat
alla jordiska slott, hvilka, huru fasta de än må vara,
dock alla äro underkastade förgängelsens lagar, för
att utbyta dem mot det enda oförgängliga - det okända
tillkommandes rymder; och med detta dödsfall följde
också upplösningen på den gåta, med hvilkens lösning
hela grannskapet under åratal varit sysselsatt.
»Att välborna fröken Albertina Ulrika Eleonora
Ridderkrona, född den l December 1780, stilla afled
i Stockholm den l December 184.., sörjd och saknad
af en efterlefvande broder och öfriga anförvandter,
varder endast på detta sätt tillkännagifvet.»
Så lydde den dödsannons, hvilken, naturligtvis först
i Post– tidningen och sedermera i andra tidningar,
såsom en följd af detta dödsfall blef synlig och
omsider tillfredsställde den nyfikenhet, som redan
länge plågat alla traktens kaffesystrar. Att den
långe, besynnerlige gråhårsmannen var baron, det
visste man dock förut, eftersom han allmänt kallades
»tokige baron» (på hvad grund detta skedde, visste
deremot ingen), men nu hade man också reda på namnet
och ett lysande namn dertill. Men hvad, i Herrans
namn, var då orsaken till, att en baron Ridderkrona
med sin välborna syster hade slagit sig ned »långt
bortom all ära och redlighet» i en af stadens utkanter
och lefde, der ett fullständigt eremitlif, aldrig
emottagande något besök och sjelfva besökande endast -
en graf?
Orsaken var en tung blodskuld, som förvandlat en ung,
lysande officer till en gubbe i förtid och sköflat
alla blommorna i hans systers lustgård, ty för att
om möjligt försona, hvad brodern brutit, hade hon
bjudit en vredgad-försyn offret af sin lefnads glädje
och troget delat det ångerns och försakelsens lif,
han fört i mer än trenne tiotal af år.
Åtta dagar efter det systern burits ut genom de
grön-målade grindarna, följd af ett halft dussin
anförvandter, hvilka för öfrigt tycktes mera generas
af den nyfikna hopens blickar, än sörja den bortgångna
- hvilket ju för resten icke så mycket må räknas
dem till last, då arfvet efter all anledning en gång
skulle komma att blifva ganska ringa - lades brodern
ned på det läger, der mannen med lien väntar
vid fötterna och förlossningens engel vid
hufvudgärden, och med detta insjuknande ramlade
också med ens det hemlighetsfullas kinesiska mur,
som hittills omgärdat det märkvärdiga »slottet».
Den tillkallade läkaren, hvilken af systern
affordrats ett tysthetslöfte om hvad han der inne
kunnat uppsnappa, löstes i allo från samma löfte af
brodern, hvilken på dödsbädden återvann det förstånd,
som förut omtöcknats af grämelse och sorg; och det är
genom samme läkare, som den döendes berättelse om sina
lefnadsöden kom det af nyfikenhet lidande grannskapet
till tröst och lindring ungefär sådan den här följer.
I början på detta århundrade tjenade på
Stallmästargården en nittonårig uppasserska vid namn
Annette, hvilkens skönhet och älskvärdhet bortkollrade
mer än ett manligt hufvud och utgjorde en mäktigare
dragningskraft, än sjelfva ställets vackra läge
vid Brunnsvikens förtjusande strand, och hvad som i
synnerhet gjorde stockholmsherrarna hufvudbry, det
var att den vackra Annettes skönhet öfverträffades af
hennes dygd, en egenskap, hvarför utvärdshusens täcka
prestinnor eljest icke alltid varit berömda. Ingen
kunde skryta af, att hafva rönt något ynnestbevis
af den unga flickan, som i sitt uppförande mot
gästerna var lika mot alla. Samma solvarma leende,
samma vänliga uppmärksamhet kommo alla till godo,
ung och gammal, patricier och plebej, och med
samma artiga nigning mottogos de små och de stora
drickspenningarna. Med ett ord, den vackra flickan
var en gåta, med hvilkens lösning mer än en blaserad
dyrkare af det täcka könet förgäfves sysselsatt sig.
Bland de trägnaste gästerna å värdshuset var en ung,
bergad handlande på Norrmalm, hvilken hvarje afton,
hurudant vädret än var, lät en bägare kredensas eller
sexbordet dukas af den vackra Annette, allt under det
att hans blickar vältaligt tolkade de känslor, som
rörde sig inom hans för öfrigt ganska presénterliga
kroppshydda. Så hade han regelbundet aflagt sina
dagliga besök under ett par månaders tid, då han
ändtligen en vacker dag tog mod till sig, lät munnen
uttala ögonens stumma språk och anhöll om den unga
flickans hand. Annette, på hvilken friarens grannlaga,
allvarliga sätt och väl icke minst hans fördelaktiga
utseende icke förfelat att göra ett visst intryck,
ehuru hon ingalunda för honom hyste någon varmare
känsla, tvekade icke länge att utbyta sin beroende
ställning mot den af husmoder i ett aktadt hem och gaf
alltså efter några dagars betänketid sitt »ja». Med
värdinnans på stället medgifvande skulle hon en månad
derefter få i förtid Jemna sin plats, och allt tycktes
sålunda båda henne en lycklig och solljus framtid,
då plötsligen på de båda ungas lefnads-himmel uppsteg
ett moln, som i sitt sköte bar den blixt, hvilken
skulle grusa deras lyckas tempel och i förtid öppna
tvänne grafvar.
En vacker sommarafton sutto de båda unga vid ett
af den öfre våningens fönster, blickande ned på de
anländande gästerna, han strålande af stolthet och
lycka och hon leende och lugn i medvetandet af den
tryggade framtid, hon nu gick
till möte.
(Forts. sid. 267.)
|land de många familjer, som bilda steklarnas
ordning och hvilka höra till de intressantaste inom
djurverlden, intaga getingarna (Diploptera, Vesparice)
ett ganska framstående rum. De hafva, liksom alla
öfriga steklar, tvänne par glesådriga, hinnartade
vingar, ett främre och ett bakre, men utmärka sig i
afseende på dessa derigenom, att de främre vingarna,
när de äro i hvila, lägga sig i veck längs midten
och till en del omfatta bakvingarna. För öfrigt äro
de till sitt allmänna utseende väl bekanta, om de
än på grund af sin giftgadd, den de icke äro sena
att begagna, sällan af lustvandrare i det .gröna,
när de af dem anträffas, varda tagna i närmare
betraktande. De flesta fly, när de se skymten af
deras mörka, med ljusa fläckar och ränder tecknade
kroppar. Getingarna, af hvilka de flesta slägten
a förekomma i de varma landen, lefva af frukternas
söta vätskor, men larverna matas i vissa fall med
små insekter eller larver, som stundom
förut söndertuggas. Der tillgång på söta fruktsafter
finnes, der kan man vara säker på, att getingar skola
infinna sig. Det är för visso en ganska hård pröfning
för lynnet, när man plockar ett plommon och finner,
att en geting redan tagit frukten i besittning, helst
om man på ett ohemult sätt göres uppmärksam på denna
omständighet genom ett skarpt sting i fingret. Den
första helt naturliga och förlåtliga drift, man dervid
erfar, är att hemsöka angriparen och hela hans slägt
med det mest välförtjenta straff. Saken är den, att
två, som tillhöra samma näringsgren, aldrig förlikas
- getingen och menniskan äro båda fruktätare och stå
följaktligen på fiendtlig fot med hvarandra.
Trots denna vår naturliga fiendtlighet mot getingen,
finnes dock, såsom redan blifvit antydt, åtskilliga
omständigheter och förhållanden i afseende å honom
och hans historia, som utgöra de mest intressanta
föremål för studier. Den gadd, till exempel,
33*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
