Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Getingen - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXVIII. Gustaf af Klint. H. af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
som vi med så full rätt frukta, är en ganska vacker
inrättning, och många naturkunniga hafva egnat ganska
mycken uppmärksamhet åt denna sak. Den består af en
helt liten slida, i ändan på hvilken inuti djurets
kropp befinner sig en liten säck, som innehåller ett
förråd af den giftiga vätskan. När gctingen varder
retad, sticker han den lilla, rörliga gad-den i sin
angripare och ingjuter medelst en tryckning på säcken
en giftdroppe i såret. Vanligen förorsakar detta
endast en snart öfvergående, om än häftig smärta,
men ibland händer det, att allvarsammare följder
uppstå af stinget.
Det är emellertid hufvudsakligen på grund af sin
konstfärdighet såsom byggmästare, som getingen är
förtjent af uppmärksamhet. Denna konstfärdighet
är något utmärkande så väl för de getingar,
hvilka lefva ensamma, som i synnerhet för dem,
som bo tillsammans i samhällen. Dessa sistnämnda
måste uppväcka förvåning genom den storartade och
omvexlande stilen i deras bon. Märkvärdiga
äro äfven deras bon på grund af det ämne,
hvaraf de ofta till hufvudsaklig del bestå
och som på ett förvånande sätt likna ett
alster, som den menskliga konstfliten först
sent lärde sig framställa. De gamla egypterna
förfärdigade, såsom bekant, det första papper, som
någonsin blifvit framstäldt, af papyrusväxten, och
papperstillverkningen har sedan dess långsamt
undergått en mängd förbättringar, tills den
hunnit sin nuvarande fullkomning. Men långt
innan ännu den säf, som Nilens stränder
frambringar, hade för antydda ändamål blifvit använd
af den menskliga konstskickligheten, hade getingen
hunnit fullkomlighet såsom pappcrstillverkare.
Pappersförbrukningen i verlden är numera så ofantlig,
att man allt jämnt och med stor ifver söker efter
nya ämnen, som Getingar.
kunna vara tjenliga såsom ersättning för lumpen,
hvarpå tillgången är långt ifrån att motsvara
behofvet. Sålunda har man äfven med framgång sökt
att förfärdiga papper af träfibrer och, såsom vi
veta, finnas jämnväl i vårt land stora fabriker för
åstadkommande af träpappersmassa, men framställandet
af trämassepapper är en konst, hvari getingen sedan
oräkneliga
århundraden tillbaka ut-
Getingbo.
märkt sig. Han förfärdigar af trä, som för detta
ändamål synes vara ett så ofördelaktigt ämne,
ett papper af utmärkt finhet. De getingar, som äro
inhemska hos oss, bygga sina bon af barkens mjuka
väfnad (parenchym), och emedan ämnet är hemtadt från
flera olika slags träd, hafva desamma alltid ett
randigt utseende.
Ofvanstående illustration framställer ett getingbo,
fästadt vid och nedhängande från en trädgren. Bon
af detta slag äro till sin sammansättning finare och
tätare, än sådana, som äro
förlagda under markens yta och hvilka äro de vanligast
förekommande. Det sätt, hvarpå bonas förfärdigande
tillgår, är dock i båda fallen temligen lika. Detta
sker i korthet på följande sätt: En getinghona, som
öfverlefvat vintern, hvilken visat sig olycksbringande
för hannarna, uppsöker på våren en lämplig plats. Hon
utväljer ett hål i en dikesren eller ett halmtak
eller ock stundom en buske till skådeplats för sina
arbeten. Här börjar hon nu bygga sitt bo. Hennes
material är papper, och detta papper förfärdigas,
såsom redan blifvit nämndt, af trä. Getingen har
skådats sittande till exempel på ett, fönsterbräde,
afgnagande små spånor. Dessa har hon samlat ihop
i en knippa och flugit bort dermed. Man har vidare
gifvit akt på henne, huru hon ytterligare söndersmulat
dessa spånor och bemängt dem med en klibbig, afsondrad
vätska, så att en blandning uppstått, hvilken, utbredd
i lager, bildar papperet. Med dessa papperslager
gör hon början till det klotformiga boet. Detta
öfverklädes rundt om med många papperslager och
innehåller invärtes ett antal kakor, något liknande
dem, som förekomma i en bikupa, men olika dessa
derutinnan, att under det de hafva en vertikal
ställning, så äro kakorna i getingboet horisontela.
Efter det honan fullbordat en viss del af boet och
uppfört ett antal celler, lägger hon i hvarje
af dessa ett ägg. Dessa ägg utkläckas inom kort,
och hon förser då ungarna med föda. Denna består af
smulor af åtskilliga söta frukter, från bin stulen
honung och små korn, samlade vid besök i sockerskålar.
Så snart* ungarna nått mogen ålder, är det helt och
hållet på dem, som pligten att fullborda hemmet
och föda larverna hvilar. Det finnes blott en
ge-tingdrottning i hvarje bo. Dess öfriga invånare
äro antingen hannar eller arbetare, och hon allena
lägger ägg, så att hela boets befolkning är hennes
af komma. De unga getingar, som framdeles skola
blifva drottningar - upphof till andra getingbon
under de följande årstiderna - födas såsom unga
på ett annat sätt, än de vanliga arbetarna. Det är
nämnligen de, som hafva tillåtelse att erhålla
animalisk föda, bestående af fångade insekter
eller af smulor, hemtade från slagtarboden
eller från andra håll. Hannarna äro större än
arbetarna, men icke så stora som drottningarna. Deras
åliggande synes vara att bestrida vissa, med den inre
hushållningen i boet förknippade göromål.
Getingarna hafva icke samma omtänksamhet som bina-,
de samla intet förråd för vintern och följden är,
att de flesta af dem då förgås. Det säges till och
med, att arbetarna vid vinterns annalkande döda aUa
de unga larverna.
Ett
Bildergalleri.
LXXVIII. Oustaf af Klint.
finnes slägter inom vårt land, hvilkas medlemmar,
led efter led, framstå icke blott såsom lysande
exempel på karaktärens och hjertats sanna adel,
utan äfven derigenom att de kring sin panna vira
fosterlandsvännens, hjeltens och vetenskapsmannens
lager och hvilkas namn med oförvansklig glans stråla
i minnets och ärans tempel. En sådan slägt är adliga
ätten af Klint.
En af denna slägts mest utmärkta medlemmar, nämnligen
viceamiralen Gustaf af Klint» vilja vi här taga till
föremål för en kortfattad skildring, men vi kunna ej
fullständigt teckna denne ovanlige man, utan att först
med några ord omnämna hans fader, den ej mindre om
sitt fosterland förtjente öfversten och lotsdirektören
Erik af Klint, en värdig far till värdiga söner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
