Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I trollens garn. (Erhållit andra priset vid Familj-Journalens pristäflan i vitterlek 1879.) Viktor Moll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I trollens garn.
(Erhållit andra priset vid Familj-Journalens"
pristäflan i vitterlek 1879.)
L
.lockan knäpper sina tick––––
"^Det är sol i moderns blick, Der hon sitter med sin
vana, Fem år gamla pilt på knäna, Leende, som när en
mor På sin älsklings lycka tror.
Klockan knäpper sina tick–––-
Det är sol i hennes blick, När hon sluter hans
små fina, Mjuka händer mellan sina, Under det att
barnsligt han Läser upp, så godt han kan:
som hafver barnen kär, Se till mig, som liten
är! Hvart jag viker eller vänder, Står min väg i dina
händer. Skydda, gode Gud, ditt barn För det onda och
dess garn I»
Klockan knäpper sina tick - - Det är sol i moderns
blick, Och en engel skyndar gläder Att berätta för
Gud Fader, Att han fann den alla dar Brinna lika ren
och klar.
II.
.’Kära moder, jag1, som andra, Vill i verlden ut och
vandra, Lyckan vill jag fresta på. Mången gosse sprang
med tvänne, Bara fötter fatt på henne - Kanske äfven
jag gör så N
I hans ränsel modern lade, Hvad hans yrke nödigt
hade Och hvad mer hon kunde ge. »Ej vill jag din
reslust klandra, Gör ej dock i allt, som andra -
Glöm ej bort din Gud, som de!»
Gossen vandrar ut i verlden. Allt går godt och väl
på färden,
Lyckligt för han nål och sax; Men då pöser det i
blodet, /
Och då växer öfvermodet, Och då lura trollen strax.
Lusteligt en qväll i skogen Bäddar han, sin vana
trogen, Sjelf sin säng bland blommig ljung. Guld i
ränseln, kraft i armen, Helsa, mod och hopp i barmen -
Hvem, om icke han, är kung?
Men då bleknar vesterns himmel, Skogen mörknar, och
dess hvimmel Tar sig så fantastiskt ut. Dimman, som
ur mossen drager, Underliga former tager, Vexlande
i hvar minut.
Dock - det är ej dimma bara! Det är varelser, som fara
Hand i hand och ring i ring; Det är skogsfruns lätta
skaror, Som i natten lägga snaror: Spring för lifvet,
gosse, spring!
Men för sent - han kan ej längre! Trollen skocka
sig allt trängre Kring sitt funna menskobarn. Ljusa
flickor honom taga Och vid handen honom draga In i
sina fina garn.
Han vill värja sig, men kan ej. Han vill bedja,
men han fann ej Några ord att bedja med; Ty bland
villorna på färden Har han länge se’n i verlden Växt
ifrån sin barndomssed.
Och när skogsfrun honom bringar Glömskans djupa
horn och klingar Honom till, så ljuf och varm,
Faller gossen, öfvervunnen, Se’n han drycken fört
till munnen, Till sin nakna huldras barm.
SY. Familj-Juurn. 1379,
37,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
