Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I trollens garn. (Erhållit andra priset vid Familj-Journalens pristäflan i vitterlek 1879.) Viktor Moll - Tolle Björnssons äfventyr, berättadt af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
Hejsan! Trollens jubel skallar Vida mellan skogens
tallar, Der nu rastlöst natten om Skogsfrun öfver
kärr och mosse Dansar själen ur sin gosse, Tills det
dagas småningom.
Men då bleknar nattens elfva, Hennes lemmar börja
skälfva, Ängsligt ser hon sig omkring-, ^Magrare
hon blir om armen, Skrumpnare hon blir om barmen,
Blåare kring ögats ring.
Och när solen sent om sider Öfver skogens toppar
glider, Finner gossen, till sin skräck, Blott ett
spöke i sitt sköte Håligt stirra sig till möte Och
fly bort med skratt och gäck.
Gossen ligger qvar på ljungen, I sin unga lifsrot
stungen, Snärjd i trollens fina garn. Men i hemmet
bort i fjärran Satt hans mor och bad till Herran För
sitt enda, kära barn . . .
III.
Klockan knäpper sina tick–––-
Det är natt i moderns blick, Der hon sitter och med
smärta Trycker sonen till sitt hjerta, Fruktande,
som när en mor På sin älsklings ofärd tror.
Klockan knäpper sina tick - - Det är natt i hennes
blick, När hon tar hans kalla, sjuka Händer mellan
sina mjuka, Och som förr i verlden han Läser upp,
så godt han kan:
"Gud, som hafver barnen kär, Se till mig, som fallen
är! Hvart jag viker eller vänder, Står min väg i
dina händer. Frälsa, gode Gud, ditt barn Från det
onda och dess garn!"
Klockan knäpper sina tick - –Det btir sol i moderns
blick, Och en engel skyndar gläder Att berätta för
Gud Fader, Att den solen, som blef släckt, Nu igen
till lif var väckt.
Viktor Moll.
Tolle Bjö
berättadt af Aldebaran
yi\ lammande i eld och lågor, . ^^Som ett t haf i
gyllne vågor, Norra himlen smyckar sig. Är det solen,
som mot fjällen Utaf is, i mörka qvällen, Strålande
det skenet kastar Kring sin ljusa vandringsstig?
Eller är det väl, kanhända, Jordisk eld, som synes
sända Flammorna mot himlens bryn? Eller denna kraft,
som sänder Tusen bud till skilda länder Och som fins
i åskans blixtar, När de glänsa uti skyn?
Under ett sådant härligt norrsken red en flock ryttare
vägen framåt mellan Jörlanda och Kongelf sent en afton
i Oktober år 1677. Detta år var ett af de oroligaste
för Bohus län, ty landet var öfversvämmadt af det
under grefve Ulrik Gyldenlöwe stående krigsfolket.
De ridande tillhörde denna krigsstyrka och bestodo
af tvänne officerare, tio till tolf knektar samt ett
lika antal beväpnade bönder.
Framför de båda förmännen red en bonde af omkring
tretio års ålder, äfvenledes beväpnad med en bössa,
och det hördes tydligen på de frågor, denne ibland
erhöll af den ene efter honom ridande officeren,
att han var flockens vägvisare.
Nattens mörker hade säkert varit ogenomträngligt,
om icke norrskenet med sitt omvexlande ljus, stundom
mer och stundom mindre klart, upplyst nejden. Under
det ryttareskaran tyst, men skyndsamt, trafvade
framåt landsvägen, samtalade de båda anförarna sakta
med hvarandra.
75Det kan väl ej vara möjligt, att vi skola komma
för sent, ty då, min käre vän, blifver öfversten
vred och..."
"Våren I lugn, broder Munk!" afbröt den tilltalade;
^svensken kan icke hinna fram till Karreby förr än
till mid-natten, och bonden sade nyss, att vi kunna
se kyrkan, så snart vi komma rundt den bergsknall,
som skymtar der borta."
* Yktetid (bohuslänskt ord) = aftonmåltidstund,
skymning.
"Käre vän Nils Bonde, härutinnan kunnen I, väl hafva
rätt, men icke likar jag mig med den der mannens
uppsyn, som rider der framför oss, ty han är säkert
en förrädare."
"Ja, emot svenskarna, och det endast för slem vinnings
skull. Men der stannar han nu; jag vill rida fram
till honom och höra hvad som är på färde."
Då officeren framkom till vägvisaren, sade denne:
"Vi möta någon der framme."
Vid denna underrättelse sände löjtnant Bonde fyra
ryttare, hvilka omringade den ankommande och förde
honom till befälhafvaren. Fången befanns vara en ung
adertonårig bonddräng, hvilken nu af löjtnant Nils
noga förhördes och uppgaf sig heta Tolle Björnsson
samt vara ifrån Solbräcke gård. På förfrågan,
hvarifrån han kom och hvarthän han ämnade sig, svarade
han, "att han väl kom hemifrån och skulle besöka sin
fästmö; men hvar hon bodde, det ville han ej tala om".
Löjtnanten frågade honom då, om han hade sett några
ryttare på något ställe nyligen.
"Usch ja! Di rf a här alla dagar, som om di vore
galna, Å så slåss di se’n, och det så, att det är en
stor skam åt’et", svarade ynglingen.
"Ja så, min gutt", sade norrmannen, "det är godt och
väl det, men jag vill veta, om du sett några svenska
ryttare, hvilka i eftermiddag ridit vester öfver?"
"Ja då! Prosten i Karreby och mjölnaren i Skårby
kommo rfandeso från Hålleröd vid yktetid*"
"Å nej, din drummel! Jag menar knektar, förstår du
väl", utbrast löjtnant Bonde.
"Nä då! Inte sedan prosten och mjölnaren..."
"Håll mun, pojke!" sade löjtnanten. "Och ni, karlar,
tagen fången emellan eder och släppen honom icke ur
sigte. Och nu framåt!"
"Nej, se Pehr i Åketorp!" ropade den unge drängen,
då han fick se vägvisaren. "Guss fre, Pehr! Körs,
hvad ska I ha den därå stora byssa te? I har la aldrig
gett er te knekt heller?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
