Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Ericssons senaste arbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvardera om hundra hästkrafter, kunna under nio timmar om dagen hållas i rörelse genom att använda den nu förspillda solvärmen på nämnda lilla landområde längs några vattensträckor i de för solen mest utsatta delarna af jorden.
’Vid närmare eftertanke’, säger Ericsson, ’finner man lätt, att den hastiga uttömningen af de europeiska stenkolsfälten snart skall framkalla stora förändringar i fråga om de internationella förbindelserna och att dessa förändringar skola blifva till fördel för de land, som äro i besittning af en ständig solkraft. Öfre Egypten, till exempel, kommer att om några hundra år skörda betydande fördelar och nå en framstående politisk ställning, tack vare sitt ständiga solsken och sin oafbrutna tillgång på oinskränkt rörelsekraft. Den tid varder kommande, då Europa måste stanna sina maskiner af brist på stenkol. Då skall öfre Egypten, med sin outtömliga solkraft, inbjuda de europeiska fabrikanterna att förflytta sina etablissement till alluvialslätten på ömse sidor om Nilen, der man kan erhålla ett belopp af rörelsekraft, hvilket är mycket större än det, som användes af Europas alla fabriker.’
Inrättandet af solmaskinen utgör endast ett resultat af de grundliga undersökningar, som Ericsson under de senare åren egnat åt solens beskaffenhet. Hans stora erfarenhet som mekanisk konstruktör har satt honom i stånd att snabbt uttänka de apparater, som erfordras för hans forskningar och experiment, hvilka nästan alla äro nya. Att börja med, är den vanliga termometern oduglig i fråga om observationer af solvärmen. Qvicksilfret meddelar värmen från partikel till partikel alltför långsamt att kunna i rätt tid angifva gradtalet, och under det den ena hälften af termometern är utsatt för solstrålarna och mottager värme från dem, befinner sig den andra hälften i skuggan och utstrålar denna värme i rymden. Derför har Ericsson ersatt qvicksilfvertermometern med en ’barometrisk actinometer’, i hvilken värmen mätes genom luftens utvidgning i en kula, som är innesluten i ett lufttomt rum. Med detta instrument kan man samtidigt bestämma solens höjd och styrkan af hennes strålvärme. ’Meteorologerna’, har man sagt, ’skulle göra klokt uti att använda ett sådant instrument vid alla vigtiga observationer, efter som dess samtidiga angifvande af solvärmens styrka och zenith-afståndet sätter dem i tillfälle att bestämma atmosferens relativa fuktighet med en noggrannhet, som sannolikt är omöjlig att uppnå på annat sätt.’ Vidare hafva de antagna teorierna om metallernas reflexionsförmåga måst maka åt sig, och de serier af alldeles nya experiment, som Ericsson anställt, hafva omflyttat metallerna i fråga om deras förmåga att reflektera strålande värme på följande sätt: silfver 1,000, messing 0,885, nickel 0,786, stål 0,709. Enligt Laprovostaye och Desains, hvilka naturforskare följde den thermo-elektriska metod, som Ericsson förkastar, var förhållandet mellan silfver och messing som 1,000 till 0,978.
Dessa uppgifter afse endast att vara illustrationer, ty det skulle fordras en särskild artikel blott för att antyda de resultat, till hvilka Ericsson kommit, eller för att beskrifva de nya forskningssätt, som han använder. Bland annat har han ådagalagt, att solskifvans polar- och eqvatorialtrakter meddela lika stark strålvärme åt jorden och att solen utsänder lika stark värme i alla riktningar. Den ryktbare italienske astronomen Secchi försökte att vederlägga tillförlitligheten af Ericssons forskningar rörande styrkan af den värme, som från olika delar af solskifvan meddelas åt jorden, men han kom till korta på detta försök. Det instrument, som Ericsson konstruerat, för att lösa det problem, med hvilket Secchi förgäfves sysselsatt sig i tjugo år, är sannolikt ett af de märkvärdigaste, som fysiken känner.
I samband med sina forskningar rörande solvärmen har Ericsson gjort några märkliga beräkningar i fråga om de inflytanden, som bidraga till att minska jordens roterande rörelse. ’Att menniskans hand och förstånd’, säger han, ’hafva vållat en rubbning af jordens rotationscentrum skall anses för ett häpnadsväckande påstående, men kan dock, på grund af följande fakta, icke vederläggas. De millioner tons byggnadsämne, som innehållas i pyramiderna och som genom de gamla egyptiernas muskelstyrka förflyttades till ett större afstånd från rotationsaxeln, störde den förutvarande jämnvigten hos den roterande massan och framkallade en tendens till minskning i jordens svängningshastighet samt till ökande af dygnets längd. Det kan icke heller sättas i fråga, att om icke London blifvit bygdt eller om Paris’ byggnadsmaterialier ännu funnes qvar i katakomberna, skulle solen gå upp tidigare än nu är förhållandet, ehuru skilnaden skulle vara för obetydlig att kunna beräknas. Beloppet af den tyngd, som genom menniskans hand blifvit förflyttad från jordens inre och hopad på hennes yta, är emellertid så stor, att man med siffror icke kan uttrycka omfånget af axelrotationens derigenom uppkomna förminskning, under det våra vanliga instrument för mätandet af afstånd äro tillräckligt fint indelade, för att angifva den ökning af jordens kringsvängande rörelse, som vållats genom nämnda förflyttning af materia. En modern, stor stad af första klassen består af omkring hundra tusen hus; hvarje hus innehåller omkring fyra hundra tons mineralämne. Således utgör hela tyngden af tegel, lera eller sten, tagen under jordens yta, vid pass fyrtio millioner tons – en tyngd, som blott är en obetydlighet i jämnförelse med samtliga menskliga bostäder och andra byggnader, hvilka hufvudsakligen genom muskelkraft blifvit uppförda på jordens yta. Lägg dertill tyngden af det material, som från grufvorna blifvit förflyttadt till ett större afstånd från rotationsaxeln medelst lefvande kraft eller mekanisk kraft, beherrskad af menniskans förstånd!’
En ännu vigtigare beräkning vänder sig omkring vattendragens hämmande inflytelse på jordens kringsvängande hastighet. Med den amerikanska ingeniörkårens mätningar till grundval för sina kalkyler, har Ericsson sökt visa storleken af den hämmande verkan, som framkallas genom de fasta och uppslammade ämnen, hvilka afsöndras genom regnvattnets inflytande och sedermera genom vattendragens strömlopp föras närmare eqvatorn och sålunda längre från rotationsaxeln. Mississippi ensam lär minska jordens rotationshastighet med 36/100000 sekund
John Ericsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
