Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolle Björnssons äfventyr, berättadt af Aldebaran - Hvilket nöje! F. Heurlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
hatt" utskjutande bjelke. Det var Pehr i Åketorp,
hvilken på detta sätt belönades för det förräderi,
han begått mot sitt fädernesland.
Tolle Björnsson lemnade fästningen kort efteråt,
ridande på en af de norska ryttarnas hästar, hvilken
han, tillika med Pehrs i Aketorp kassa, erhållit af
kommendanten till belöning för sitt uppförande under
de föregående dagarnas ströftåg.
Trenne år härefter vigdes i Karreby kyrka, enligt
en gammal anteckning af prosten derstädes, Severin
Pedersson Ström, "Bondesonen ärlige och välfrejdade
Tolle Björnsson i
Solbräcke Bollestad"
och dygdädla jungfrun Gunhild Svensdotter från
Nu är den gamla kyrkan rifven, En ny står der den
förra stått, Och bragden är en sägen blifven Och
lefver som en saga blott. En sådan går det fort att
glömma, Den blir så lätt å sido lagd: Just derför
har jag velat gömma I skriften Tolle Björnssons bragd.
Hvilket nöje!
et utropet undfaller säkerligen mer än en vid
anblicken af nedanstående teckning, hvilken utgör en
spirituel och uddhvass satir, såsom hvar och en bör
inse, och
bete. Hvarje ögonblick färdig att "dra’ upp», har
han alldeles förgätit gikt och podager. Teckningen
lemnar, i korthet sagdt, en förträfflig belysning af
den kända definitionen på ett sådant
Fiske vid brasan.
(Teckning af Freeman.)
angående hvilken det blott kan uppstå fråga om,
mot hvem eller hvad udden är riktad. Är det mot de
passionerade me-tarna eller mot de gamla, knarriga,
åt allehanda löjliga ovanor hemfallna ungkarlarna
eller mot båda? Det sista är antagligast och i alla
händelser rättvisast. Må de metande dagfjuf-varna
erbjuda än så många sårbara punkter för löjets vapen -
gamla enstöringar erbjuda icke färre.
Betrakta emellertid denna teckning och medgif, att
längre kan man icke gerna gå i tillfredsställandet
af en löjlig passion. Här sitter en stackars ensam
podagrist fängslad i sin länstol vid spiselhärden,
flankerad af mixturer på den ena och af fiskedon på
den andra sidan, midt framför den lilla, fiskrika sjö,
han med den ädla tunnbindarekonstens tillhjelp vetat
förskaffa sig. Beväpnad med ett spö, tillräckligt
stort att kunna tjena till skylt utanför hvilken
fiskredskapshandel som helst, sitter han der med ögat
uppmärksamt fästadt på den lilla flytande tingest, som
för honom skall tillkännagifva, om och när de stackars
fångarna vilja smaka på hans dödsbringande lock-
der slags fiske - »ett spö med en metmask i ena
ändan och en latmask i den andra" - liksom den äfven
påminner oss, att det icke endast är de små barnen,
som kunna roas med litet.
För öfrigt är metningspassionen icke löjligare än
andra vurmerier, hvaråt i synnerhet hypokondriska
"pebersvender» hän-gifva sig.
Hvad sägs t. ex. om den gamla kamrern, hvilken ej
blott i sin ensamhet öfverlemnar sig åt den stilla
passionen att lägga patience, utan regelbundet hvarje
afton vid sin pipa och sin tuting tar sig ett parti
vira - med sig sjelf?
Hvilket nöje!
Ja, nog förefaller det oss både egendomligt och
löjligt. Men den goda kamrern saknar icke likar i
lifvet, om det också icke alltid är vira, de spela
med sig sjelfva. Den ene roar sig och sin skugga med
ett parti schack, den andre med domino, den tredje med
bräde, och en fjerde hedersman, hvilken från födelsen
kännt liksom en liten Moltke eller Napoleon i kroppen
på sig, har skaffat sig hela legioner af tenn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
