Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett sagans vidunder. -g-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
Konungens känslor, då han återkom och erfor VarulfVens
dåd, kunna lätt tänkas. Han beslöt ögonblickligt
att rädda Lucina eller dö. Han lyckades genom ett
konstgrepp, hvarvid Varulfvens hustru var bebjelplig,
att få träffa sin maka. Han insmorde sin kropp med
bocktalg och betäckte sig med en bockhud, samt kom
så in i grottan, der Lucina satt inspärrad.
Ett försök till flykt hade framgång för de öfriga, men
misslyckades för Lucina. Slutligen blef hon befriad,
genom mer lycka än konst, af två män, Mandricard och
Gradass, och förd till sin fader samt senare åter
förenad med Norandin, hvilken också lyckades undslippa
Yarulfvens klor under det 5^med sömnförtyngda ögonlock
i skuggan monstret låg".
Traditionen om denna menniskoätande jätte
återfinnes nästan bland alla folk. Den bekante
engelsmannen Kalston har till och med hört den
berättas af ryska bönder.
Grundstoffet är öfverallt detsamma, men formen
skiftar. Innehållet är dock allestädes populärt. Den
ryske bonden, som icke har stor vördnad för qvinnan
- han är i högsta grad misstänkt för att någon gång
slå sin hustru -, är icke så artig som den italienske
skalden, ty i hans berättelse är personen, som spelar
varulfvens eller cyclopens roll, en qvinna.
En smed och en skräddare, som vilja se "den onde ",
börja eftersöka honom. De följa en gångstig tvärs
igenom skogen och anlända till en rymlig bydda,
der de inträda. När de sutit der inne en stund,
inkommer plötsligt en stor mager, vanskaplig qvinna
och stirrar på dem med sitt enda, runda öga.
^Ah!" säger hon, "jag har främmande. God dag!" "God
dag, mormor! Yi önska att få tillbringa natten
här." "Det passar bra, ty då får jag något till min
qvällsvard." Dessa ord förvandlade dem, figurligt,
till skräddare bägge två. Hvad trollpackan beträffar,
så gick hon efter en stor risknippa, kastade den i
ugnen och inlade der äfven en dagtig brasa ved. Sedan
vände hon sig till de båda männen, tog den ene,
skräddarn, högg hufvudet af honom, hopband honom som
en höna och lade honom i ugnen. Under tiden satt
smeden stilla, som om han förlorat rörelseförmågan,
sägande slutligen till sig sjelf: "Hvad är att göra?
Huru skall jag kunna rädda mitt lif?" Då trollpackan
hade slutat sin aftonmåltid, betraktade smeden
ugnen melankoliskt och sade:
Varulfven.
(Teckning af Pinelli.)
"Mormor, jag är smed." "Nå väl! Hvad kan du
smida?" "Allt."
"Gör då ett öga åt mig!"
"Godt", sade smeden, "ni skall få ert öga; men har
ni ett tåg? Jag måste binda er, eljest kan ni ej
hålla er lugn." Man kan här märka, att Horners och de
ryska böndernas berättelser mötas i en punkt, som den
italienske skalden icke alls vidrört. Yarulfven och
trollpackan, ursprungliga och naiva personligheter,
ådagalägga i sagan tydligen skröpligheterna i sin
natur: det är dryckenskapslasten, som minskar
vaksamheten hos Yarulfven, det är koketteriet,
som bringar trollpackan på fall. Ett öga skulle väl
kunnat vara nogx för henne och för det lif, hon förde,
och för det sällskap, hon hade. Hon önskade
likväl att få ett öga till.. .
När smeden hade bundit henne riktigt säkert, lät
han glödga en tolf tums spik och tryckte in den i
trollpackans öga samt gaf den några kraftiga slag
med baken af en hackknif. Trollpackan kämpade med
all sin styrka och slet sönder tåget. Sedan skyndade
hon att sätta sig på husets tröskel. "Åh, din skurk",
skrek hon, "du skall icke undslippa mig!»
Han kom emellertid undan i det ögonblick, då
trollpackans får gingo ut. Smeden hade i smyg dragit
på sig en fårhad.
En gång ute, flydde han tvärs igenom skogen. Plötsligt
märkte han en yxa, med skaft af guld, fastad i
ett träd.
Han dukade under för frestelsen och ville be-mäktiga
sig yxan. Men hans hand blef som fastväxt Seende
trollpackan komma, drog han sin knif och
visade han sin arm åt slut hade fått se "den
vid henne, afhögg handen»
När han anlände till sin by, alla, såsom bevis på,
att han till onde".
"Se", sade han, "hvad som händer, när man springer
efter det som är ondt! Jag har förlorat min hand,
och hvad min kamrat beträffar, så har han blifvit
uppäten helt och hållet."
Denna populära berättelse, liksom alla fabelskrifvares
dikter, har till ändamål att inskärpa en bestämd
moralisk lärdom, lätt att fasthålla i minnet. Detta
ingick icke i Ariostos plan för skildringen af
äfventyret med Yarulfven. . -g-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
