Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På bantåget. Novelett af Aina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
att hennes följeslagares ansigte blef allt blekare
och dystrare, tills han en dag berättade henne,
att han måste resa bort.
Edith bleknade ovilkorligt och hennes läppar nästan
darrade, då hon hastigt frågade: »Skall ni resa,
och för huru lång tid?»
»För tre dagar.» Blott tre dagar, hon kunde åter
småle gladt.
»Ja, så är det», sade han långsamt, »sedan skola vi
ännu hafva en lycklig dag tillsammans; farväl till
dess, mitt goda, snälla barn!»
Edith ville säga något, men då hon såg på herr von
Berncreutz’ bleka, ångestfulla utseende, dog ordet
bort på hennes läppar, och hon tyckte att hans sista
blick måste förfölja henne till och med i drömmen.
För första gången sedan hon lemnade hemmet kände Edith
ledsnad och hemlängtan, och oafbrutet grubblade hon
på Arthurs sista, besynnerliga ord: »Sedan skola vi
ännu en dag vara lyckliga.» - »Hvarför blott en dag?»
undrade hon, och såsom ett oväntadt svar härpå kom
ett bref från hennes far, deri han uttryckte stor
längtan efter sin »kära, lilla flicka».
»Ja väl», tänkte Edith, »pappa skall snart ha
mig åter, men först måste jag dock invänta Arthur
Berncreutz’ återkomst, och sällsamt var, att han
liksom förutsåg att vi så snart måste skiljas.»
De tre dagarna voro flydda och den fjerde dagens
morgon uppgick i strålande fägring. Edith klädde
sig i ljusrödt och flätade hvita astrar i de blonda
lockarna. Så gick hon emot herr von Berncreutz,
då han ganska riktigt anlände, och aldrig hade han
funnit henne älskligare.
»Vet ni, min vän», sade Edith, »att jag skulle rest
hem under er bortovaro, emedan min far längtar efter
mig, om ni icke lofvat mig en lycklig dag.»
»Ni skall också få den och det redan i dag, jag skall
just gå att tala derom med er tant.»
Hans förslag gick ut på en liten båtfärd tillsammans
med Edith, Fanny och hennes trolofvade, och som
kommersrådin-nans förtroende till Arthur Berncreutz
var obegränsadt, hade hon intet att invända
deremot. Fanny var förtjust, och Edith gick fram till
Arthur för att fråga, hvart de skulle fara.
»Ni minnes ju tant Mila, min mors syster?» frågade
han.
»O ja, ni har ju berättat mig så mycket om henne,
att jag redan tycker mig känna och älska den lilla,
blida qvinnan.»
Han smålog, då han svarade: »»Äfven hon hyser varmt
intresse för er, men som hon nu för tillfället är
bortrest och ej kan få se er, såsom det varit både
min och hennes önskan, har tant Mila bedt mig i alla
fall föra er ut till hennes vackra sommarhem; det är
dit vi skola styra kosan i dag.»
Den lätta, hvitmålade båten låg förtöjd i hamnen,
men sedan alla de resande blifvit vederbörligen
inskeppade, styrde den med rask fart ut öfver det
blåa vattnet. Dagen var en af dessa sista, härliga
höstsommardagar, som än i den kalla vintern dröja
i vårt minne med innerlig värme. Himmelen var så
underbart djupblå, och dock smög vderöfver liksom en
slöja af finaste flor, ja, till och med öfver de gröna
fälten, ända till horisontens yttersta rand, låg denna
samma slöja, förlänande hela naturen detta trånande,
drömlika behag, som man aldrig kan förgäta. Vinden
fyllde de hvita seglen och vid styret satt Arthur
Berncreutz bredvid Edith; aldrig hade hon funnit
honom intressantare och betydelsefullare än nu, och
hon glömde allt omkring sig för nöjet att med spänd
uppmärksamhet lyssna till hvad han yttrade.
Långt, långt bort förde han hennes tankar, till
fjärran trakter, som han besökt, och medan han så
talade, såg han åter och åter in i de ljufva, blåa
ögonen, hvilka så undrande höjdes upp till honom.
Stränderna nalkades nu allt mera hvarandra, båten
var inne i ett smalt sund, omgifvet af förtjusande,
löfklädda stränder, och innan kort landade de vid en
liten brygga. En smal fotstig slingrade sig derifrån
genom skogen upp till gården, och Arthur, förklarande
sig i värdinnans frånvaro såsom värd på stället,
visade vägen.
Framåt bar det mellan åldriga furor och hvitstammiga
björkar, tills den hvita villan låg för deras blickar
på den
mjuka, sammetslika gräsmattan, der otaliga höstblommor
prunkade i skimrande färgprakt.
En åldrig tjenarinna, prydligt klädd i mössa och
hvitt förkläde, mottog dem vid ett på gården dukadt
kaffebord, och här slog sig det lilla sällskapet ned
i mycket förnöjsam stämning. De unga flickorna voro
så glada, och i synnerhet jublade Edith som en lärka,
då hon med Arthur ströfvade omkring i den väl vårdade
trädgården eller inne i det ljusa, trefliga huset,
lyssnande till alla hans små skisser om huru kärt
detta ställe, tant Milas älskade »Kauniais», äfven
var för honom.
»Sedan min mors död», sade han, »var hennes syster den
enda, som stod mig nära, och hon var det också, som
understödde mina första steg på skolbanan, tills jag
kunde sörja för mig sjelf, ty tant Mila är godheten
sjelf och ger så gerna, ehuru hon sjelf alls icke är
rik - tvärt om!»
Edith hade föreställt sig Kauniais såsom en stor
egendom, men Arthur sade henne, att det blott var
en helt liten gård. Man kunde emellertid icke hafva
valt ett lämpligare ställe för en lustfärd, så tyckte
de alla; Fanny och Edith menade sig vara försatta i
en förtrollad verld, der osynliga händer oafbrutet
beredde dem förfriskningar och nöjen af tusen
slag, de hade velat dröja här ännu mycket längre,
och då herr von Berncreutz manade till uppbrott,
fördystrades alla anleten. Sorgsna togo de farväl af
den gamla tjenarinnan, nickade åt den gröna gården,
huset och de sköna blommorna, och styrde så kosan
åter till stranden.
»Ack», sade Edith med en liten suck, »hvilken lycklig
dag detta varit! Tusen tack, herr von Berncreutz!»
»Har jag således till alla delar uppfyllt mitt löfte?»
frågade han.
»Ja, mer än jag någonsin kunnat tänka mig; än en gång
tack och var försäkrad, att jag aldrig skall glömma
denna dag.»
»Äfven jag skall behålla den såsom ett soligt minne
för kommande dunkla dagar», sade han och tillade
hastigt, just då de voro nere vid båten: »Jag har
ju icke brutit mitt löfte om det endast är dagen som
varit glad, men icke qvällen.»
»Nej, herr von Berncreutz.»
»Nåväl, om denna qväll blir mörk som ett vintermoln,
skall Edith då kunna förlåta mig?»
Hennes hjerta slog ångestfullt, medan hans blick
fäst-hängde vid hennes läppar.
»Förlåtelse!» hviskade han.
»Ja», svarade Edith.
De sutto åter vid hvarandras sida och båten
ilade snabbt framåt. Edith hade lutat sig öfver
relingen, hon lät sina fingrar leka i vattnet och
hennes blonda hår föll till hälften ned öfver det
bleka ansigtet. Fanny och hennes fästman kuttrade
tillsammans bakom seglet, och i denna stillhet böjde
sig Arthur Berncreutz framåt och sade med låg röst:
»Edith, lyssna till mig, jag skall berätta er en
historia.»
»Det var en gång en gosse, som från ganska tidiga
år måste kämpa sig fram genom lifvet med egna
krafter; ensam måste han söka sig fram till
en plats i samhället, till sjelfständighet och
oberoende. Föll hans mod någon gång, så styrktes
det snart å nyo till ökade ansträngningar, det var
ett hårdt, ett kärft lif, men plötsligt bröt solen
dock fram deröfver. Gossen hade vuxit till yngling
och derigenom äfven erhållit ynglingakänslor; den
första kärleken hade bemäktigat sig honom, och stolt
som en kung ville han bjuda verlden spetsen. Hans
lifs lycka tycktes honom hänga vid denna kärlek, och
jätteansträngningar syntes för hans eldiga själ såsom
idel lekverk, om han blott kunde tillvinna sig ett
bifallsleende från sin kärleks föremål. Han var ung
och trodde på henne, såsom man tror i lifvets vår på
allt det, som förefaller en skönt och ädelt, men han
bedrog sig. Hon hade lekt med mången före honom, hon
var en ung dam, som tröttnade på en gosses svärmeri,
men dervid sårade hon honom i hans bästa och djupaste
känslor, och plötsligt kände han marken svigta under
sina fötter. Det var fåfängt, att han sökte kasta sig
in i fördubblade studier, fåfängt att han fördjupade
sig i glada nöjen, hans sinne blef allt sjukare,
tills äfven kroppskrafterna började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
