Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På bantåget. Novelett af Aina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
lida. Han blef då af läkare ordinerad, att helt och
hållet ändra lefnadsbana, och han for så utrikes,
för att studera vid en landtbruksakademi. Då
han återvände, föreslog honom en aflägsen anför
vändt att komma och taga vård om hennes betydliga
jordegendommar, och snart blef han för henne och
hennes dotter ett stöd, som de med hängifvenhet
omfattade. Den gamla frun pålade honom en ofantlig
tacksamhetsskuld-, han fick i allt, hvad godsen
rörde, förfara efter sin vilja och ägde dessutom
full frihet att med sin rikliga lön företaga resor
till utlandet. Så blef småningom hans själ åter
spänstig och kroppen frisk, medan dock minnet af en
hård ungdom qvar-dröjde, såsom en lätt rimfrost på
blommorna en höstmorgon.»
Han tystnade och såg bort till Edith, som fortfarande
satt lutad öfver vattnet.
"Är historien slut nu?» frågade hon sakta.
»Nej», svarade han stelt, »slutet skall jag berätta
er i afton, och låt mig nu än en gång se edra klara
barnaögon - det skall styrka mig till den strid,
som förestår.»
O ja! Se på honom ville hon nog, ty det var ju så
snart de skulle skiljas, och en förskräckande aning
hviskade oafbrutet inom henne, att det var för alltid.
De voro nu nära staden, och från den vackra
brunnsparken Ijödo muntra toner ut till dem.
»Låtom oss lägga till här», föreslog Fanny, »så kunna
vi få sluta vår glada dag vid musikens toner.»
De styrde således mot land och hade inom få minuter
fastgjort båten och stigit upp på stranden; qvällsolen
glimmade öfver vågorna ut mot Sveaborg och på parkens
åldriga trädkronor, då de begåfvo sig framåt till
musikpaviljongen.
Edith visste ej hvarför hon, oaktadt qvällen var
ljum, kände sig kall som is, och då hon vände sig om,
ryste hon tillbaka för det uttryck af stelnad smärta,
som låg utbredt öfver herr von Berncreutz’ spöklikt
bleka ansigte.
»Gå långsamt, Edith», hviskade han, »jag måste skynda
med slutet af min historia. Den gamla frun, ni vet,
godsens ägarinna, dog för kort tid sedan; och på sin
dödsbädd, plågad af dödsångest, aftvang hon den unge
mannen löftet att han skulle gifta sig med hennes
dotter. Hans tacksamhetsskuld till modern var,
såsom nämndt, stor, men tänk er att oupplös-ligen
bindas vid en stackars enfaldig, lågsinnad varelse,
som var för slö att någonsin kunna förstå honom!::
Han talade onaturligt lugnt, fastän med klanglös
röst. De hade nu närmat sig grupper af menniskor,
som sutto, lyssnande till musiken, på soffor kring
bord med förfriskningar. Tonerna af ett smältande
adagio Ijödo berusande fram till dem, och solens
sista strålar omslöto Ediths smärta gestalt liksom
med en gloria, förklarande hennes anlete till
underbar skönhet. Lifvet svallade så friskt rundt
omkring dem och ännu dubbelt så rikt inom den unga
flickans bröst, med all ett sjuttonårigt hjertas
hela ungdomskraft. Och Arthur Berncreutz tänkte derpå
med gränslös förtviflan, tänkte på att det var han,
som skulle kasta sorgens is öfver detta varma, friska
lif ...
»Edith, mitt stackars barn», sade han sakta, »se
dit bort!»
Hon följde riktningen af hans blick och såg, vid ett
af borden, en ful, vänskapligt sned qvinnogestalt med
utstående käkar och tjocka läppar, öfver hvilka låg
ett uttryck af rå slöhet, som koin Edith att rysande
vända sig bort,
»Edith, haf medlidande med mig», hviskade han, »denna
qvinna skall i morgon blifva min hustru.»
Såsom en dödsringning Ijödo dessa förfärliga ord
om och om igen för den unga flickan, hon slog sin
arm kring en smärt trädstam, för att icke falla,
och stirrade med bönfallande blickar upp till honom.
»Mitt arma barn», sade han ömt, »du ville att jag
skulle återtaga mina ord, men jag kan det ej, säg
blott du, att jag handlat som en usling, då jag icke
förr berättat dig allt detta. Qvinnan der borta är
verkligen min stackars tants dotter, som jag för
tre dagar sedan for för att af hemta, och i morgon
skola vi kedjas vid hvarandra for lifvet; sedan resa
vi utomlands, ty jag kan icke fördraga att dröja
här. Jag är nu rik, men tusen gånger hellre ville
jag börja om igen mina första, mödosamma studieår,
än lefva som Elisabeths make. Edith!
Edith! säg att du kan förlåta mig, eller skall jag
tro att du föraktar mig, som du borde göra.»
Hon kunde ej svara.
»Se blott än en gång upp till mig», bad han - och
hon gjorde det just då han sorgset tillade: »För
dig skall jag ständigt stå som en dyster skugga,
medan du är för mig den ljufvaste solstrålen, den
enda stjernan i mitt mörker; och nu, mitt dyra barn,
då jag känner, att det kanske för bådas vårt lugn är
bäst att taga ett långt farväl, då jag tror att jag
ingenting mer får göra för dig, vill du då lofva mig,
att i sorgens dag alltid vända dig till tant Mila och
bedja henne om hjelp. Jag skall då kunna få höra huru
det går dig; farväl, Edith, dyraste, farväl!»
»Säg Fanny att jag gått hem förut», hviskade hon med
bleka läppar, då hon för sista gången räckte honom
sin kalla, darrande hand. Han höll den länge i sina:
»Du, barn, har dock en börda mindre att bära på än
jag», sade han derefter, »ty mitt samvete anklagar
mig högt, att af idel sjelfvisk-het hafva stört ett
ungt hjertas frid.»
»Ack», sade Edith med ett underbart leende, »sörj
icke deröfver, jag tackar Gud för dessa veckor,
som gifvit mig så mycket genom er!»
»Gud välsigne dig», hviskade han, och Edith vände sig
hastigt bort och började gå framåt. Afståndet mellan
dem blef allt längre och längre, tills slutligen den
smärta flickgestalten försvann i fjärran.
Nästa dag, då bantåget åter ilade framåt, bar det
med sig till den obetydliga stationen en ung, blek
flicka. Huru lefnadsglad hade icke Edith för få veckor
sedan rest denna väg, och nu - nu hade hon endast sina
minnen qvar. Hon visste, att hon älskade mannen med
de allvarliga, bruna ögonen, som hon första gången
sett just på detta snabbt ilande tåg, och hon visste
äfven, att hon för alltid förlorat honom; men Edith
var ung och ville ännu modigt se in i framtiden. Den
ljufva, knappt anade drömmen om lycka, som för några
flygtiga ögonblick genombäfvat henne, qvarstod nu
som ett vemodigt och skönt minne, och hon trodde
att detta minne skulle kunna trösta henne i hvarje
sorgsen stund. Hon ville vara stark och hoppfull,
men hon skulle få erfara, att det i sorgens skola
icke alltid är så lätt att hysa dessa känslor.
Yid sin hemkomst fann Edith sin gamle far något
klen, dock var det först framåt jultiden, som denna
svaghet förbyttes i en tärande feber; Ediths plats
var dag och natt vid sjukbädden, och när efter få
veckor dödens engel kom och förlossade den trötte
pilgrimen, hade hon till det sista troget uppfyllt en
dotters pligt. Numera ensam i verlden och medellös,
var den unga flickans första tanke att förskaffa
sig en plats, der hon kunde förvärfva sig sitt
bröd. Kommersråd-innan, som troligen ansåg sig hafva
uppfyllt alla förbindelser till sin unga slägting
genom bjudningen till det senaste besöket, förhöll
sig nu ganska likgiltig och Edith var tacksam att en
vänlig slump förskaffade henne kondition, utan att
hon behöfde vända sig till sina anförvandter.
Hennes nya hem var hos en familj af medelklassen,
hyggliga och vänliga menniskor, och hennes arbete
bestod i att undervisa deras enda lilla flicka. Edith
höll snart bjertligt af barnet, hon var nöjd med sin
verksamhet och fann att plig-tens och försakelsens
väg äfven har sina blommor. Så förgick tiden, tills
mer än ett år förflutit sedan den gamle faderns död,
då åter ett nytt moln sänkte sig ned öfver henne.
Den lilla flickan föll i en svår barnsjukdom, som
efter långt lidande förde äfven henne öfver den mörka
floden. Edith hade svårt att tro, att barnet verkligen
sof den sista sömnen, och hon kände som hade hon velat
väcka det till lif igen, om hon kunnat och om hon ej
insett, att det var så väl bevaradt för all verldens
ondska. Föräldrarnas sorg var naturligtvis ej mindre;
emellertid stod Edith åter utan hem och måste för
andra gången se sig om efter en plats.
Denna blef nu uti en högadlig familj på en stor
landtegendom och ansågs af alla såsom både god och
lönande, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
