Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På bantåget. Novelett af Aina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
Edith såg genast, att tusen förödmjukelser här skulle
blifva hennes lott. Steg för steg sjönk hennes friska
mod, och allt klarare blef det henne, att andras bröd
mången gång kan vara rätt bittert att äta.
Stackars Edith började känna, att tanken på hennes
framtida lif, det mödosamma, ensamma lifvet, var
outsägligen nedtyngande; hon kunde icke heller mer
trösta sig vid minnet af det förflutna, ty skilsmessan
från Arthur Berncreutz lät sig då alltid förnimma
med oafvislig smärta. Ännu bibehöll dock hennes yttre
sitt ljufva behag, ja, den lätta skugga af melankoli,
som låg utbredd öfver hela hennes väsende, gjorde
henne älskligare än någonsin och drog männens blickar
ovilkorligen till den anspråkslösa lärarinnan.
Sjelf ville hon dock ej märka det, ty för henne,
som icke kunde känna varmt för någon annan man än
denne ende, hvilken hon aldrig skulle återse, var det
ju endast plågsamt att mottaga andras hyllning. Hon
ville till och med icke erkänna för sig sjelf, att
sonen i huset visade henne en ständig uppmärksamhet-,
till en början bestod den också mest i små otrefliga
pikar om hennes klädsel, utseende med mera, men
småningom blef han allt artigare. Edith låtsade
aldrig märka någonting och visste ej, att främmande
samt husets tjenare började hviska derom, tills hon
en dag blef ombedd att samtala mellan fyra ögon med
den aristokratiske husfadern.
I några kalla ord förklarade han, att åtskilliga
omständigheter hindrade honom att längre behålla henne
i sin tjenst, hon hade full frihet att resa nästa dag,
men som han antog, att hon skulle hafva svårigheter
vid att så hastigt kunna erhålla ny anställning,
gaf han henne anvisning och bref till en gammal fru
von Schildt, som just nu sökte en sällskapsdam.
Hvad hade Edith då annat att göra, än att packa sin
koffert och resa? Men med bitterhet anade hon, att
detta måste ske för den unge sonens skull, som för
tillfället var frånvarande-, då han återvände skulle
hon vara borta och, sålunda hoppades de, äfven glömd
af honom. Edith smålog litet, då hon tänkte på, huru
långt borta det varit från henne, att någonsin vilja
blifva för denne man livad hans familj fruktade, men
då hon satt ensam på den skramlande skjutskärran,
grät hon såsom aldrig förr. O, det var dock mer än
sorgligt, att vara ensam och öfvergifven i verlden!
Fram emot andra dagens afton anlände Edith, trött
och frusen, till fru von Schildts gamla gård,
der karaktärshuset såg ut som kunde det ramla ned
hvilken dag som helst. En styf, gammal jungfru
mottog henne med den förklaringen, att »hennes nåd»
just i dag blifvit underrättad om att hon skulle
komma. Det var åtminstone en god sak, tänkte Edith,
och då hon blef införd i en mörk sängkammare, der en
sömnig brasa brann i kakelugnen, antog hon, att man
äfven förberedt sig på att behålla henne. Här såg
visserligen icke trefligt ut, men i Ediths nuvarande
förhållanden var hon tacksam för allt. Något senare
blef hon formligen presenterad för den gamla frun,
en skarpt blickande dam med »örnnäsa och små svarta
löslockar vid tinningarna; hon satt i en högkarmad
länstol och såg så sträng ut, att Ediths svaga mod
sjönk ännu djupare.
»Min fröken», sade hon med skarpt accentuerad
röst, »en kusin till mig har anmodat mig att till
sällskapsdam välja er-, ni intager sålunda från i dag
denna plats hos mig och kan redan i detta ögonblick
få börja edra åligganden. Se här är l)oken, börja
från hundraförsta sidan, femte raden uppifrån, och
läs tydligt.»
Edith var ännu helt yr i hufvudet efter resan, men här
taltes visst intet krus. Hon tog den tunga folianten
(en gammal romersk historia), och läste med sin
låga, milda röst tills uret på kakelugnskransen slog
åtta. Då inträdde den styfva tjenarinnan och anmälte,
att qvällsvarden var färdig, hvarefter de begåfvo sig
in i ett annat långt och mörkt rum, för att under djup
tystnad intaga sin måltid. Sedan hade Edith rättighet
att draga sig tillbaka, och hon behöfde det äfven väl,
för att få gråta ut de länge tillbakahållna tårarna
öfver att allting här var så frysande kallt.
Visserligen Mnde Edith att det fanns en, som äfven
i denna kalla enslighet var henne, nära, en, som är
alla öfver-
gifnas vän, men hennes själ sökte fåfängt att
fasthålla sig vid honom-, hon skulle blott småningom
lära att trösta sig vid en makt, högre än menniskors.
Fru von Schildt hade ett lynne surt som äppelkart,
det var icke mången, som kunde tala henne i lag,
och hennes misstroende till menskligheten var mycket
stort. Edith vågade stundom någon motsägelse, men
denna togs icke väl upp och derför teg hon snart
stilla vid alla den gamlas bittra utfall. Hårdt blef
hon just ej behandlad, men ingen vänlighet spred
heller någonsin solglans öfver hennes väg; om hon
tröttnade, var der ingen som bad henne hvila, och om
hon grät, fanns ingen vänlig hand att aftorka tårarna.
Månad efter månad gled emellertid förbi, och
årstiderna vexlade om - detta var det enda ombytet
i enformigheten på den aflägsna gården, der ytterst
sällan främmande inträffade. Någon gång fick Edith lof
att fara till kyrkan, eljest såg hon ingen främmande
på veckotal; hon tyckte att verlden var liksom
död för henne, och då hon tänkte tillbaka på det
förflutna, föreföll det henne, som vore äfven hennes
eget hjerta dödt och som lefde hon blott en drömlik
tillvaro. Hon försökte tro att allt varit till det
bästa och att bedja, men hennes själ var så trött,
att hon icke förmådde lyfta den »till de berg, från
hvilka hjelpen kommer»; och kännande denna svaghet,
föreföll hon sig sjelf såsom en mycket förkastlig
varelse. Fordom var hon modig och hoppfull - ja,
fordom, då hon ännu var en leende flicka med röda
kinder och glada blickar. Ack, denna bild af hennes
forna jag tillhörde länge sedan flydda, lyckliga
dagar, som afslutats med den oförgätliga lustfarten
till Kauniais!
Edith kunde, när som helst, då hon tillslöt ögonen,
se den strålande Augusti-dagen med sitt längtansfulla
behag och höra huru vågorna sqvalpade mot båtens
bog. Sedan påminde hon sig äfven ännu klarare slutet
på den lyckliga dagen; sorlet af menniskomassan,
som rörde sig under träden i den vackra parken,
aftonvinden, som fläktade kring hennes kinder, och de
smältande tonerna, just då Arthur Berncreutz uttalade
de grymma ord, som hon aldrig mer skulle glömma.
Arma Edith! Mången gång, då hon satt med sitt arbete
inne hos den gamla frun, spratt hon förskräckt till,
då hon fann sig för dessa tankar hafva glömt att
lyssna till sin herrska-rinnas ord; vanligen fick
hon också vid dessa tillfällen uppbära mången bitande
förebråelse öfver sin ouppmärksamhet.
Den varma årstiden hade hon större frihet, men under
höst och vinter var hon ständigt bunden. De gamla
folianterna räckte alltid till att läsa, och det var
nästan ett nöje, tyckte hon, att få upphöra en stund,
när den gamla frun tog sig en kort blund. Med hufvudet
lutadt i handen, lät hon då sin trötta blick hvila
vid ett silhouettporträtt på väggen midt emot; fru
von Schildt var mycket förbehållsam i afseende på sin
slägt, men på Ediths fråga angående detta porträtt,
hade hon svarat, att det var en ung anförvandts,
som hon tyckte mycket om. Edith visste ej hvarför,
men hon tyckte, att det gaf hennes hjerta tröst att
se på den rena, vackra profilen af den unge mannen;
det var något så bekant i dessa raska drag.
Genom den gamla tjenarinnan fick hon höra, att hon var
rätt bra omtyckt, ehuru fru von Schildt aldrig sjelf
yttrade ett ord derom, och så stannade Edith qvar i
tre långa år. Eljest var det fem, som redan förgått
sedan hennes fars död. Ibland undrade Edith om hennes
lif alltid skulle förflyta här, och ovilkorligen
önskade hon då, att det icke måtte blifva långt;
oftast var hon dock för trött att tänka på framtiden,
och det var som hade denna trötthet mer och mer
sjunkit ned öfver henne.
Julen stod nära, då den gamla frun en dag öfverraskade
Edith med ett oväntadt förslag.
»Jag väntar en manlig slägting till mig under helgen»,
sade hon, »och behöfver således icke då annat
sällskap; se här penningar och ett bref; i morgon
reser ni till första järnvägsstation och derifrån på
tåget till hufvudstaden. På brefvet står adressen
till hvem ni skall vända er der, det är en familj,
som nog skall veta att använda er, tills jag åter
behöfver er.»
Edith tog tigande emot penningarna och brefvet, men
på hennes kinder glödde för första gången harmens
rodnad; man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
