Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läkefågeln. Saga af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
"Hvad skrattar du åt, din pysslnig?" röt jätten. 7Jag
skrattar åt skrattet, jag», sade vallgossen, och
så började de skratta igen, och jätten, som nu
var i godt humör, sade att vallgossen gerna kunde
marschera af på väg till slottet vid verldens ända,
eftersom han i allt fall skulle dö innan han hunnit
halfvägs, och på skämt bad han, att han skulle taga
med sig ett guldäpple, i fall han kom helskinnad
från slottsträdgården. Jätten var så godmodig,
att han följde honom till jättesystern Nordan,
för att fråga efter närmaste vägen till slottet vid
ändan af verlden. Nordan satt vid spisen, hopkrupen
i en björnskinnspels, och huttrade och frös, men
hon blåste i sin pipa och kallade alla fyrfota djur
tillsamman. Ingen kunde dock besvara hennes fråga,
ingen visste hvar slottet var beläget, och hon följde
vallgossen till jättesystern Östan. Denna satt och
blinkade och kramade ihop ögonen, som om hon haft
solstinget, men hon blåste ändå i pipan och kallade
samman alla fåglar. Ingen visste heller här besked,
och så följde hon honom till jättesystern Södran. Här
var så hett, att ögonhåren sveddes och förskinnet
krympte ihop. Södran blåste i sin pipa och kallade
samman alla krälande djur, men intet bland dem hade
reda på slottet.
"Ja, kan nu min syster Vestan icke hjelpa dig, så
finnes intet råd", och så följde hon vallgossen till
jättesystern Vestan. Här blåste svalt från hafvet,
och Vestan sammankallade alla vattendjur och bland
dem fanns en sjöhäst, som mer än väl kände till
vägen och slottet. Då tog vallgossen afsked af
de båda systrarna Vestan och Sunnan och tackade
dem för deras hjelpsamhet, men Vestan hviskade
honom något i örat, hvaråt Jian log, och så satte
han sig upp på sjöhästens rygg, och så bar det
af öfver land och haf, och sjöhästen stannade ej
förrän vid slottsportarna. Der steg vallgossen af,
tackade sjöhästen och bad honom vänta, till dess
han efter väl förrättadt ärende kom åter. Detta
lofvade sjöhästen, och vallgossen öppnade porten
och gick in i trädgården. Det var djupa natten och
ingen dödlig varelse syntes till. Der och hvar
hängde en kristallampa och lyste. Han gick och
gick, och slutligen kom lian till en vapensal, der
väggarna voro fullhängda af vapen. Ett svärd bland
dem lyste som solen, och det ville han taga med sig,
men han kunde icke nå det; slutligen lyckades det,
men han kunde icke lyfta eller handtera det, det
var honom för tungt. Nu kom han ihåg, hvad Vestan
hviskade i hans öra. Han tog en flaska, som hängde på
väggen, den drack han ur och sedan kunde han lyfta
svärdet. Derefter gick han in i nästa rum, men der
var en så stark dimma, tyckte han, att han såg rätt
ingenting, endast grått-i-grått; när han såg närmare,
märkte han likväl, att det bara var en vägg af spindel
väf. Han lyfte sakta på väfven; der innanför var åter
en spindelväfsvägg; han lyfte äfven upp den, och så
var der en väf till, och så en väf till, så att han
blef alldeles rådlös och visste slätt icke, hvad han
skulle taga sig till med alla dessa väf var. Slutligen
kom han dock lyckligen och väl igenom väf-dimman, och
nu fick han se den allra skönaste prinsessa, som låg
och sof i en guldsäng. Bredvid henne, på ett gyllene
bord, stod en gyllene bur med läkefågeln uti. Han
tog buren, kysste prinsessan och gick tillbaka genom
spindelväfvarna, genom vapensalen, genom gångarna ned
i trädgården, der han tog ett gyllene äpple, och gick
så ned till stranden, der sjöhästen stod och smålurade
i morgongryningen. Han ruskade honom i manen och satte
sig upp på hans rygg, och så bar det af i flygande
galopp; men bäst det gick vackert och väl, dök hästen
ned, så att vallgossen blef våt ända till knäna. "Hu",
sade han, »nu blef jag rädd!" "Jag blef mycket räddare
när du tog svärdet", svarade sjöhästen och simmade
sedan vackert en stund; men rätt som det var, dök
han ned igen, så att vattnet steg vallgossen till
axlarna. "Jag menar att hästen är kollrig», tänkte
han för sig sjelf. "Hu, nu blef jag rädd!" sade han
högt. - "Jag blef mycket räddare när du tog flaskan
med styrkedrycken",’ svarade sjöhästen. Och så gick
det både vackert och väl en långligan tid, men nu var
ryttaren på sin vakt, och när han kände att sjöhästen
började att bli istadig igen, spände han svärdet
hårdare om sitt lif och lyfte buren med fågeln högt
öfver sitt hufvud, och väl var det; ty nu dök
sjöhästen så djupt, att vattnet slog tillsammans
öfver gossens hufvud. "Hu, nu blef jag rädd!" sade
han återigen för ordningens skull, ehuru han alls
icke blef rädd, utan bara hisnade, emedan vattnet
var så kallt. "Jag blef mycket räddare när du
kysste prinsessan", sade sjöhästen, som väl hade
lust att dyka ännu en gång för guldäpplets skull,
men nu var så nära stranden och i så grundt vatten,
att han trafvade på hafsbottnen och lät så nåd gå för
rätt den gången. Nog hade ryttaren blifvit våt med
matsäck och förskinn och allt, men som han hållit
buren öfver hufvudet, var läkefågeln, föremålet
för hela den vådliga färden, välbehållen, och det
var hufvudsaken. När de ändtligen kommit i land och
ryttaren tackat sjöhästen för all hans möda och tagit
farväl af honom, skildes de åt som goda vänner, och
ryttaren gick nu, med bur i hand och svärd vid bälte,
raka vägen upp mot slottet. När han kom till berget,
såg han jätten, som låg och sof och snarkade så,
att marken darrade under honom. Vallgossen gaf
sig icke tid att väcka honom, utan kastade blott
guldäpplet i hans stora näfve och gick så in genom
slottsporten. När han nu kom i försalen, ville icke
vakten släppa in honom, de tyckte han såg så pojkaktig
ut; men när han nämnde läkefågeln, öppnades dörrarna
genast på full gafvel. Der låg den gamle kungen
ännu och skägget hängde ned i golfvet, men så fort
läkefågeln kom in i rummet, reste den gamle sig upp
och kände ögonblickligen en stor lättnad, hvarför
det blef stor glädje i hela slottet och prinsessan
inkallades. Hon, som icke skrattat under all den
tid konungen varit sjuk, kom nu i sådant skratt,
att en af småsvennerna måste hemta ett glas vatten,
ty hon höll på att kikna. Som nu prinsessan bara såg
på vallgossen, kom hon i skratt igen, och han kunde
icke annat tro, än att hon gjorde narr af honom,
hvilket ock var sannt, hvarför han blef sinnter och
gick sin väg. Vakten höll sig för munnen, när han gick
förbi, och som han kom i försalen med spegelväggarna,
såg han en lång drasut med knäbyxor och ett förskinn,
som knappast räckte ned om magen. Som vallgossen
nu betraktade den nämnda drasuten närmare, brast
han äfven ut i skratt, så att tröjan, som redan var
allt för trång och hvarå ärmarna icke räckte längre
än till armbågen, remnade i ryggen allt ifrån kragen
ned till skörten. Nu såg han, att drasuten skrattade
med, då förstod han ändtligen, hvem han hade framför
sig och hvem prinsessan skrattat åt, nämnligen åt
honom sjelf, som, då han trodde sig hafva varit
borta i några veckor, i sjelfva verket varit borta i
flera år och under tiden vuxit minst en aln. Men det
dröjde icke länge, förrän kungen skickade honom de
grannaste kläder, en apelgrå häst med guldskor, och
för öfrigt så mycket guld, han ville hafva, men han
talade hvarken om halfva riket eller hela prinsessan,
och vallgossen teg, han med, ty hans tankar voro långt
borta vid verldens ända. Och så kom ett bud just ifrån
slottet derstädes, och det gick ut öfver all land,
att prinsessan ville gifva sig sjelf och sitt rike
åt den, som kunde upptäcka, hvem som tagit svärdet,
flaskan, fågeln och guldäpplet. Dessa ting frågade hon
dock icke stort efter, hette det, men kyssen ville
hon ändtligen hafva igen, samma en, och det inom
natt och år, om hon också skulle hemta den sjelf. Nu
lät vallgossen, som kungen gjort till prins för hans
hjeltedaters skull, göra sig kläder så granna, att
man aldrig sett maken, rödaste guldet rann i h varenda
söm, knapparna skeno så, att det gjorde ondt i ögonen,
liksom sols värdet, som hängde vid det gyllene bältet;
och ’så kallade han sjöhästen och begaf sig åter på
väg till slottet vid verldens ända; men som han nu
icke behöfde uppehålla sig hos jätten eller jättens
systrar, så gick färden fortare, än första gången. Han
for emellertid natt och dag, ty han var ifrig att få
uppfylla prinsessans befallning. Slutligen anlände han
till slottet, och som han kände vägen, gick han rakt
in till prinsessan och gaf högtidligt igen kyssen,
som han en gång tagit, men passade på och stal å
nyo en kyss, och detta blef slutligen en sådan vana,
ja, ett sådant stjälande och hembärande, att prinsen
aldrig kom att lemna slottet, utan stannade der och
hjelpte prinsessan att styra land och rike. Han hade
besökt så många olika länder i alla fyra vä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
