Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läkefågeln. Saga af W. - Min vän och hans fru. Petter - Anekdoter ur vår flottas minnen. C. G. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
derstrecken och dessutom hade han färdats så många
gånger öfver hafvet och blifvit sköljd och doppad,
att vallhjonet länge sedan gått ur kroppen på honom
och prinsen intagit dess ställe. Han gifte sig derför
slutligen med prinsessan, som ofta skratiade åt hans
äfventyr, men aldrig, såsom den andra kungadottern,
gjorde narr af honom. Men den tiden var
han ju bara vallgosse och nu var han riktig prins! De
voro i alla fall mycket lyckliga och höllo af
hvarandra till döddagar, och om han icke kunde lägga
bort den ovanan att stjäla kyssar af sin prinsessa,
så må man för rättvisans skull tillstå, att han ärligt
gaf dem igen samt att han aldrig dröjde länge med
återbetalningen, än mindre undandrog sig densamma.
ooh hans fru.
(Se illustrationen å nästa sida.)
Lör på mitt lilla äfventyr!
^Från Yermlands sjöar, berg och skogar, Från milor,
masugn, vält och plogar Jag upp till Stockholm kosan
styr. Der ägde jag - se’n forna da’r, Då han som jag
en gosse var - En vän. Tillsamman troget gingo
Yi genom skolans tukt och tvång, Tills friheten på
samma gång Och hvita mössorna vi fingo. Jag, enkel,
praktisk, skulle bli Patron; men vännen och kamraten
Sitt snille ville egna staten, Och så en dag dock
skildes vi. Jag for till Yermland, slog mig ner På
fagra näset invid viken. Han ingick i ecklesiastiken
Och vardt expeditionssekter. Jag, utan all romantisk
chic, Som lös och ledig ungkarl gick Och ensam
rotade på landet; Han, blek och intressant och lång,
Högtidlig, som en humlestång, Uti triumf knöt äkta
bandet. »Nåväl» - uti min ensamhet Jag tänkte - »blir
ock sjelf jag bet På huslig lycka, vän ju har jag,
Som njuter den. Till honom far jag Och dricker
glädjens äkta vin; Hans barn ska’ mina bli också,
Och farbror får jag heta då, Och frun nog kallar
mig - kusin.» Ar gingo stilla. Stundom skref Min
ungdomsvän till mig ett bref, Hvars början, midt och
slut in summa Blott var en lofsång om hans gumma,
Hur qvinligt huld hon var och mild, Och huslig se’n,
en mönsterbild!
Så kom en dag, en efterlängtad, Och i min tro af
vännen väntad,
Då jag till Stockholm kosan styr, Och nu - begynns
mitt äfventyr. Försommar var det. Åkrar, ängar,
Allt, ända till min trädgårds sängar, I frodigaste
grönska står Och lofvar just ett härligt år. Yid
grind, då jag i trillan stiger Och kuskar af ifrån
min gård, Skolmästarns lilla Anna niger Och lofvar ta’
om blomstren .vård. På himlen sol’n är klar som gull
Och plånboken af pengar full!
Jag järnvägsresan hoppar öfver -
Yaggonens luft mig alltid sofver!
Jag sof. Men riktigt vaken blef jag,
Då tåget inkom på Centraln
I Birgers stad. Ur vagnen klef jag,
Tog öfver armen reseschaln,
I hand min nattsäck, och burdus
Gick rätt på barndomsvännens hus.
Som hjertlig öfverraskning menad,
Jag djerft steg in med pick och pack
Och utan ens den minsta knack,
Och stod der nu - som Loth förstenad.
Tänk er ett rum, men nej! - ett Babel,
Der allt är hoprördt och förvändt
Och »driftigt» som ett elakt skämt
Uti en gammal lustig fabel!
Med pennan höjd, som till ett hugg,
Yid bordet nådig frun skriblerar,
I nattrock tunn och sliten lugg
Med »babyn» - mannen promenerar!
»Nå, känner du mig ej igen?»
Jag spor till slut min stackars vän.
Han svarar mig med stämma matt:
»Du ser - att jag är sysselsatt!»
Och nu förtrollningen var bruten!
Jag utbrast i ett hejdlöst skratt
Och flög på dörren i minuten.
Petter.
nr var flottas minnen.
IX. »Junker Thomas går I fällan.
namnkunnige Severin Norrby dref sitt oförsynta p
sjöröfveri öfver hela Östersjön och ofredade ej
sällan de svenska skären, dels i egen person, dels
genom sina underhafvande. I kraft af sitt hädiska
valspråk: »Guds vän och hela verldens ovän», ansåg
han sig med godt’samvete kunna anfalla än den ena,
än den andra maktens fartyg, allt efter som hans egen
fördel fordrade.
Ar 1522 var Severin Norrby i Danmarks sold och
uppträdde för att understödja Christian II mot Gustaf
I. Genom att betala en dryg summa till lybeckarna,
lyckades konung Gustaf att af dem få till sin hjelp
en flotta af aderton skepp. Öfver denna styrka sattes
Erik Fleming till befälhafvare.
En af Severin Norrbys underbefälhafvare, Junker
Thomas, som befann sig i Stockholms skärgård såsom
chef för
en eskader, utskickade ett af sina mindre fartyg,
för att spionera på Flemings flotta, hvilken han
förmodade skola finnas i skärgården. Flemings skepp
lågo till ankars, dolda bakom ett högt berg, så att
de icke kunde upptäckas från kryssaren, förrän denne
passerat den utskjutande udden af berget och helt
oförmodadt befann sig inpå sina fiender. Det lilla
fartyget uppbringades med lätthet, dess befäl och
besättning tillfånga-togos.
Nu använde Fleming en krigslist, för att locka Junker
Thomas till sig. Han bemannade det danska fartyget
med svenskar, klädda i de tillfångatagna danskarnas
kläder, och under dansk flagg seglade de emot-Junker
Thomas’ eskader. Listen lyckades öfver förväntan,
ty Thomas, som brann af otålighet att höra huru
expeditionen aflupit, lät ro sig ut i en slup, för
att möta det återkommande fartyget. Junkern blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
